det där med mobiltelefoner och barn i Sverige? Alexandra skriver att var femte barn i Sverige (antar jag) mellan 5 och 9 har en egen telefon. 5-åringar! Vad gör de med telefonerna, spelar angry birds? Och varför då en telefon? Sitter föräldrarna och ringer till barnen på dagis? "Hej tjejen, tänk på att äta upp din banan, nu ska jag in på ett möte, hej"
Jag fattar inte, och visst är det ett svenskt fenomen? Min son är tio och ingen kompis har telefon, inte vad vi vet iallafall eftersom det är helt otänkbart att man skulle ta med något sådant till skolan. Man får i princip inte ta med något alls förutom möjligtvis stenkulor och pingisracket (hej 50-tal). Likadant var det i USA. Sonen lånar en gammal telefon av oss med ett betalkort i när han åker buss ensam, men han hör aldrig när man ringer och jag tror knappt han använt den så det är rätt poänglöst.
Om det nu är så, att fler och yngre barn har en egen mobil i Sverige än i andra länder undrar jag varför. Har Sverige relativt sätt smartare marknadsförare? Mindre mediebevakning och opinion angående eventuella cancerrisker? Föräldar som inte kan säga nej? Föräldar med större kontrollbehov? Skolor med färre regler? Större teknikvänlighet? Mer grupptryck på skolgården?
Jag tror inte barn nödvändigtvis är mer bortskämda i Sverige (jo, det kanske jag tror men jag har inga belägg, det blir ju bara anekdotisk bevisföring) men normerna verkar helt annorlunda.
Nu tänkte jag skriva någonting elakt om det ologiska i att man man kan bli utskälld som barnmisshandande om man inte ammar sitt barn tills han är blöjfri men ingen tvekar att sätta en mobil intill örat på ungen på pottan. Och att det är en dödssynd att ge sitt barn köpt vatten ur en plastflaska men ingen funderar över hur mycket rent vatten det går åt till att tillverka barnets telefon. Men vem är jag att kasta första stenen, i det här huset finns en väldans massa onödigt och det är lite si och så med klimattänkandet. Man tänker gärna på klimatet när det liksom passar ens eget konsumtionsmönster.
Men jag tror på en backlash snart när cancerlarmen blir högljuddare och psykologerna får lite större material att utröna vad det gör med unga männsikor att 24/7 ha mamma ett knapptryck bort.
Jag fattar inte, och visst är det ett svenskt fenomen? Min son är tio och ingen kompis har telefon, inte vad vi vet iallafall eftersom det är helt otänkbart att man skulle ta med något sådant till skolan. Man får i princip inte ta med något alls förutom möjligtvis stenkulor och pingisracket (hej 50-tal). Likadant var det i USA. Sonen lånar en gammal telefon av oss med ett betalkort i när han åker buss ensam, men han hör aldrig när man ringer och jag tror knappt han använt den så det är rätt poänglöst.
Om det nu är så, att fler och yngre barn har en egen mobil i Sverige än i andra länder undrar jag varför. Har Sverige relativt sätt smartare marknadsförare? Mindre mediebevakning och opinion angående eventuella cancerrisker? Föräldar som inte kan säga nej? Föräldar med större kontrollbehov? Skolor med färre regler? Större teknikvänlighet? Mer grupptryck på skolgården?
Jag tror inte barn nödvändigtvis är mer bortskämda i Sverige (jo, det kanske jag tror men jag har inga belägg, det blir ju bara anekdotisk bevisföring) men normerna verkar helt annorlunda.
Nu tänkte jag skriva någonting elakt om det ologiska i att man man kan bli utskälld som barnmisshandande om man inte ammar sitt barn tills han är blöjfri men ingen tvekar att sätta en mobil intill örat på ungen på pottan. Och att det är en dödssynd att ge sitt barn köpt vatten ur en plastflaska men ingen funderar över hur mycket rent vatten det går åt till att tillverka barnets telefon. Men vem är jag att kasta första stenen, i det här huset finns en väldans massa onödigt och det är lite si och så med klimattänkandet. Man tänker gärna på klimatet när det liksom passar ens eget konsumtionsmönster.
