Ett 20-tal personer som dansar/åker till dunkande discomusik mitt i parken varje helg. De flesta i femtioårsåldern men jag såg någon tonåring och en dam som måste varit runt 70, hon var väldigt atletisk. Inga barn, det här är serious business, de dansar koncentrerat, riktiga dicomoves och samtidigt åker de runt, runt. De flesta har jeans, t-shirt och rullskridskor av den gamla sorten med två hjulpar, medans andra har scenkläder av varierande art. Vissa ler och vinkar åt publiken och skulle nog inte vara där om ingen tittade medan andra verkar helt inne i musiken och groovet.
Det här var vår favorit. Jag är säker på att de långa plösarna är en medveten stylingeffekt. Han dansade nonstop hela tiden vi stod och tittade, helt inne i sin egen värld, ett med musiken. Jag undrar om han rullskridskodansade som barn eller om det är något han tog upp när studio 54 la ner?
Jag dansar inte så bra men titta vilken fin gulddräkt jag har, det ser ut som vingar!Jag måste beundra amerikanernas entusiasm inför de mest märkliga saker, och deras totala brist på rädsla för att göra sig löjliga. I Stockholm är alla för ängsliga och i Paris för snobbiga, aldrig att det här skulle kunna finnas. Inte på allvar. Rullskridskodisko skulle i Sverige bli ett kick-off och möhippejippo och i Paris något som barn gör.
Det finns något väldigt rörande i amerikanernas sätt att strunta i om de gör sig löjliga, de har en positiv barnslighet. Det är ju kul, vad finns då att invända?
Vad ska jag göra idag? Jag tar på mig mina roliga brallor, rullskridskorna och sätter några plastburkar på huvudet, sedan åker jag runt, runt och försöker se till att de inte ramlar ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar