My Parents Were Awesome

Jag vet precis vilka foton jag skulle kunna skicka in till My parents were awesome. Jag har aldrig tidigare tänkt på att alla kanske har sådana foton på sina föräldrar, eller morföräldrar för den delen.

Ni vet de där svartvita fotona som ligger i en röra i nedersta lådan i stereomöbeln. Foton tagna innan jag fanns, innan brorsan fanns. Små, små kort från 50-talet med morsan i Jean Seberg-frisyr och farsan i jättesmal slips och hatt!

Eller de från fjällen, de sitter mot en stugvägg och solar i läderpjäxor och fina maskinstickade tröjor, de skrattar mot kameran med rynkfria ansikten. Far matar mor med en limpskiva, det ser ut som de fnissar.

Eller det där mor står i ett okänt kök med sömnrufsigt hår, storebror som en räka på axeln och decinficerar nappflaskor iförd babydollnattlinne. Ett jättekort babydollnattlinne!

De är så vackra, de ser vuxna och väldigt unga ut på samma gång. De ser lyckliga ut, fria.

Nu när jag minns bilderna minns jag också alla historierna. Om när de flyttade som nygifta och nyexaminerade från Uppsala till Lesjöfors. De var en 23 år gamla och byskolan hade nästan bara finsktalande elever som knappt kunde någon svenska. När det var lingonsäsong eller älgjakt kom inte barnen till skolan. De hade en gigantisk lärarbostad utan möbler, de spelade fotboll med varandra i övre hallen. Flera meter djup snö och Mor fick åka rälsbuss i två timmar till barnmorskan. De kan idag, 50 år senare, fortfarande namnen på alla eleverna de hade i den skolan.

Eller när mor bodde inneboende i Bollnäs när hon var 15 år och hade hoppat av läroverket. Hur hon tjänade 125 kronor i månaden som bokhandelsbiträde. Hyresrum med mat kostade 100 kronor och tåg hem på helgerna 25. Hur hon slog sönder några stenkakor och gick ner i källaren och grävde ner dem i jordgolvet för hon var så rädd för bokhandlartanten. När jag var 15 var den historen helt magisk. Att ha en sådan frihet och samtidigt vara så ensam!

Fotona från innan vi fanns bevisade för mitt tonårsjag att de varit människor en gång, innan de blev föräldrar. På torsdag fyller min mor 75.

Perspektiv

De är arbetskraftsinvandrare, de har inte flytt från förtryck eller fattigdom utan helt enkelt emigrerat bara för att tjäna pengar. De får 30% högre lön än i hemlandet på nattskiftet på fabriksgolvet. De bor 5, 6 stycken hopträngda i en lägenhet, upphängda filtar skärmar av en madrass på golvet bakom TVn. Egentligen får bara tre personer bo här enligt kontraktet, och grannarna har klagat på spring så de är rädda för att bli utslängda. Men samtidigt säger de att en sådan här hyresrätt skulle de aldrig kunna få i hemstaden, man får stå i kö en evighet. De säger att bidragssystemet är jättebra, man kan ligga hemma sjukskriven i två år med full lön, "alla utnyttjar systemet". De bryr sig inte om integration, vet inte vad de största politiska partierna eller ens statsministern heter, de lever och jobbar med landsmän.

Meningen var att de skulle stanna ett par år för att tjäna i hop så mycket pengar som möjligt till... nej inte ett hus hemma i Bosnien, eller mammas sjukhusräkning i Marocko, utan till att resa.

Resa?

Jo, för det handlar om svenska gästarbetare i Oslo (programmet finns som podradio). Unga svenskar som drar till Norge några år för att tjäna pengar. De gör så som människor alltid gjort, flyttat dit där jobben finns och lönerna är högre. De är vad man i den svenska debatten lite föraktfullt brukar kalla ekonomiska invandrare. Jag har aldrig förstått varför sökandet efter bättre levnadsvillkor inte skulle vara ett fullgott skäl till invandring?

För människor som är emot invandring måste jag vara värsta sorten, jag bara flyttar runt utan hänsyn till om jag inkräktar på någon annans fosterjord eller om jag uppluckrar någon annans kultur. Jag har varit invandrare i fyra länder i sammanlagt ungefär en tredjedel av mitt liv, mest bara för att jag haft lust. Jag har förväntat mig att om inte välkomnas med öppna armar så att åtminstone accepteras som en like. Jag har räknat med att få arbeta, studera, bo, betala skatt och ta del av det sociala skyddsnät som finns. Jag lär mig språket och försöker anpassa mig till rådande kultur i värdlandet men bara till en viss gräns, jag anser också att jag har rätt att utöva min egen kultur och religion. Jag har aldrig sett att värdlandets kultur skulle hotas av att jag sjunger Luciasånger och dricker glögg.

Självklart tycker jag detta även ska gälla de som väljer att slå ner sina bopålar i mitt land. Vem tror på allvar att fredagsmys, skogränser, lådvin och antalet pappalediga hotas av invandring?

Och vad skulle alterntivet vara? Vad är det egentligen de är ute efter i SD och de andra partierna med liknande partiprogram över världen? Ett land där man kan vara säker på att helgonet från Medelhavet representeras av en blond flicka? Et land där man inbillar sig att koldålmar och köttbullar är inhemska upfinningar? Där man tror att Uppsala Domkyrkas norra port är gjord av svenska konsthantverkare?

Nu har jag inte läst Jimmy Åkessons senaste utspel, jag har inte riktigt lust att ägna honom eller hans kumpaner någon tid eller energi. Men jag ser hans åsiktspolare flimra förbi på Fox news och jag minns mycket väl när Le Pen gick till andra omgången i det franska presidentvalet. Så nära har jag aldrig varit att packa mina väskor. Så på uppmaning av Karin Friberg säger jag också ett självklart nej!

Bloggeri bloggera boggerallanla

Ulrika skriver om bloggen som scen och jag spinner vidare.

Jag har har i princip funderat sedan jag började blogga på hur privat jag vill vara, det tror jag alla gör. Som jag ser det kan man välja lite olika vägar:

1. Total transparens. Man bloggar med namn och foto, skriver var man jobbar och var man bor. Här har vi ett par undergrupper

1.1 De professionella. Dvs de som bloggar som en del i sitt professionella utövande, eller iallafall som en marknadsföringskanal för sin övriga verksamhet. Politiker, PR-konsulter, journalister, socialmedia-guruer etc. Ja, ni känner nog till en hög så jag länkar inte.

1.2 De privata. T ex mammabloggarna och modebloggarna (de mindre kända alltså, de kända hamnar väl i 1.1). Dessa bloggare fotar och skriver ofta ut namn både på barn och vänner. Min favorit i kategorin privatlivsblogg just nu är Försök att inte se så snygg ut.

1.3. Intressebloggarna: Deckare, stickning, pappersdockor. You name it.

1.4. De som är både och (eller alla tre). Ulrika Good ovan är ett bra exempel. Började som en reklamblogg men har blivit mer privat. Det känns som hon skriver vad hon tycker utan allt för mycket filter. Karin Friberg är en annan som hittat en bra balans. Hon skriver ovanligt mycket om sitt jobb men även väldigt personliga texter om extensiella frågor. Ingen av dem skriver direkt något negativt om sina arbetsplatser men de verkar å andra sidan trivas bra båda två.

Min undran är lite hur man gör när man inte trivs så bra på jobbet längre, eller om man får sparken. Hur ärlig vill man vara? Sedan beror det kanske på vad man har för jobb också, en advokat, läkare eller socialsekreterare kanske har svårare att skriva om jobbet.

2. De helt anonyma. Den mest lysande stjärnan i den grenen i den svenska bloggosfären är väl fd Hemliga mamman numera Messersmitt men hon skriver själv att det börjar bli svårt att fortsätta vara anonym. Lite synd tycker jag det är för hon skulle kunna skriva debattartiklar och liknande, på det här sättet hörs hon ju bara som en anonym åsikt, å andra sidan kanske hon inte vill att chefen ska ha koll på hennes politiska åsikter. Och hon har ju ett jobb, hon kanske inte tycker att hon behöver uppmärksamheten, vilket på något sätt känns hedervärt.