Men jag tror på en backlash snart när cancerlarmen blir högljuddare och psykologerna får lite större material att utröna vad det gör med unga männsikor att 24/7 ha mamma ett knapptryck bort.
7 kommentarer:
Håller med. Tror jag. Eller både ock, kanske. Telefon har mina barn fått när de började 4eme, är väl sjuan eller åttan? De var iaf tretton. Då var de varken först eller sist. I primaire skulle jag säga att det är väldigt ovanligt.
Men sen vet jag inte. Jag tycker nog att franska ungdomar generellt får mer av mamma och pappa. Resor, körkort, och så utbildning.., fast det är ju själva systemet. Sommarjobb och jobb på lov är inte särskilt vanligt. Kanske är det mindre så även i Sverige idag, fast jag tycker att jag här fler svenska föräldrar vilja ha iväg barnen så fort som möjligt.
Och hur som helst, hög ungdomssrbetslöshet har ju både Frankrike o Sverige.
Jo det förstås, nog tycke jag franska tonåringar verkar mindre oberoende än vad jag iallafall var. Att jobba helg redan i gymnasiet är rätt ovanligt här, i min klass gjorde vi nog det nästan allihopa. Men å andra sidan studerade vi nog betydligt mindre. Att betala när man bor hemma (som student t ex) tror jag inte heller att franska ungdomar gör medans man efter 18 i Sverige ska vara självförsörjande. Så det där med "bortskämda" är kanske fel.
Det där med, som Karin skriver om, att svenska föräldrar vill få iväg sina barn så fort som möjligt har blivit allt svårare att uppnå. Den katastrofalt höga undomsarbetslösheten kombinerat med bristen på billiga hyresrätter har medfört att flertalet ungdomar tvingas bo kvar i hemmet allt längre. Dessutom har byggkostnaderna i Sverige rusat iväg till den grad att det ter sig nästan oöverkomligt för ungdomar att betala de oförskämt höga hyrorna för nyproducerade lägenheter.
Ursäkta, du verkar betydligt mera hemma på det svenska än jag. Varför är det en "dödssynd" att ge barnet vatten ut en plastflaska?
Leonardo,
Först, välkommen hit. Jo, jag har förstått som både du och Karin skrev att situationen är rätt annorlunda idag jämfört med på 80-talet då jag och mina jämnåriga drog hemifrån så fort studentmössan kommit på plats. Ungdomsarbetslöshet är verkligen ett allvarligt samhällsproblem, jag var arbetslös 18 månader efter universitetet (tidiga 90-talskrisen) men på den tiden fick man iallafall ströjobb att försörja sig med (telefonförsäljare, vårdare, affärsbiträde) och man kunde bli överliggare, att flytta hem var aldrig på tapeten. Att bara gå å dra är hemskt, kanske speciellt innan man ens läart sig hr det är att jobba.
Bengt,
Det där var olyckligt formulerat, och lite löjligt. Det var därför jag tog tillbaka det i meningen efteråt. Det jag syftade på var den fokusering jag tyckte svenskar hade för ett tag sen på det miljöskadliga i att konsumera köpvatten på flaska. Jag tror vi diskuterat detta tidigare. Det verkade liksom vara den ultimata klimatsynden. Jag tycker ju också att det är lite löjligt att köpa alpimporterat vatten när man kan dricka ur kran, men jag tro att all hemelektronik är betydligt värre för mijön. Det var inte att ge vattnnet till barnen som var skadligt alltså, förlåt syftningsfelet!
Tror du är något på spåret där, med vatten i flaska.
Själv tycker jag att det borde vara bättre, för en själv, naturen har jag ingen åsikt om, än typ vin. Lite roligare med bubblor, liksom.
Men de två svenska vänner jag har kvar dricker ju varken vin eller vatten på flaska...
Leonardo,
Som jag uppfattar det finns VILJAN kvar hos svenska föräldrar, även om det sen inte går, att barnen ska bli självgående så snart det är möjligt.
Här kan jag inte riktigt se att den finns. Man flyttar hemifrån när man kan försörja sig själv. Inte tidigare. Och det är alla inställda på.
Skicka en kommentar