Jag ligger i min säng med fönstren vidöppna och njuer av åskvädret. Det mullar i fjärran och blixtar lyser upp den ännu inte helt mörka himlen. Temperaturen går sakta från fuktmättad ljummen till kvällssval. Jag älskar åskväder, älskar att låtsas at jag är i naturens våld på ett sätt som man nog bara kan göra om man vuxit upp på granitberget där det värsta naturen någonsin ställde till med var en nerblåst tall över en elledning. Slipper man uppleva verkliga naturkatastrofer är det kittlande när naturen morrar och visar tänderna.
I eftermiddags gck jag en runda i skogen med sonen och hunden. Skogen! Den börjar se ut som befann vi oss i en James Cameron-film. Man väntar sig att träden ska börja tala och murgrönan förflytta sig själv. Grönskan är överväldigande, bedövande. Det slingrar och gror, gamla stenmurar är täckta av krypväxter och träden böjer sig djupt ner över stigen. Brännässlorna är axelhöga, taggbuskar river och fastnar i hår och tröjärmar. Vi måste böja os ner för at inte klibba fast i långa trådar som sträcker sig efter oss. Efter nattens regn och i väntan på kvällens åskväder var luften tung och varm, genom att bara kisa lite kunde vi i tanken förflytta oss till Amazonas. Vi smög och låtsades skjuta pilbåge, hunden blev en varg och jag försökte berätta om Fantomen som jag insåg att sonen aldrig hört talas om. Skogen som jag så ofta här gnällt på för att den inte alls ser ut som min barndoms snötyngda granskog med mossbelupna flyttblock och stenrösen som vittnar om övergivna torparstugor. Ingen undervegetation alls förutom blåbärsris och man såg långt mellan stammarna. Här finns knappt ett barrträd, inga lingon eller kantareller men en snårig lövrik växtlighet som är så luxuriös att det är omöjligt att gå där ingen människa eller djur gått tidigare.
Nu kom regnet. I vår trädgård finns en sådan där ful liten bassäng som barn badar i, fyra, fem meter i omkrets tack och lov i träställning, inte enbart ljusblå plast. Fast den stör ändå mitt estetiska sinne. Men nu, när jag inte ser den låter regndropparna på poolytan precis som hade vi en damm i trädgården. Himlen har mörknat, jag ligger ovanpå den ännu bäddade sängen utan att tända och lyssnar på regnet. Blixtarna synns bättre nu, de lyser upp hela horizonten. Blundar jag kan jag låtsas att mina fönster är en grottöppning och min duxmadrass en bisonfäll, Att få lyssna på regnet från ett torrt natthärbärge, det önskar jag alla mina medmänniskor i natt.
I eftermiddags gck jag en runda i skogen med sonen och hunden. Skogen! Den börjar se ut som befann vi oss i en James Cameron-film. Man väntar sig att träden ska börja tala och murgrönan förflytta sig själv. Grönskan är överväldigande, bedövande. Det slingrar och gror, gamla stenmurar är täckta av krypväxter och träden böjer sig djupt ner över stigen. Brännässlorna är axelhöga, taggbuskar river och fastnar i hår och tröjärmar. Vi måste böja os ner för at inte klibba fast i långa trådar som sträcker sig efter oss. Efter nattens regn och i väntan på kvällens åskväder var luften tung och varm, genom att bara kisa lite kunde vi i tanken förflytta oss till Amazonas. Vi smög och låtsades skjuta pilbåge, hunden blev en varg och jag försökte berätta om Fantomen som jag insåg att sonen aldrig hört talas om. Skogen som jag så ofta här gnällt på för att den inte alls ser ut som min barndoms snötyngda granskog med mossbelupna flyttblock och stenrösen som vittnar om övergivna torparstugor. Ingen undervegetation alls förutom blåbärsris och man såg långt mellan stammarna. Här finns knappt ett barrträd, inga lingon eller kantareller men en snårig lövrik växtlighet som är så luxuriös att det är omöjligt att gå där ingen människa eller djur gått tidigare.
Nu kom regnet. I vår trädgård finns en sådan där ful liten bassäng som barn badar i, fyra, fem meter i omkrets tack och lov i träställning, inte enbart ljusblå plast. Fast den stör ändå mitt estetiska sinne. Men nu, när jag inte ser den låter regndropparna på poolytan precis som hade vi en damm i trädgården. Himlen har mörknat, jag ligger ovanpå den ännu bäddade sängen utan att tända och lyssnar på regnet. Blixtarna synns bättre nu, de lyser upp hela horizonten. Blundar jag kan jag låtsas att mina fönster är en grottöppning och min duxmadrass en bisonfäll, Att få lyssna på regnet från ett torrt natthärbärge, det önskar jag alla mina medmänniskor i natt.
1 kommentar:
Ja, det var ett flott åskväder igår kväll! Vi for fram och tillbaka mellan rum och fönster, såg regnet piska gatan och de få bilarna. Så så småningom sanden som ligger under kastanjerna sköljas ned som drivor på en plage, ned i rännstenen och bort över gatorna.
Hörde haglet mot fönsterblecken.
Men inte är det väl normalt att vara i stan då det åskar? Åska är högsommar på landet för mig. Så icke sen jag flyttade från facit, det vill säga min svenska barndom.
Skicka en kommentar