En annan fin anonym blogg är Suziluz, som ibland skriver helt hudlöst. Vackert. Ett amerikanskt exempel är Mimmi Smartypants, som har en anonym och känd blogg sedan 1999. Det har tom givits som bok (inga signerade exemplar där inte).

3. Och så har vi kategori 3, oss mittemellan, som jag tänkte att jag tillhörde. Men egentligen tillhörde jag väl kategori 2 när jag började och ligger nu i kategori 1. 2. Det funkar ju som bekant inte riktigt att både ha kakan och äta upp den.

Jag började anonymt av den enkla anledningen att jag inte ville att bloggen skulle vara det första man fick upp när man googlade mitt namn. Jag ville att potentiella arbetsgivare skulle få upp pressreleaser jag skrivit och seminarier jag organiserat hellre än mina funderingar om man kan bära strumbyxor med hål på hälen. Och vad man sen gör när man måste ta av sig stövlarna.

Anonymt i mitt fall betydde att jag inte skrev ut mitt namn men jag skickade däremot bloggadressen till alla jag kände. Jag ville ju ha läsare! Tanken från början var väl också att det skulle bli lite som brev hem till nära och kära i Sverige. Så har det ju inte blivit alls, de få läsare jag har som känner mig IRL kommenterar sällan. Vi kommunicerar hellre i privata kanaler.

Jag har aldrig skrivit speciellt mycket om mitt jobb heller, först för att jag inte trivdes där jag var och hade svenskspråkiga kollegor. Senare för att det inte blivit så, bloggen har blivit allt det som inte var jobb i mitt liv. Eller kanske allt det som inte var jobb och inte familj, för mina barn och min man skriver jag inte så mycket om heller och jag lägger bara upp suddiga bilder, eller bilder på barnnackar typ.

Det där med barnen var ett rätt omedvetet beslut men som blivit medvetet nu. Jag lägger inte upp bilder på mina barn på facebook heller vilket kanske kan verka paranoidt (hur i allsin dar stavas det, med t?). Jag brukar inte vara det, paranoid, men nu har jag hört en historia för mycket om någons barnbild som dök upp som på en föräldrasite utan förfrågan. Nästa gång kanske det inte är så oskyldigt som en föräldrasite och eftersom jag har vår adress på mitt FB konto vill jag inte ha för mycket bilder. Men jag skickar bilder per mail till min vänner.

Sedan tror jag också att bloggen blivit mitt egna rum. I bloggen regerar inte barnens behov av middag eller jobbets krav på att möta deadline. Här bestämmer jag och jag skriver om vad jag vill när jag vill. Eller inte alla när jag inte vill. Dessutom skriver jag på svenska vilket var en poäng när jag började för jag kände att min svenska började bli sämre av för lite träning, Däremot har ju detta uteslutit en stor del av min bekantskapskrets inklusive min man. Så på det sättet är det brev hem, hem till Sverige, hem till mina rötter kanske?

Så, nu till dagens dilemma. Jag söker jobb, och jag jobbar med marknadsföring och kommunikation. Söker man jobb inom marknadsföring eller kommunikation idag så står det ALLTID i annonsen: ska ha erfarenhet av sociala medier. Då vore det ju rätt korkat att i ansökningen inte visa att man både bloggar och twittrar. Sedan skriver jag ju mest på svenska så ingen fattar väl men det är viktigt at visa att man är van vid medierna. Dessutom vore det väl ingen katastrof om en arbetgivare kikade in här, sånt sprängstoff står här ju inte. Men det känns lite knäppt. Det här var ju mitt område, min sfär.

Ibland önskar jag att jag vore lite mer obekymrad, helt klart är ju transparans och en stor närvaro på nätet en karriärbooster numera. Men jag har ju skaffat mig en svensk internetpersona, vilket ju inte var så strategiskt. Jag följer visserligen en del amerikanska bloggar och twittrare men jag har ingen egentlig närvaro på engelska på nätet. Kanske är det vägen jag får ta, behålla den här mer privata, intima bloggen och öppna en annan på engelska. Men vad ska stå där och hur i allsindar ska man hinna med det?

Ja några svar, se det har jag inte!

Dagens New Yorkers

I'm proud to present: Central Park Dance Skaters Association.

Ett 20-tal personer som dansar/åker till dunkande discomusik mitt i parken varje helg. De flesta i femtioårsåldern men jag såg någon tonåring och en dam som måste varit runt 70, hon var väldigt atletisk. Inga barn, det här är serious business, de dansar koncentrerat, riktiga dicomoves och samtidigt åker de runt, runt. De flesta har jeans, t-shirt och rullskridskor av den gamla sorten med två hjulpar, medans andra har scenkläder av varierande art. Vissa ler och vinkar åt publiken och skulle nog inte vara där om ingen tittade medan andra verkar helt inne i musiken och groovet.


Det här var vår favorit. Jag är säker på att de långa plösarna är en medveten stylingeffekt. Han dansade nonstop hela tiden vi stod och tittade, helt inne i sin egen värld, ett med musiken. Jag undrar om han rullskridskodansade som barn eller om det är något han tog upp när studio 54 la ner?
Jag dansar inte så bra men titta vilken fin gulddräkt jag har, det ser ut som vingar!

Jag måste beundra amerikanernas entusiasm inför de mest märkliga saker, och deras totala brist på rädsla för att göra sig löjliga. I Stockholm är alla för ängsliga och i Paris för snobbiga, aldrig att det här skulle kunna finnas. Inte på allvar. Rullskridskodisko skulle i Sverige bli ett kick-off och möhippejippo och i Paris något som barn gör.

Det finns något väldigt rörande i amerikanernas sätt att strunta i om de gör sig löjliga, de har en positiv barnslighet. Det är ju kul, vad finns då att invända?

Vad ska jag göra idag? Jag tar på mig mina roliga brallor, rullskridskorna och sätter några plastburkar på huvudet, sedan åker jag runt, runt och försöker se till att de inte ramlar ner.

Hemlängtan

Det finns stigar du trampat,
Som aldrig försvann
Fastän snön la sitt täcke,
Fastän skogarna brann
Och du hörde ett rop,
Det är därför du går
Genom din bank av minnen,
Genom tjugo långa år

Skogarna tiger
Men de glömmer ingenting
Sen ditt första simtag
Har de som slutit en ring
Runt glädjen och skräcken
Runt verklighet och dröm
Du ser huset på håll
Och allting svajar en sekund.

Det tänds ett ljus I fönstret
När du kommer I allén
Lille grabben han är vaken,
Trots att timmen är sen
Och alla somrar de far,
Som en rysning inom dig
Det är härifrån du kom,
Det här är sanningen om dig.

Nu ser du honom klart
Och du ropar hans namn
Och han springer emot dig,
Hoppar upp I din famn.
Ta lyft honom så högt
Att han ser världen bortom byn.
Säg att livet bara börjat ta det svarta ur hans syn
Säg att livet bara börjat ta det svarta ur hans syn

Note to self: Lyssna inte på Tomas Andersson Wij när det är efter midnatt och du längtar hem. Hem? När du längtar efter det som var ditt hem.

Grön och gul och vit och svart

Alyssa, Camerin, Ariana, Sheilla, Selah, Jose, Giavonni, Kayla, Antonio, Linda, Dante, Josue, Skylah, Destiny, Richard, Cole, Shi, Hillary, Ashlee.

Det här är är förnamnen på min sons klasskamrater. Igår kom han hem och sa: "Vet du mamma jag kom på en sak idag, det är bara jag och fröken i klassen som inte har bruna ögon!"

Tänker barn på ras? Jag vet inte. Man säger ju att det första man omedvetet ser hos en människa är kön, sedan ras, sedan ålder (jag tror det var i den ordningen). Alltså vi ser någon i busskön och hjärnan registrerar: 1. kvinna, 2. en vit kvinna, 3. en gammal, vit kvinna. Det hela går givetvis på en ögonblick och sker helt omedvetet.

Är det så också hos barn? Mina barn har aldrig direkt kommeterat någons rastillhörighet tror jag. De säger att han pratar spanska, eller hon kommer från Kina, eller att någon är tjock eller har fint hår. Men de beskriver aldrig sina klasskompisar i termer av ras. Det är ingeting vi direkt pratar med dem om heller.

