Konflikter

Varför tycker jag att alla svenska kultur- och politikdebatter känns som bråk? Är tonen ofta affekterad eller är det jag som är ovanligt konflikträdd? Kanske är det både och.

Framförallt blir det jobbigt när två personer man uppskattar bråkar, jag känner mig som skillsmässobarn. Nu bråkar mamma Ekman och pappa Englund och de säger inte ens till mig att jag inte ska oroa mig och att allt ska bli bra! Kan de inte bara vara sams? Kan han inte bara se att Kerstin känner sig missförstådd och ensam och kan inte Peter få tycka att det är lite kul med guld och paljetter nu när han precis valts till det allra heligaste. Men vad vet jag, de kanske inte alls är osams, de kanske skålar och fnissar när de ses (fast inte på Freden då) och det vi ser är just en debatt, inte ett bråk.

Iblad tror jag att jag blir räddare och räddare för konflikter, eller det där var nog fel. Jag vet inte om jag är konflikträdd men jag tycker det är obehagligt, jag blir nedstämd, får ont i magen. Borde det inte vara tvärt om, att man får tjockare skinn med åren? Det säger ju alltid alla käcka "tjejer" på 40 plus. "Numera låter jag ingen sätta sig på mig! Numera sager jag vad jag tycker! Numera bryr jag mig inte om vad andra tycker!" (sådana uttalanden sägs alltid med utropstecken). Sådär känner jag inte alls, inte det att jag nödvändigtvis har blivit mesigare med åren, men jag blir osäkrare och osäkrare. I betydelsen jag blir osäkrare på om jag har rätt, om det finns en sanning. Eller det kanske kallas mesighet? Jag skulle välja att kalla det ödmjukhet, om det inte vore så att kalla sig själv för ödmjuk väl är det minst ödmjuka man kan tänka sig. Och jag bryr mig jättemycket om vad andra tycker. Klart man måste bry sig om det, hur kan man tro att man själv har hittat sanningen om hur man bör leva?

Jo, jag missförstår väl lite avsiktligt här men det finns en sådan självtillräcklighet i vissa människors högljudda självförtroende som jag tycker är jobbigt. Nu pratar jag inte längre om Ekman och Englund alltså, men det har ni nog fattat.

För debatt vill man ju ha, jag gillar att slänga käft, alla kan ju inte tycka lika. Men man kan ju tycka om varandra ändå, eller? Man behöver väl inte bli osams, eller behöver man det, blir det ingen udd i debatten annars?