Lördag eftermiddag och jag är oförhappandes ensam hemma. Dottern på födelsedagskalas, sonen och maken är hos frisören och handlar mat. Ja inte hos frisören då, men ni fattar. Jaha, äntligen ett par timmar ensam (med hunden), vad göra med denna lyx som kanske inträffar en gång var fjortonde dag? Blir alldeles stirrig som så ofta i såna lägen. Borde ringa den och den, hänga tvätt, gå en promenad, svara på meddelanden på Facebook, så luktärterna (är det försent?), sova middag, beställa böcker på Amazon, läsa bokklubbsboken (Spill av Combuchen - tycker den är rätt seg att komma in i), blogga något roligt och genomtänkt, tänka ut middagsmaten. Möjligheterna oändliga, måstena många och förmågan noll.
Har nu till slut hamnat i solstolen under blåregnet (fast bilderna är ett par veckor gamla, nu börjar det tyvärr blomma över) utan bok eller strumpor att stoppa (as if ...). Jag sitter här och är alldeles onyttig, och inser att jag har lika svårt för det som min mor har och min mormor antagligen hade.
Solen skiner, hunden sover här bredvid, fotbollar slår i garegeportar, gräsklippare surrar i fjärran. Koncentrerar mig hårt på att känna mig loj. Något säger mig att det inte är det bästa sättet.
1 kommentar:
Har du någonsin hört talas om "mindfulness", om inte, googla. Det är precis vad alla missar, och kanske även de som håller föredrag om det.
"Ta det med ro", hette det på gammal svenska.
Skicka en kommentar