När de började i nya skolan noterade vi att vår son nästan var ensam om att både vara etniskt och rasmässigt vit. (Här gör man skillnad, etniskt vita är non-hispanic. När man söker jobb får man ange både etnicitet och ras*). Det är liksom omöjligt att inte se det när man kommer från homogena Sverige. Nästan utan att tänka på det diskuterade vi om han skulle tycka det var jobbigt, om han skulle känna sig i minoritet. Vilket ju var löjligt för han bryr sig inte alls och alla har ju dessutom olika etniciteter, en med kinesiskt ursprung känner sig ju inte mer som en puertorican än var vår son gör.

Han verkar faktiskt väldigt omedveten, eller han verkar inte bry sig. Om det är så att barn inte bryr sig om ras, om de är "color blind" som man kallar det här, när lär vi oss då att ras är så viktigt? När lär vi oss att det definierar en människa? Att det gör en männsika annorlunda?

* Man kan frivilligt ange etnicitet, ras och kön när man söker jobb, amerikanska företag hävdar att de strävar efter en heterogen arbetskraft. Det är lite konstigt det där och jag fattar inte riktigt hur det funkar för du anger aldrig ålder eller kön i ditt CV, heller aldrig om du har barn eller är gift och du inkluderar aldrig ett foto (som man alltid gör i Frankrike). Det är också förbjudet att fråga om dessa saker under en anställningsintervju. Detta för att undvika diskriminering. Men samtidigt uppmanas du ange ras för att du ska kunna kvoteras in? Känns lite motsägelsefullt.

Nu blir det bilddagbok igen

Vi har varit och hälsat på Ängeln igen. För en dryg vecka tag sedan var det Yom Kippur och skolan var stängd. Högtidsdagarna avlöser varandra, veckan innan var det Rosh hashana och Eid al-Fitr (så säger man tydligen på svenska, på franska heter det Aïd el-Fitr och på engelska Eid ul-Fitr. Nästa helg är det Columbus Day och då är skolan stängd igen.

Nåväl, sommaren verkar vara oändlig i år och på Yom Kippur gjorde vi en tur till Central Park efter att ha hämtat nya pass till barnen på franska konsulatet som ligger precis bredvid.

Visst är hon fin?

Och hon med!


Tydligen är Yom Kippur Korean Wedding Day. Jag tror att de är koreaner iallafall. På en halvtimme såg vi tre brudpar med följe.

Alla hade samma upplägg: en brud i avancerad gräddbakelseklänning, en brudgum i något vitt frackliknande och konstig frisyr, ett par finklädda vänner som best man och tärna, några kompisar i jeans, kortkort och gympadojjor samt en fotograf med avancerad utrustning. Inga föräldrar eller äldre människor över huvud taget. Har de rymt hemifrån?
Här ser ni brudgummen med sina bröllopsgäster, i jeans! Eller så har det inte firat bröllop alls, utan är bara här för att ta foton? Se här hur avanerat ett koreanskt bröllop kan vara (klicka på bilderna för att se ordentligt).

Konflikter

Varför tycker jag att alla svenska kultur- och politikdebatter känns som bråk? Är tonen ofta affekterad eller är det jag som är ovanligt konflikträdd? Kanske är det både och.

Framförallt blir det jobbigt när två personer man uppskattar bråkar, jag känner mig som skillsmässobarn. Nu bråkar mamma Ekman och pappa Englund och de säger inte ens till mig att jag inte ska oroa mig och att allt ska bli bra! Kan de inte bara vara sams? Kan han inte bara se att Kerstin känner sig missförstådd och ensam och kan inte Peter få tycka att det är lite kul med guld och paljetter nu när han precis valts till det allra heligaste. Men vad vet jag, de kanske inte alls är osams, de kanske skålar och fnissar när de ses (fast inte på Freden då) och det vi ser är just en debatt, inte ett bråk.

Iblad tror jag att jag blir räddare och räddare för konflikter, eller det där var nog fel. Jag vet inte om jag är konflikträdd men jag tycker det är obehagligt, jag blir nedstämd, får ont i magen. Borde det inte vara tvärt om, att man får tjockare skinn med åren? Det säger ju alltid alla käcka "tjejer" på 40 plus. "Numera låter jag ingen sätta sig på mig! Numera sager jag vad jag tycker! Numera bryr jag mig inte om vad andra tycker!" (sådana uttalanden sägs alltid med utropstecken). Sådär känner jag inte alls, inte det att jag nödvändigtvis har blivit mesigare med åren, men jag blir osäkrare och osäkrare. I betydelsen jag blir osäkrare på om jag har rätt, om det finns en sanning. Eller det kanske kallas mesighet? Jag skulle välja att kalla det ödmjukhet, om det inte vore så att kalla sig själv för ödmjuk väl är det minst ödmjuka man kan tänka sig. Och jag bryr mig jättemycket om vad andra tycker. Klart man måste bry sig om det, hur kan man tro att man själv har hittat sanningen om hur man bör leva?

Jo, jag missförstår väl lite avsiktligt här men det finns en sådan självtillräcklighet i vissa människors högljudda självförtroende som jag tycker är jobbigt. Nu pratar jag inte längre om Ekman och Englund alltså, men det har ni nog fattat.

För debatt vill man ju ha, jag gillar att slänga käft, alla kan ju inte tycka lika. Men man kan ju tycka om varandra ändå, eller? Man behöver väl inte bli osams, eller behöver man det, blir det ingen udd i debatten annars?

Love Cake

Ukulele OCH kazoo. Kan det bli bättre?

Pardon this film's french

Visst känns det som man redan träffat på den här snubben några gånger?

Läsning

Hej!

Vad är det med blogger? Nu har det jag skrivit försvunnit flera gånger och den här texten blir tråkigare och tråkigare för varje omskrivning.

Dagens lästips kommer från Taffel. Två bra texter som inte handlar ett dugg om mat (jag tycker den borde utvecklas till en matsajt med kultur- och nyhetsavdelningar, med tanke på alla nyhetssajter det finns som har matavdelningar). Jag är inte speciellt matintresserad, iallafall inte på det där nördiga sättet som de ofta är på Taffel, men de har många bra skribenter (men jag gillar verkligen att ÄTA, för att citera Julia Childs igen).

Först en text av Margit Richert om Den feminina energin wtf. Jag har inte kollat just det exempel hon talar om närmare (jag gav upp när jag kom till den feminina själsenergin)men kvasi (eller helt o-) vetenskapliga new ageaktiga guruer är det ju gott om. NYT had en lång artikel om kvinnliga spiritual life-coaches (jag vet, bara ordet får en ju att cringe). Vad är det med alla dessa människor som tror de kan få hjälp av en 33-årig brud som förläst sig på Deepak Chopra?

Sedan en text om litteraturkritik av Lisa Förare Winbladh. Hon har många poänger, och hon skriver bra. Missa inte diskussionen i kommentarsfältet. Bl a skriver hon;" ...trots att jag egentligen hyllar Arthur Koestler som ansåg att läsa boken och sen möta författaren var lika givande som att äta gåslever och sedan möta gåsen."

Och jag är nog böjd att hålla med efter att i veckan som gick varit på min första författarafton, Nick Hornby kom till min lokala Barnes & Noble. För en gång skull en författare jag tycker är kul och som jag läst mycket av inom räckhåll! Det var packat med folk, alla stolar upptagna och vi var säkert över hundra som trängdes stående bakom stolarna. Hornby läste ur sin nya bok, Juliet, Naked, som verkar vara en väldigt typisk Hornbybok och stämningen låg någonstans mellan rockkonsert och väckelsemöte, folk kluckade instämmande redan innan han hunnit börja läsa. Vilket var väldigt passande då boken på Hornbymanér handlar om en Peter Pan-typ som avgudar en obskyr rockstjärna. Ett riktigt fan alltså. Jag tror inte Hornby behövde leta så länge för att hitta inspiration!

Det var kul att höra Hornby läsa och boken lämpar sig till den här typen av övning, men sen blev det inget mer, några trista frågor från publiken bara (vad har du i din iPod typ). Jag trodde att man skulle få en diskussion om hans författarskap med någon litteraturkritiker eller journalist, han hade ju ändå kommit hela vägen från London. Men nej, den stora grejen var tydligen själva signeringen som alla köade stoiskt till. Vad är grejen med det? Varför är det viktigt att ha en signerad bok? Jag browsade bokhyllorna istället.

Uppdatering: Nu såg jag att Taffel ska ha Boksalong. Det som jag ju alltid velat ha (här skulle det varit en länk men sökfunktionen i blogger lämnar en del övrigt att önska)! Fast tilltuggen blir nog betydligt bättre hos Matälskaren än de skulle blivit hos mig (ifall jag nu skulle haft en boksalong alltså). Lyllos er som kan gå, det låter väldigt trevligt!

Uppdatering 2: Och som ett brev på posten efter Lisas artikel lanseras idag en ny litteratursektion på Huffington Post (den site jag en gång trodde att Newsmill ville likna, oh boy vad fel jag hade). HuffPost är en av de tongivande nyhetssiterna på Internet teamar upp med New York Review of Books, det kanske mest traditionstyngda av alla amerikanska litterära magasin. Ser ni en webbplats ger ny läsekrets till en ärevördig pappersprodukt som ger content och prestige till webbpublikationen. Så ska det göras!

ps. Jag har inte hunnit läsa mycket än men låt er inte avskräckas av att siten är rätt ful, med mycket blinkande reklam och stora foton som får det att se ut som boulevardpress.

Vardag

Det är väldigt mycket vardag idag. Trist vardag. För samtidigt som jag ibland tycker att livet är sådär fantastiskt som det lät i inlägget nedan är det ett varannandagstillstånd. Varannan dag tycker jag är rätt trist. Jag slutade mitt jobb i augusti, sedan dess har det varit semester,besök från Sverige, skolstart och nu senast en kamp mot huvudlössägg som tvingade dottern att vara hemma ett par dagar.

Men nu, just NU är det vardag och har jag inte så många ursäkter kvar till att inte sätta igång med jobbsökandet. Jag vill ha jobb alltså, absolut. Det är söka jobbet jag inte har lust med. Jag har gjort det förr, alltid i lika härliga ekonomiska klimat, och jag blir inte bättre på det. Jag sökte inte jobb 1929 men annars så sökte jag jobb 1991-92 (förra fastighets- och börskrisen), 2001 (internetbubblan) och jag söker jobb nu. Blir jag arbetslös ska ni sälja aktierna. Det är ett insidertips.

Jag försöker bestämma tidsramar då jag tvingar mig att jobba koncentrerat men det går långsamt framåt. Dessutom blir jag isolerad och sällskapssjuk när jag inte jobbar. Förra veckan var maken borta och efter några dagar insåg jag att jag knappt pratat med en vuxen människa på hela veckan förutom per telefon.

Men det är bekvämt också, jag har tid för mig själv som jag inte haft på länge, och det är farligt lockande att passa på att läsa, surfa, gå på Whitneymuseet och se Georgia O'Keeffe etc. Och jag kan ju göra det med, måste bara känna att det blir en bra balans och sen inte ha för dåligt samvete när jag gör något annat än skickar CVn och hänger på LinkedIn.

Jag är rätt övertygad om att det finns jobb, och att det finns jobb som passar mig. Problemet är bara hur jag och jobbet hittar varandra, jag tror det kan ta tid. Och först måste jag nog börja söka lite mer ambitiöst. Sedan behöver jag ett nytt arbetstillstånd också men det ska tydligen (?) komma med posten vilken dag som helst.

Den här låten har dykt upp på flera bloggar och på twitter på senste tiden och den känns som ett bra ackompanjemang idag.

Höst

New York har varit på sitt bästa humör den senaste tiden, högsommarvärmen har dröjt sig kvar länge men folk är tillbaka i stan och allt har dragit igång. Ibland kan jag bli så där otroligt lycklig bara av det faktum att jag får leva här ett tag. Det är en fantastisk stad, inte lik någon annan jag bott i.


Utsikt från vårt lokala Thaihak.

Häromkvällen gick jag ut rätt sent och köpte mat och på vägen hem dånade Viva La Vida i min ipod, ljumma vindar smekte och alla jag mötte såg glada och avspända ut. Jag tänkte att en vanlig tur till ICA fortfarande är ett litet äventyr för mig, jag tycker att folk är så exotiska, jag blir fascinerad av alla dessa människor som kommit från jordens alla hörn för att slå sig ner här. Kanske för livet, kanske bara några månader, men just nu, just denna onsdagskväll finns de just här. De går på samma gata som jag och jag vet inte vilka de är, var de kommer ifrån eller vart de är på väg. Men de Lever Livet med mig just nu.


Annars har vi varit på picknick med sonens gamla klasskompisar i Central Park, en riktigt majsig sensommarsöndag.



Och i fredags kväll var det Welcome Pot-Luck Dinner and Dance på nya skolan. 500 ungar+föräldrar+skolpersonal+buffe+en DJ på skolgården. När vi kom dånade I've got a feeling över kvarteret och visst blev det en bra kväll.
Ungarna dansade som besatta, alla killarna till Thriller alla tjejerna till All the Single Ladies och alla mammorna till Macarena och så spelades YMCA förstås, vi bor ju trots allt i Chelsea.
Och alla dansade linedancing till the Cha cha slide! Jag har sagt det förr linedansing is da shit!


Mörkret sänkte sig och det blev becksvart vid lekställningen förutom neonringarna som barnen hade fått och allt blev ett spännande äventyr. Varför gjorde vi inte sådant här när jag var barn? En fest på skolan där föräldrar, grannar, kompisar och rektor dansar tillsammans. Man känner att skolan är en viktigt centrum "for the community" här, och att det kan få vara en plats där man har kul också!

Bon Appetit!

Har Julie och Julia haft premiär i Sverige?
Det är mig veterligt den första succébloggen som blev succébok som blev stor hollywoodfilm. Med Meryl Streep och manus av Nora Ephron och hela paketet.

Ni vet hur jag alltid klagar på maten här?
Denna film handlar om Julia Child som faktiskt en gång i tiden lärde amerikanerna att laga mat. Hon var en uttråkad diplomathustru i Paris som bestämde sig för att bli Cordon Bleukock. Sedan skrev hon det stora referensverket Mastering the Art of French Cooking som var en kokbok för amerikanska hemmafruar som ville kunna laga fransk mat. Boken kom ut 1961 och fanns snart i var kvinnas kök och Julia blir den första egentliga TV-kocken. Hon var en stor personlighet, och även en stor kvinna rent fysiskt med genomträngande röst och bestämda åsikter. Hon är en del av det amerikanska folkloren, alla har sina Julia Childminnen från TVs barndom.



2002 börjar den frustrerade sekreteraren Julie Powell en projekt att laga alla recepten i Julia Childs kokbok på ett år och dokumentera det i en blogg. Bloggen blev populär, bokkontrakt skrevs och sedan skrev Nora Ephron alltså ett filmmanus grundat både på bloggen och på Julia Childs liv. Filmen följer parallellt de båda kvinnorna medans de är frustrerade och oupptäckta. Paret Child kommer i onåd under McCarthyeran och hamnar i Norge där Julia sitter i en träkåk och längtar tillbaka till Paris. Bloggerskan knäcker nästan sitt äktenskap med sitt galna matlagningsprojekt (534 recept på ett år medans hon jobbade heltid, och de handlar om komplicerade franska klassiska maträtter). Filmen slutar med att de båda får sina bokkontrakt, Julia Child kommer i TV och nu finns hennes kök på the Smithsonian Museum of American History. Julie Powells nya liv går att följa här.

Jag tycker att filmen är en riktigt bra feelgoodfilm. Kanke för att den handlar om smarta, uttråkade kvinnor (utomlands i ena fallet) som sedan får bokkontrakt och når framgång? Min man satt och knuffade mig i sidan hela filmen och undrade när jag skulle publicera min blogg och bli filthy rich på köpet. Hmm, ja. Dessutom har de båda två kärleksfulla äktenskap med stöttande män vilket man så sällan ser på bio (min man tyckte säkert om den delen med!). Porträttet av Julia Child i Paris och andra platser är speciellt fint och Meryl Streep är alldeles lysande som matmatrona. Bakom det frejdiga vispandet i köket kan man ana både politik (det ändrade klimatet i USAs utrikespolitik under efterkrigstiden, "They don't like people like us, we lived in China, they'll never like us") och personlig sorg (paret Child fick aldrig några barn). Och det är en verklig hyllning till det franska köket och den franska inställningen till bordets förnöjelser!

Bon Appetit!

En parentes, ser man Julia Child och har franska referenser tänker man direkt på Maïté, kolla här när hon avlivar och skalar en ål! Vem hade vi i Sverige? Ria Wägner? På den tiden gick TV-kockarna genom rutan utan att konstant skrika sig igenom programmen. Och tempot sedan, att vispa ett ägg tog så lång tid som det tar att vispa ett ägg och bildrutan visar... ägget som vispas!

Flip ...och flop

Dagens hit i viral marketingvärlden från Moveon.org (1,5 miljoner tittare på 24 timmar)

Protect Insurance Companies PSA from Will Ferrell

Och dagens flop (som är från Augusti men håller än). Det finns en hel serie på youtube.



Jag riktigt ser framför mig hur många parodier på de här launchparty-filmerna som just nu spelas in i olika kök! Det finns något rörande i att stora starka Microsoft är så rudis vad gäller sociala medier.

Dagens New Yorker - The Barber

Överallt på Manhattan finns det små, billiga barbershoper. De ägs ofta av ryssar, precis som kemtvättarna nästan alltid ägs av kineser, men barberarna kommer från världens alla hörn.


Igår var det dags för hösttrimning, Jurij klipper både son och dotter och snackar med kunder och kollegorna som kommer från Puerto Rico och Cuba.


En äldre man som alla kallar "the colonel" kommer in. Kanske har han varit överste, kanske är det ett smeknamn. "Hur vill du ha det?" säger den kanske ännu äldre barberaren på sin brutna engelska. Kunden skrattar till lite nervöst, "Äh inte vet jag, det finnns inte så mycket att göra av det här" säger han och drar händerna över skulten.

"You will get a good haircut", säger barberaren allvarligt och kammar håret noggrant, "I will make you a good haircut". Sedan klipper han, länge och koncentrerat, han masserar och nästan smeker den gamle mannens huvud. The colonel blundar, barberaren klipper tyst. Det finns en sådan ömhet i gesterna och jag tänker att kanske är det den enda kroppskontakt denne äldre man fått på länge. Men vad vet väl jag, han kanske både har en fru och en älskare.

Skolväg

Förra året åkte vi tunnelbana till skolan med sonen via både Times Square och Grand Central Station.

Till nya skolan har vi 10 minuters gångavstånd och barnen åker sparkcykel. Miljön med sina uteserveringar, gayfilmklubbar, barbershops och delis med blommor är dock fortfarande långt ifrån mn barndoms skogsväg.

Survivors

I mitten på 70-talet fanns en brittisk TV-serie som hette Survivors. Den handlade om att jorden drabbades av en epedemi (aha nu förstår jag plötsligt varför mitt omedvetna tänkte på detta just nu!) orsakad av en slarvig laboratorietekniker som spillde ut något giftigt. Jag var väldigt fascinerad av denna domedagsserie och minns framförallt scenen när en av huvudpersonerna förstår att hon är den enda överlevaren i sin by. Hon begraver sin man, klipper håret kort, tar en dusch, klär sig i oömma kläder, packar kombivolvon full med förnödenheter och bränner upp sitt hus innan hon ger sig iväg för att leta efter sin son som är på boarding school.

Här är ett klipp från när hon inser att hon är ensam överlevande i hela byn, innan hårklippningsscenen som jag inte hittade (men som ni kan läsa som en trevligt retro bildnovell här).



Orkade ni hålla ut till slutet, vilket tempo de hade i filmerna på den tiden! Serien var jättespännande och jag minns en del annat också men mest den här scenen om hur hon praktiskt förbereder sig för att överleva katastrofen. Jag blev (och kan bli fortfarande) irriterad på filmer där hjältinnorna (hjältarna struntade jag i) springer runt en hel film i nylonstrumpbyxor och klackar och inte ens tar med sig en swiss army knife. Vore jag jagad av gangsters/aliens/FBI så nog skulle jag se till att ha en polotröja, långbyxor, gympaskor, axelremsväska och en varm men ändå snygg jacka. Inte larviga klackar och stretande blusar, det verkar så obekvämt!

Jag brukade ligga på kvällen och göra upp planer för vad jag skulle göra vid inbrott/brand/plötslig flykt pga aliens/epedemi/krig. I dessa fantasier ingick alltid vad jag skulle ha på mig och med mig, och i vilken väska. Pengar, pass, foto på familjen, extra underbyxor, tändstickor och en vattenflaska. Hade jag svårt att sova packade jag hela kombin. Numera brukar motsvarande fantasi mest handla om vad som ska i jobbväskan nästa morgon, alternativt barnens ryggsäckar.

Kolla här förresten vilken gräslig remake de gjort, vilken ljudbild! Den verkar faktiskt osannolikt dålig.

Hosewives desperately seeking jobs

Eftersom USA ofta framställs som ett hemmafruparadis där alla verkligen kan göra som de vill och man inte behöver skämmas för att vara hemmafru, och jag dessutom just skrivit att det finns en trend att amerikanska välutbildade kvinnor väljer att stanna hemma, måste jag visa er detta från lördagens New York Times: "Recession Drives Women Back to the Work Force".

Siffrorna är fortfarande nya men tydligen ser man att just dessa välutbildade kvinnor mer och mer går tillbaka till arbetsmarknaden efter ibland rätt långa uppehåll. 78% av de som blivit uppsagda i USA är män, ofta har de familjer att försörja, dessutom har ofta värdet på dessa famljers sparkapital, pensionssparande och fastigheter sjunkit dramatiskt. Man kan ju även tänka sig att deras omkostnader inte sjunker så lätt med barn som ska till college, åldrande föräldrar och vikande fastighetsmarknad.

Intressant i artikeln är också att den initiala hypotesen om att välutbildade kvinnor mer och mer har valt att stanna hemma tydligen ifrågasätts kraftigt från vissa forskare. Om man har tre timmars pendlingsväg, kan man då verkligen säga att man stannar hemma med sina barn bara för att man vill? Om man bara har tio dagars ledigt på hela året och ingen VAB? Den totala kalkylen blir kanske att det är bäst för familjen men betyder det verkligen att kvinnan inte skulle velat jobba om det vore möjligt?

Dessutom säger artikeln det som vi alla vet, hemmafruarna består mest av de fattigaste kvinnorna som har låga löner som inte betalar barnomsorgen, och de rikaste. Just de två grupperna har vi ju knappt i Sverige, framförallt eftersom barnomsorgen är subventionerad. Medelklassen, den med köksbord ni vet, jobbar mest.

"...women with a college education who are 25 to 44 years old and living with a spouse, the proportion of those working or looking for work increased to 78.4 percent in the first half of 2009. "

Bara drygt 20 procent väljer alltså att var hemma i detta hemmafruheaven.

Varje gång någon pratar om att USA är så fritt, att man får välja själv, att inte dumma staten lägger sig i ser jag rött. OK, stackars konservativa amerikaner de vet ju knappt bättre, de har aldrig varit utomlands, deras TV visar aldrig reportage från andra länder, de tror på fullt allvar att vi lever i något slags fängelse i Europa. Men svenska, välutbildade ledarskribenter? Hur blind är man om man inte ser att om man inte har sjukförsäkring, barnomsorg, anställningstrygghet eller pension så har man bara friheten att leva fattig och förmodligen dö ung.

Dagens New Yorker

On 2nd avenue at 48th street

De här killen som helt lugnt rakade sig på trottoaren med den inglasade busstidtabellen som spegel. Jag såg honom genom fönstret på den Pret a Manger där jag åt lunch efter mitt andra tvåtimmarsbesök på svenska konsulatet utan att de lyckats ta mina fingeravtryck för ett nytt pass. Han sålde rökelse. Sopsäckarna är hans tillhörigheter och tittar ni noga (klicka på bilden) vid hans fötter kan ni se att han tänt rökelse som han stuckit ner i brunnslocket. Doften låg tung över gatan när jag klev ut.

Det blir mycket foton här just nu, och enbart dåliga foton tagna med min iPhone. Jag måste börja ta med mig den riktiga kameran ut, det är så försåtligt lätt at låta allt fotograferande ske via den här rätt mediokra maskinen annars. Dessutom kan mans låtsas att man står och messar när man tar foton, det känns mer diskret!

Eftersom vi har skoltema här

Igår natt satt jag och grinade framför den här filmen, The Principal Story. Jag rekommenderar varmt att se hela programmet här. Det handlar om två rektorer i två olika , väldigt tuffa låg och mellanstadieskolor. Man får följa dem under ett skolår, de har bra lärare och dåliga lärare, duktiga elever och elever sm knappt kommer till skolan, barn till fängelsekunder och hemlösa. Ett barn dör, en lärare blir avskedad, vissa barn gör fantastiska framsteg, skoladministrationen lyssnar inte, pengar saknas, säkerheten är problematisk. Det är lika spännande som en actionrulle.

PBS Den statliga TV kanalen har mycket bra dokumentärer och nyhetsprogram. PBS och BBC World är bäst. Sedan tittar vi på HBO och Showtime för serier och filmer. Ibland står CNN på och TV France Monde. De andra 614 kanalerna skulle vi klara oss bra utan.

Busted!

Äsch, egentligen ville jag ju vara anonym på den här bloggen men eftersom alla har gissat det får jag väl erkänna att det är jag. Förutom att jag heter Mimmi Pigg då.

(Kalle Anka-debatter måste iallafall vara ett vedertaget utryck efter det här. Man kan också kalla det Newsmill-debatter. Jag gissar att nästa inlägg kommer från Linda Skugge.)

Mer strumpor

Att det finns måga etniska och religiösa grupper på Manhattan vet ni ju, och det går inte att låta bli att fundera en del på etnicitet och identitet när man bor här. Det är fascinerande denna dualitet att alla är så väldigt mycket amerikaner, samtidigt som de ofta är så väldigt mycket något annat. Folk säger på fullt allvar "I'm Italian" och när man frågar varifrån i Italien de kommer säger de något svävande om att deras mormors mor kom med båten.

Jag vet inte hur många ortodoxa judar de finns i New York, wikipedia uppskattar att det finns ungefär 500 000 överhuvudtaget varav de flesta i Israel. Men en hel del bor i New York, framförallt i Brooklyn och på söndagarna när sabbaten är över är det shoppingtime.

I söndags när vi handlade höstjackor till barnen såg vi dem överallt; på GAP, Zara ja i alla vanliga affärer. Kvinnor och döttrar (inga män) shoppar och trots att de måste klä sig "modest" verar de tycka att det är roligt att gå i affärer. De har alltid mörka färger, kjolar över knät, långärmat och lågklackat. Gifta kvinnor har hatt, mössa eller schal och ibland peruk (tydligen gjorde Sarah Palinperuker succe förra året).

Och så strumbyxorna då. De är av en sort som jag bara ser på dem och kanske på muslimska kvinnor. Hudfärgade och tjocka även när det är högsommar och, det går inte att komma ifrån, otroligt oklädsamma. Tydligen finns tom precisa regler om hur många dem strumporna ska vara och det verkar som om gifta kvinnor ska ha den där hudfärgade färgen och flickor svart.

Undar hur deras strumplådor ser ut?

Ni har ju redan fixat det!

Ju längre jag bor utomlands ju svårare har jag att förstå den svenska debatten, vilket väl inte är så konstigt. Om man nu tar det däringa livspusslet, ni har ju fixat det! För länge sen!

Det finns jättelång barnledighet (många jag känner håller fortfarande på att ta ut dagar när barnen börjat skolan, de verkar räcka i evighet), ni har VAB, lagstadgad rätt om deltid, skydd för gravida anställda, laglig rätt och mer och mer social acceptans för pappor att vara hemma med sina barn och kanske framförallt subventionerad barnomsorg från det barnen är 1 år gamla.

What's the big deal? Vad mer behöver svenska familjer för att tycka att de får tillräckligt med resurser för barnen?

Vad är det som gör att svenska barn tydligen bara behöver sina föräldrar och inga andra vuxna? Och de behöver föräldrarna hela tiden, helst dygnet runt? Varför behöver svenska barn 12 fritidsaktiviteter i veckan (fast det där är nog ännu värre här)? Varför kan inte svenska ungar klara att byta klasskompisar och lärare varje år? (Det där sista hör inte hit men det verkar som om alla tror att barn alltid är så himla ömtåliga, hur i allsindar ska de klara livet tänker jag ibland).

Och alla dessa behov verkar ha uppstått de senaste trettio åren. Min mamma var hemma sex månader med mig, sedan var det dagmamma. Hon har alltid jobbat heltid och hon är född 1934. Hemmafru var hennes mamma (född på 1800-talet) hon hade fyra ungar men hade gärna jobbat om bara hennes pappa låtit henne få utbildning.

Anledningen till detta utfall är denna heknäppa artikel på Newsmill. Den luktar "nu ska jag skriva något som retar gallfeber på folk!" (och jag föll för betet). Jag hittade den hos Messerschmitt och kunde inte låta bli att kommentera där fast det nog mest var självklarheter jag skrev.

Var hemmafru eller hemmaman om ni vill men skyll inte på att det är omöjligt att ge barnen en bra uppväxt annars. Det är helt enkelt inte sant.

Tillägg: De har sakerna diskuteras både i Frankrike och i USA, givetvis. Här ser man t ex en trend att välutbildade kvinnor blir hemmafruar vilket de nästan aldrig blir i Frankrike (men väl i UK tror jag). Det jag fascineras över är att här skulle man se det som en fantastisk lösning om man fick 12 månaders föräldraledighet eftersom man i princip inte har någon alls. Men tydligen är inte det tillräckligt, det kanske ar det här "mycket vill ha mer" som kallas social utveckling? Men det måste ju ändå betyda att man säger nej till annat, pengarna räcker ju inte i all evighet.

Tilläagg 2: Bara som förtydligande, i Frankrike finns subventionerad barnomsorg från spädbarnstiden och helt gratis från tre års ålder. I UK eller USA är den inte alls subventionerad innan skolan börjar vid 5 år. Jag tror att det är den största bidragande orsaken till andelen hemmafruar i repektive land. Politisk vilja och ekonomi altså, inte omtanke om barnen eller "family values" (fast de politksa besluten ju kan bero på det sistnämnda förstås).

Fashion!

Alla fotade tjejen till höger, hon kanske är den nya Linda Evangelista? (jag kan bara namnen på modeller som är över 40).

Det är New York Fashion week igen. Gatan är full av för unga tjejer på för höga klackar som köar för att komma in på den ena eller andra visningen eller festen. Och så en massa fotografer som fotar tjejerna. Taxibilarna köar och tutar utanför vårt fönster.

Själv har jag bara varit på rätt tantiga Macy's och shoppat med min mamma. Hon köpte en grej, till sig själv för en gångs skull. En tröja som kostade 70 dollar men när hon skulle betala fick hon den för 8 dollar. Expediten mumlade att den nog var nedsatt med 75 % (vilket väl inte alls blir 8 dollar?) antagligen var det något fel i datasystemet och hon var för lat för att kolla. Eftersom inget annat blev en lika bra affär köpte vi inget mer, logiskt va? Lunchen på Starbucks var dagens dyraste utgift.
På Macy's har de en avdelning där man kan lämna in sin trötta man.

Jag har blivit så dålig på att köpa kläder, jag orkar aldrig prova och jag blir så trött av allt folk och kanske en annan dag? Här finns ju fantastiskt mycket affärer och kul grejer, mycket utförsäljningar och reor och jag gillar kläder, det är själva shoppingmomentet som förlorat sin charm.

De här killarna är lika förtjusta som jag i att shoppa.

Det är ju nu man borde kolla in vinterstövlar och höstbyxor, innan allt är slut. Och gå igenom strumplådan. Jag gillar att ha klänng och kjol med stövlar på vintern, använder nästan bara ogenomskinliga svarta, bruna eller grå strumbyxor. Men strumbyxlådan är ett svart hål. Det hjälper inte hur många par jag köper, det känns alltis som om alla är noppiga eller har hål på tårna när jag ska ha ett par. Dessutom ser man så dåligt eftersom alla är svarta, de ser likadana ut tills man fått på sig dem och ser nopporna. Jag lovar att ingen på Fashion week har noppiga strumbyxor (om det inte är meningen).

Varför sparar man dåliga strumbyxor istället för att slänga dem på en gång? Svara på det den som kan.

Back to school!

