Jag har har i princip funderat sedan jag började blogga på hur privat jag vill vara, det tror jag alla gör. Som jag ser det kan man välja lite olika vägar:
1. Total transparens. Man bloggar med namn och foto, skriver var man jobbar och var man bor. Här har vi ett par undergrupper
1.1 De professionella. Dvs de som bloggar som en del i sitt professionella utövande, eller iallafall som en marknadsföringskanal för sin övriga verksamhet. Politiker, PR-konsulter, journalister, socialmedia-guruer etc. Ja, ni känner nog till en hög så jag länkar inte.
1.2 De privata. T ex mammabloggarna och modebloggarna (de mindre kända alltså, de kända hamnar väl i 1.1). Dessa bloggare fotar och skriver ofta ut namn både på barn och vänner. Min favorit i kategorin privatlivsblogg just nu är Försök att inte se så snygg ut.
1.4. De som är både och (eller alla tre). Ulrika Good ovan är ett bra exempel. Började som en reklamblogg men har blivit mer privat. Det känns som hon skriver vad hon tycker utan allt för mycket filter. Karin Friberg är en annan som hittat en bra balans. Hon skriver ovanligt mycket om sitt jobb men även väldigt personliga texter om extensiella frågor. Ingen av dem skriver direkt något negativt om sina arbetsplatser men de verkar å andra sidan trivas bra båda två.
Min undran är lite hur man gör när man inte trivs så bra på jobbet längre, eller om man får sparken. Hur ärlig vill man vara? Sedan beror det kanske på vad man har för jobb också, en advokat, läkare eller socialsekreterare kanske har svårare att skriva om jobbet.
2. De helt anonyma. Den mest lysande stjärnan i den grenen i den svenska bloggosfären är väl fd Hemliga mamman numera Messersmitt men hon skriver själv att det börjar bli svårt att fortsätta vara anonym. Lite synd tycker jag det är för hon skulle kunna skriva debattartiklar och liknande, på det här sättet hörs hon ju bara som en anonym åsikt, å andra sidan kanske hon inte vill att chefen ska ha koll på hennes politiska åsikter. Och hon har ju ett jobb, hon kanske inte tycker att hon behöver uppmärksamheten, vilket på något sätt känns hedervärt.
En annan fin anonym blogg är Suziluz, som ibland skriver helt hudlöst. Vackert. Ett amerikanskt exempel är Mimmi Smartypants, som har en anonym och känd blogg sedan 1999. Det har tom givits som bok (inga signerade exemplar där inte).
3. Och så har vi kategori 3, oss mittemellan, som jag tänkte att jag tillhörde. Men egentligen tillhörde jag väl kategori 2 när jag började och ligger nu i kategori 1. 2. Det funkar ju som bekant inte riktigt att både ha kakan och äta upp den.
Jag började anonymt av den enkla anledningen att jag inte ville att bloggen skulle vara det första man fick upp när man googlade mitt namn. Jag ville att potentiella arbetsgivare skulle få upp pressreleaser jag skrivit och seminarier jag organiserat hellre än mina funderingar om man kan bära strumbyxor med hål på hälen. Och vad man sen gör när man måste ta av sig stövlarna.
Anonymt i mitt fall betydde att jag inte skrev ut mitt namn men jag skickade däremot bloggadressen till alla jag kände. Jag ville ju ha läsare! Tanken från början var väl också att det skulle bli lite som brev hem till nära och kära i Sverige. Så har det ju inte blivit alls, de få läsare jag har som känner mig IRL kommenterar sällan. Vi kommunicerar hellre i privata kanaler.
Jag har aldrig skrivit speciellt mycket om mitt jobb heller, först för att jag inte trivdes där jag var och hade svenskspråkiga kollegor. Senare för att det inte blivit så, bloggen har blivit allt det som inte var jobb i mitt liv. Eller kanske allt det som inte var jobb och inte familj, för mina barn och min man skriver jag inte så mycket om heller och jag lägger bara upp suddiga bilder, eller bilder på barnnackar typ.
Det där med barnen var ett rätt omedvetet beslut men som blivit medvetet nu. Jag lägger inte upp bilder på mina barn på facebook heller vilket kanske kan verka paranoidt (hur i allsin dar stavas det, med t?). Jag brukar inte vara det, paranoid, men nu har jag hört en historia för mycket om någons barnbild som dök upp som på en föräldrasite utan förfrågan. Nästa gång kanske det inte är så oskyldigt som en föräldrasite och eftersom jag har vår adress på mitt FB konto vill jag inte ha för mycket bilder. Men jag skickar bilder per mail till min vänner.
Sedan tror jag också att bloggen blivit mitt egna rum. I bloggen regerar inte barnens behov av middag eller jobbets krav på att möta deadline. Här bestämmer jag och jag skriver om vad jag vill när jag vill. Eller inte alla när jag inte vill. Dessutom skriver jag på svenska vilket var en poäng när jag började för jag kände att min svenska började bli sämre av för lite träning, Däremot har ju detta uteslutit en stor del av min bekantskapskrets inklusive min man. Så på det sättet är det brev hem, hem till Sverige, hem till mina rötter kanske?
Så, nu till dagens dilemma. Jag söker jobb, och jag jobbar med marknadsföring och kommunikation. Söker man jobb inom marknadsföring eller kommunikation idag så står det ALLTID i annonsen: ska ha erfarenhet av sociala medier. Då vore det ju rätt korkat att i ansökningen inte visa att man både bloggar och twittrar. Sedan skriver jag ju mest på svenska så ingen fattar väl men det är viktigt at visa att man är van vid medierna. Dessutom vore det väl ingen katastrof om en arbetgivare kikade in här, sånt sprängstoff står här ju inte. Men det känns lite knäppt. Det här var ju mitt område, min sfär.
Ibland önskar jag att jag vore lite mer obekymrad, helt klart är ju transparans och en stor närvaro på nätet en karriärbooster numera. Men jag har ju skaffat mig en svensk internetpersona, vilket ju inte var så strategiskt. Jag följer visserligen en del amerikanska bloggar och twittrare men jag har ingen egentlig närvaro på engelska på nätet. Kanske är det vägen jag får ta, behålla den här mer privata, intima bloggen och öppna en annan på engelska. Men vad ska stå där och hur i allsindar ska man hinna med det?
Ja några svar, se det har jag inte!
12 kommentarer:
Tack för beröm! Jag bockar och bugar och blir glad.
Annars har jag funderat lite i samma banor. Att skrivandet jag sysslar med skulle kunna vara ett gott arbetsprov, men jag vill inte - så länge jag skriver så pass fritt ur tanke och hjärta som jag gör - skriva under med namn. Inte bara för egen del utan för familj och vänners skull. Och då kan jag varken visa att jag använder sociala medier eller att jag är en "van" skribent. Men jag tror att jag skulle censurera mig på ett annat sätt om jag var helt transparent, välja ämnen annorlunda etc. Och hela tanken med en blogg, för mig, var som du säger, att ha "mitt område", en egen sfär.
Jag förstår precis. Jag blir närmast generad när någon jag känner säger att de läser boggen, blir självmedveten, börjar fundera på vad jag skrivit om på sistone, hoppas att jag inte trampat någon på tårna.
Du kanske kunde göra utdrag ur bloggen, kopiera och klistra in i en ny blogg som du kan använda som arbetsprov? Du behöver ju inte skriva ut namn men du kan ge adressen till en potentiell arbetgivare? Men det är klart, har du väl öppnat den dörren så finns det ingen återvändo, då kan man "hitta dig".
Men visst är det lite synd, allt detta "arbete" som man inte riktigt kan dra nytta av.
Hey! När jag var som mest stressad i dag såg jag att du hade länkat till min blogg. Klickade in mig och bara "åh... precis vad jag behövde." Värsta bloggpeppen!
Du får ursäkta mig om det blir snurrigt nu för jag är helt slut i huvudet... Iaf! Jag tänker också mycket på det här och reflekterar ofta kring innehållet i min blogg. Jag har t.ex. valt att använda smeknamn på mina nära och kära, lägger sällan upp närbilder på kidsen och skriver absolut inget om mina jobb. Jag är öppen med vem jag är och vad jag gör, men ändå inte... Jag har fått får mig att det är vad som gör att folk gillar min blogg.