Discalmer: Jag började på det här inlägget i onsdags (första skoldagen) men hann inte skriva klart så jag har skrivit lite varje dag, nu har det blivit ett mastodontinlägg! Sorry, men det är en viktig grej i vårt liv.

Vi har haft en viktig och intensiv vecka, första skoldagarna på ny skola för båda barnen. Samma skola denna gång vilket känns som ett lyft!

Efter ett oräkneligt antal diskussioner och sömnlösa nätter bestämde vi oss i vintras för att byta skola för sonen. Han gick i en fransk-amerikansk privatskola och det främsta skälet var helt enkelt att han inte lärde sig tillräckligt med engelska. Det fransk-amerikanska visade sig egentligen vara en helt fransk skola med rätt mycket engelskundervisning. Eleverna var mest barn till expats och diplomater från Frankrike, Belgien och Afrika och eftersom han kunde kommunicera med alla på franska gjorde han ju givetvis det. Dessutom låg den på andra sidan stan vilket resulterade i att klasskompisarna bodde långt bort (och långa resvägar).

En annan anledning var att det var väldigt dyrt och segregerat (även om ingen elev lämnades i limousin eller hade livvakt vilket nog kan förekomma på vissa skolor) och att vi inte tyckte att vi integrerades tillräckligt i det amerikanska samhället. Det är lätt att bara umgås med andra utlänningar här och det tycker vi är lite synd. Vi vet inte hur länge vi stannar och vill suga i oss så mycket språk och kultur som möjligt den tid vi är här.

Dottern har gått klart preschool (dagis) och är vid fem redo för Kindergarten som är en förskola integrerad i skolsystemet (efter Kindergarten kommer 1st grade). Så nu går de båda i PS (public school) 11 i Chelsea. Helt gratis förutom skolluncher ($1,50 per måltid) och fritidsverksamhet vilket inte är en liten sak när dagis kostar 1600 dollar i månaden och privatskolor ca 20 000 dollar per år. Det är tydligen ungefär den faktiskta kostnaden, jag har läst någonstans att maxtaxan i Sverige ligger på 10% av den reella kostnaden för en dagisplats.

Statliga skolor har inget vidare rykte här varken vad gäller studieresutlat eller diciplinproblem. Tydligen ska den här vara en av de bättre på Manhattan, vi får väl se vad vi säger om några månader, kanske tycker vi att barnen inte lär sig någonting nu när vi vant oss vid den franska skolans rätt höga tempo.


I vilket fall tyckte vi skolan verkade bra när vi besökte den, den är rätt stor, en gammal stenbyggnad, högt i tak, långa korridorer, en klassisk skola byggd på kanske 30- eller 40-tal med asfalterad skolgård. Drygt 500 elever som går i Kindergarten till klass 5 (5 till 10 åringar alltså), 28% Whites 20% Blacks, 38% Hispanic, 12% Asian, ungefär hlften av eleverna har rätt till gratis skollunch vilket betyder att föräldrarna har väldigt låg inkomst (jodå det finns statistik på det mesta) och det ser verkligen ut som en multikulturell festival på gatan vid hämtningar och lämningar. I sonens klass tror jag det bara är han och en tjej till som verkar ha västeuropeisk ursprung.

Cafeterian första dagens lämning, det var lite kaos men vi hittade rätt till slut.

Vi har varit på ett informationsmöte och träffat rektorn som höll ett långt innehållsrikt tal om skolan och dess pedagogiska inriktning. Det var första gången jag som förälder fick beskrivningar och förklaringar till vald form av pedagogik i skolan, i Frankrike är pedagogiken lärarnas sak och dryftas aldrig med föräldrarna, det enda de informerar om är ordningsregler. Eftersom det mesta av pedagogiken nog är sig likt sedan föräldrarna gick i skolan anses det nog inte behövas, och den ifrågasätts sällan. Här fick vi veta att de följer en speciell inlärningsmetod för matte ("The parents usually call it fuzzy math, because they dont get it", här såg jag hur min franske makes rynka i pannan belv lite djupare, "but we have wonderful results"). Han berättade om "the writing method" (skrivmetoden, den kände mina föräldrar som är pensionerade lärare igen från Sverige) som enkelt utryckt innebär att barnen skriver mycket, mycket , mycket. Och att väldigt mycket publiceras i skoltidningar, sätts upp på väggen, på skolans webbplats etc men att stavfel inte rättas (här dök rynkan upp hos mig). Det är lärarens roll att se vad barnen gör för fel och sedan lära dem det de behöver vid annat tillfälle, skrivglädjen ska inte grumlas av ett evigt rättstavninsrepeterande. Allting görs också enligt workshopmetoder, i grupp. De där sista grejerna är också det ungefär tvärs emot hur saker görs i Frankrike. Det här blir mer och mer spännande!

Förutom pedagogiken, som det nog finns anledning att återkomma till, är en stor skillnad mot Frankrike hur inriktad skolan är på att samarbeta med föräldrarna. Föräldrarna är en självklar och nödvändig resurs. PTA (Parent Teacher Association, dvs Hem och Skola) är en megagrej med stor budget som finansierar böcker, utflykter, kulturprogram. Fundraising är viktigt, om man har god inkomst förväntas man donera pengar, tid och grejer till skolan. De har även en mängd informationsträffar, skolfester med föräldrar, föräldrarna är välkomna i klassen en fredagmorgon i månaden, de frågar hela tiden om man har några skills eller yrkeskunskap som man kan bidra med etc.

Vi blev rätt förvånade över hur mycket resurser de ändå verkar ha, alla klasser har minst en timme art, music, computer, theater och gym i veckan med speciella lärare, klassrum och utrustning (musikrum med 20 elpianon (en donation), artroom med lerugn, badbassäng så alla lär sig simma på skoltid, datarum med 30 datorer...). De har också mycket kulturella utbyten, Juilliard och flera teatrar och danstrupper donerar helt enkelt tid genom att komma och undervisa och ha workshops, eleverna dansar, skriver pjäser som sätts upp av professionella skådisar, frivilliga kommer och läser med barnen, eleverna säljer ekologiska grönsaker till färäldrarna, lokala bokhandlare sponsrar mm.

Det finns också väldigt mycket regler. Kanske är det så med en sådan heterogen elevgrupp att man inte kan låta några regler vara oskrivna. Det är absolut förbjudet att ta med sig en hel rad saker, allt från mobiler och ipods till sådanan där kort som ungar byter med varandra. Det finns också community standards om hur man ska bete sig som kallas "Kind and Gentle". De beskriver hur man ska bete sig med sin "voice" (tex säg inte något som kan vara sårande), sin "body" (tex rör inte någon som inte vill bli rörd) och sitt "mind" (t ex stör aldrig en elev som sitter och jobbar). Det är också väldigt tydligt vilka konsekvenser regelbrytning får (första varning, andra varning sedan samtal med rektor, samtal hem, indragen rast...). I Frankrike fanns väl egentligen också en massa regler men många var outtalade och upp till läraren.

Som ni märker är jag rätt optimistisk! De första tre dagarna har gått bra, båda barnen har unga tjejer som lärare; söta och entusiastiska med korta kjolar och stora leenden. De tycker båda, barnen alltså, att det varait kul, verkar få kompisar och har inte ens nämnt sina gamla skolor eller kompisar. Ett plus är också att jag nu hälsat på flera föräldrar i kvarteret vilket känns kul.

Har vi tur blir det här riktigt bra! Annars lovar jag att även berätta om de säljer crack på skolgården.

Twitter-Angst

Jag visste ju att det skulle bli så här och ändå försatte jag mig i den här situationen helt frivilligt. Jag pallade inte trycket och nu sitter jag här med mitt dåliga samvete.

Jag pratar om mi twitteravatar eller vad det heter. Den lilla bilden bredvid mina tweets (översättning?). För en tid sedan, en nyhetstidsålder eller bara några månader sen, hade de problem i Iran, ni minns? Nu har vi ju glömt alltihop liksom munkarna i Burma, kvinnorna i Afghanistan och alla andra förtryckta för nu har vi (snart, snart!) svininfluensan.

Då kom någon aktivist på att vi skulle färga våra avatarer gröna, som en solidaritetshandling, liksom de röda kläderna ni minns, då för en evighet sedan när munkarna hade det jobbigt och vi på Hornsgatan och i Chelsea ville hjälpa till. Först tänkte jag nej, nej, nej. Jag är ingen early adopter när det gäller sådant här, jag tycker det är slag i luften och framförallt visste jag ju att denna dag skulle komma. Dagen då man ändrar tillbaka sin avatar, och den dagen kommer alltid innan någonting har ändrats i sak.

Men sedan tänkte jag att demonstranterna i Teheran verkade använda Twitter och att det kanske skulle göra dem glada om några miljoner twittrare visade sin solidaritet och varför ska jag alltid vara så motvalls, sur och cynisk. Alltid vara den som bryter kedjebrevskedjan. Så jag gjorde min bild grön.

Nu är jag snart ensam med grön bild och jag har sådan ångest för att ändra tillbaka. Har något blivit bätre i Iran? Knappast. Är det inte just nu som de verkligen behöver vår solidaritet (liksom munkarna i Burma, kvinnorna i Afghansitan ...) nu när västvärlden är paralyserad för vi kanske kommer att få flunsan i vinter.

Den får väl vara grön några veckor till, som om det skulle göra någon skillnad överhuvudtaget. Snacka om slag i luften.

FB-Angst

Jag har 61 vänner på Facebook. Jag tyckte FB var jättekul när det kom, jag gillade att hitta gamla vänner och som utlandsboende var det ju ett jättebra hjälpmedel. Jag är hyfsat social, jag har flyttat ofta och fått nya bekantskaper, jag är i grunden teknikpositiv och jag gillar sociala medier, iallafall använda på rätt sätt, men hur i allsin dar kan man ha 300 vänner? Är jag egentligen en asocial varelse som ingen gillar? Eller har alla andra FB-vänner som de egentligen inte känner? Men varför skulle man ha det?

Folk har 300 vänner och postar privata bilder, tankar och konversationer. Ibland tror jag att de med flest vänner också är de som postar mest larviga test, tveksamma semesterbilder, privata samtal och konstiga grupptillhörigheter. Jag undrar om en hel del FB-användare inte fattar/vet att det de skriver på någon annans vägg kan ses av alla den personens 300 vänner. Och har han inte stängt sin sida (vilket en hel del inte har) kan de ses av alla 250 miljoner användarna. Jag tror man gott kan räkna med att man där kan hitta en potentiell arbetsgivare, nuvarande arbetskamrat, makens skilsmässoadvokat, grannar man är osams med, de som bjuder på ditt hus med flera. Jag har fått be vänner fortsätta konversationer de inlett på min vägg i direktmeddelanden till mig istället för jag har andra vänner som jag inte vill ska läsa det de skriver till mig. Framförallt eftersom jag ju inte har någon kontroll över vad de skriver ("Tycker du jobbet fortfarande är lika trist?, Ska ni åka bort? (och lämna huset tomt för inbrottstjuvar)) Och jag har sett konversationer på vänners väggar som definitvt inte var ämnade för mina ögon. Inga allvarliga grejer, men saker som jag vet att de inte skulle säga till mig om vi möttes.

Mest gäller det här jobbrelaterade ämnen men numera är det väl norm att man addar sina kollegor, och även chefer. Dessutom kan ju en kollega bli chef, eller tvärt om man kan bli chef över en FB-vän, eller konkurrent.

Jag fick precis en FB inbjudan av en väns bekant. Hon skulle fråga mig om något New York-tips och bjöd då in mig som vän samtidigt. Men jag har aldrig hört talas om henne, jag vet inte vem hon är. Jag svarar gärna på hennes fråga men varför ska vi adda varandra?

Är det jag som är paranoid och väldigt privat? Det känns som om bara jag tycker det här är lite jobbigt. För att inte tala om allt FB vet om oss användare och kan sälja vidare till högstbjudande marknadsundersökningsinstitut eller lobbyist.

Och så har vi det där med grupperna, dagens kedjebrev. Om jag blir inbjuden men inte går med i gruppen "Jag vill ha fred NU!" betyder det att jag inte vill ha fred? Eller bara att jag är en sur typ? Jag avskyr kedjebrev och jag börjar avsky gruppinbjudningar.

Jag tror jag skrivit det tidiager, att antagligen är jag nog en asocial varelse iallafall, jag har bara inte kommit ut ur garderoben ännu. Läs i NYT om fler som känner sig tveksamma: Facebook Exodus.

New York's Boldest

De gillar smeknamn här och motton. Den mytomspunna brankåren i New York, NYFD, kallas "New York's Bravest". Det är ett gammalt smeknamn men har blivit väldigt populärt sedan 11 september.

Polisen i New York, NYPD, kalls "New York's Finest", vilket ju känns lite märkligare. I vilket fall har jag svårt att tänka mig att man i Sverige utan ironi skulle märka polisbilar med "Stockholms Bästa". Eller ännu mindre i Paris: "Les meilleurs de Paris", knappast. Polisens polularitet är ju rätt begränsad, för att utrycka det milt.

Idag lärde jag mig ett nytt uttryck när jag såg en fångtransport åka förbi "New York's Boldest"! Först trodde jag att man menade fångarna, men tydligen är det plitarna, ja, ja.

Och vet ni vilka "New York's Strongest" är? Sopgubbarna! Eller DNSY som det förstås heter.

Jag undrar om kassörskornas motto är "New York's Slowest"?

Om ni vill se mer av New Yorks brandmän kan ni kolla in serien Rescue Me om 11 septembertraumatiserade, alkoliserade, frånskilda, ishockespelande, brooklynboende, irländska brandmän och deras eviga konkurrenter i NYPD.

Det stora blå huset

De var en helt vanlig familj som behövde en ridå. De bestämde att göra något de inte tycker så mycket om men nu behövde de ju en ridå. De åkte till det stora möbelvaruhuset, de kryssade fram mellan soffbord och lampskärmar, riskerade hälsan (eller i varje fall smaklökarna) i kafeterian och hittade till slut tygavdelningen. De köpte sin ridå, eller pannå som det hette här och tittade säkert i tio minuter på den pedagogiska presentationen av upphängningsanordningar innan de gjorde sitt val. De åkte hem och cirka sju veckor förflöt.

Så en kväll tog de mod till sig och skulle sätta upp ridån (pannån). Trots den pedagogiska presentationen innehöll inte paketet med upphängningsanordningen alla delar. De hade missat delen Hampus, eller om det var Frösön.

Kvinnan i familjen lovade att åka igen till det stora möbelvaruhuset. Barnen var på gymnastik- och fotbollsläger och hon hade ju tid men på måndagen var det för varmt, på tisdagen måste hon tvätta, på onsdagen glömde hon bort det och på torsdagen satt hon bara i soffan och djupandades och vägrade. Fredag morgon regnade det äntligen och hon hade inget val. Hon åkte tunnelbana till gratisbussen. Det är bra att åka på morgonen tänkte kvinnan, det är mindre folk då. Så lite folk visade det sig att bussen inte är i trafik. Det regnar, kvinnan letar taxi, det rengar, kvinnan färsöker hitta lokalbuss, det regnar, kvinnan letar mer taxi, det regnar, kvinnan åker hem.

Lördag beger sig hela familjen iväg först med tunnelbanan, sedan med gratisbussen (efter att ha knuffat undan 14 personer i kön för att komma med). De kommer fram! De avnjuter igen det kök som påstås vara svenskt, de hittar Hampus, eller om det var Frösön, visserligen dubbelt så lång som de behöver men man kan ju såga. De går mot utgången och behöver plötsligt en massa andra saker som en liten cappuccinovisp och skojiga kartonger att lägga bra saker i.

De åker hem, maken ägnar tre timmar åt ridåupphängning (pannåupphängning), sedan går han till vapenhandlaren på hörnet, köper en älgstudsare och tar tunnelbanan och sedan gratisbussen...

Nejrå men det skulle kunna vara upptakten på en uppföljare till Falling Down. Annars kanske en överlevnadsstrategi är att leka dataspel?

Eller så kanske man skulle lära sig av Kineserna, varför besöka den förbjudna staden när man kan kolla in Jokkmokk (bord) och Aneboda (säng)?

"We just came here for fun," said the 34-year-old office manager. "I suppose we could have gone somewhere else, but it wouldn't have been a complete experience."

Uppdatering: och så dök den här filmen upp på min facebooksida just idag (från en fransk kontakt), är fejkade IKEA reklamfilmer en trend eller?