Tja, det tog mig ca 3 sekunder att ta reda på vad du heter och hur du ser ut. Trevlig. Att försöka vara anonym på nätet är nog praktiskt taget omöjligt numera.
Yippeyey, yippieyey, Charlie Truck hon är OK...
a.m.o. Det tog mig faktiskt ett bra tag att inse att du jobbade, jag trodde länge du var mammaledig. Det hela är en avvägning, som ibland är vldigt svår. De flesta dkriver nog bäst om de är rätt öppna.
Bengt, Jag vet men åt det hållet gör det inget, någon som har hittat min blogg får gärna veta vem jag är. Däremot är jag inte säker på att jag vill att alla som vet vem jag är ska veta at jag har en blogg. Make sense? Men som sagt jag struntar i det där nu, det håller ju inte. Jag ska nog lägga upp efternamn snart.
Bengt, och den där märkliga pseudonymen jag har får jag nog dras med nu... Min pappa sjöng alltid den däar sången för mig när jag var liten. Men vad betyder Eklipspringer?
Thereby hangs a tale. När jag skulle registrera namnet Klipspringer på Google gjorde jag nåt fel. När jag försökte igen fick jag meddelandet att namnet redan var upptaget. Fick lägga till ett "E" för "Erwin".
Aha, underliga äro internets vägar!
Fast jag är fortfarande föräldraledig, visserligen inte på heltid men ändå! Hursomhaver, jag skriver inte om jobb, det är en av mina viktigaste "bloggregler".
I morgon ska jag förresten gå på ett seminarium om det här med journalisters bloggande. Det ska bli mycket spännande!
1. Vad glad jag är att du upptäckt AMO's blogg för den har förgyllt min vardag ett bra tag, vilket AMO vet (hoppas jag!). Det tänkte jag när jag läste ditt inlägget pâ jobbet (!) och inte hade tid att kommentera, men nu ser jag att AMO själv hittat hit och det är topp!
2. Jag mâste fundera lite mer pâ dina klassifieringar och âterkommer! Själv har jag valt en blandning, men det där med initialt fokus är svârt; det ändras lite granna dagligen...
3. Bengt O. - intressant! det du säger om Klipsrpringer. Jag förstod idag hur "denne höll ihop med Bengt O".
4. Charlie Truck: vad det mâ bli sâ gillar jag din pseudonym! Och jag förstâr âh sâ väl dina funderingar ang. svenska eller annat sprâk man lever i. Jag har börjat pâ svenska eftersom jag tyckte det var bra för sprâk och mig själv att göra det just nu - och samtidigt undrar jag ibland varför jag skriver vissa inlägg pâ svenska, dâ det är lite "hors sujet", dvs ingen (svensk) människa kanske bryr sig om uppsägningar i Frankrike... och endel annat skulle jag vilja dela med fransksprâkiga. Men, som du säger, man kan inte skriva bägge (i alla fall har jag inte mer tid till det än du!). Dock tycker jag ocksâ det är ytters trevligt att kunna fâ "samtala med er pâ svenska"!
a.m.o. Det låter spännande! Jag förstår som sagt din regel men kan tänka mig att det i ditt yrke kan vara bra att vias upp bloggen, du skriver väldigt bra!
Fransyskan, jag tror jag hittade a.m.o. via dig, fast för länge sedan, eller om hon var inne på min blogg (via dig?) jag minns faktiskt inte men det var innan du hade en egen blogg iallafall. De där klassificeringarna gjordes lite snabbt och är lite grovhuggna, det finns ju givetvis en massa mellanting, eller helt andra? Men jag har kollat mycket hur andra gör , eftersom jag inte riktigt vet vad jag själv vill!
Inriktning på bloggen har jag också funderat på, ibland känns det som jag gör en turistbrochyr, ibland som brev hem, ibland internhumor, ibalnd lite politik och ibland ren dagbok. Svårt, de bästa boggarna bandar ofta men jag kan tycka att det blir väldigt spretigt ibland.
Jag gillar givetvis ditt franska fokus!
maste kolla:)
Skicka en kommentar