Lysande framtidsutsikter

Dottern: När jag blir stor då kan jag hälsa på vem jag vill, när jag vill, alldeles själv!
Jag: Jaa, det kan du, vem ska du hälsa på då?
Dottern: Dig! Du ska bo i ett hus och jag i ett annat, så ska jag hälsa på dig och fika. Ofta. Men vi måste fika.

Melting pot or pressure cooker?

Jag har äntligen läst Marciej Zarembas artikelserie om integrationen. (Ännu en fördel med tidningar på nätet, artiklarna åker inte ut med pappersinsamlingen utan man kan läsa intressanta grejer som skrevs för en månad sedan.) Parallellt läser jag New York Times stora serie "Remade in America" - A series about the newest immigrants and their impact on American institutions, även det mycket läsvärt. Serien som går i söndagstidningen har hittills behandlat skolan, arbetsplatsen, och idag sjukvården.

Perspektivet är alltså hur dessa nya immigranter påverkar det amerikanska samhället, hur samhället förändras och givetvis hur (eller om?) de nyanlända integreras. Idag är var femte amerikan nyanländ eller nära släkting till en nyanländ immigrant, immigratinen har inte varit så stor sedan Småland och Dublin avfolkades. Numer kommer inte så mycket europeer utan mest mellanamerikaner och asiater.

Det finns hur mycket artiklar, diskussisonsforum, statistik och expertutlåtanden som helst att fördjupa sig i för den som vill. Jag har bara läst delen om utbildning ordentligt ännu och även om ni inte bor här tror jag det kan vara intressant läsning. Frågeställningarna är ju dessamma överallt, även här i det som säjs vara en "melting pot". I går gick vi en lång promenad genom centrala Manahattan för att till slut hamna i en lekpark precis bredvid stadshuset. Jag trodde jag hamnat i Beijing. Stadshuset ligger granne med Chinatown och i lekparken var det kanske 100 asiatiska barn och tio med annat ursprung, Kinesisk trummusik hördes på avstånd och jag undrade hur många av tanterna som vaktade barnen som kan någon engelska alls.

Just kineserna har väl aldrig utmärkt sig för att integrera sig nämnvärt, det känns som om de skapar parallellsamhällen var än de befinner sig. Men hur motverkar man ghettoiseringen? Ska man motverka den? Hur försvara sina medtagna traditioner och sitt kulturarv och samtidigt bli en god amerikan (eller svensk)? Här firas St Patricks Day (irländska nationaldagen) som vore det 4th of July med parader och grön klädkod i skolorna. Ska man fira alla immigrantländers nationaldagar? Då skulle det bli färgschema varje dag i skolan...

Man brukar säga att en stor del av svaret ligger i bra utbildning för alla. Bara genom skolan kan man ge samma möjligheter för alla nyanlända och deras barn. Och bara genom skolan kan man ge en gemensam medborgarutbildning, om nu det är önskvärt. Ska man undervisa om väderingar? Ska man förklara lagar med att de bygger på de värderingar vi har i vårt samhälle? Och måste man anamma dessa värderingar för att leva här?

Men innan man kommer dit maste ju språket behärskas. Språket, språket, språket. Det älskade och hatade språket som måste behärskas och tämjas och göras till sitt. Ni läste väl Zaremba om hur svårt det är att behärska svenska? Och hur bedömd man blir efter ens uttal?

Gränsen går inte alltid mellan immigranter och "riktiga amerikaner" utan mellan de som behärskar engelska och de som inte gör det. Språknivån avgör om du lyckas i skolan, i arbetslivet, socialt. Här finns inte SFI men gratis specialundervisning , ESL -English as Second Language, för alla skolbarn som behöver. Sedan 1996 har antalet "English-learners" ökat med 60 % och de finns nu inte bara i storstäderna utan ute på landsbygden där man inte har någon erfarenhet av att undervisa stora grupper av elever som inte behärskar engelska.

I den här skolan i Virginia har man motvilligt tagit beslutet att undervisa de som inte pratar engelska i helt egna klasser i alla ämnen. Man menar att de aldrig har en chans i vanliga klasser, de kommer efter, får dåliga betyg. Så man har skapat ännu mer segregation. Meningen var att eleverna efter en tid skulle integrerars i vanliga klasser men det sker nästan aldrig. Men betygen stiger, resultaten är bättre. Bush's prgram "No Child Left Behind" kopplar den finansiella hjälpen skolorna får till elevernas resultat, kritikerna menar att skolan bara vill ha upp resultaten utan att egentligen se om eleverna är redo för ett liv utanför skolan. Skolan menar att deras roll är att undervisa, inte uppfostra eller integrera.

Nu ska jag ta och bita i del två som behandlar vad den finansiella krisen innebär för alla de låglönearbetare som strömmar över gränsen. Och kanske också för en svensk akademiker som snart måste fixa ett nytt jobb...

Uppdatering: De kommande veckorna kommer artikelserien att behandla immigrationens påverkan på affärslivet, politiken, socialtjänsten och familjen. Stay tuned!

En liten serie om lägenheter jag bott i - Del 1 Fruängen

Min första Stockholmslägenhet låg i Fruängen, jag lyckades byta till mig en etta på nedre botten på Ellen Keys gata mot min lägenhet i Uppsala. Det var 1991, jag var arbetslös och jag var enbart i Fruängen för att sova. Taxi hem efter Riche kostade en förmögenhet (i mitt minne 200 pix, kan det ha varit så dyrt?) så det blev ofta sista tunnelbanan hem. Det är nog något av det farligaste jag gjort, åka ensam till slutstationen och gå mellan häckarna och de svarta fönstren hem. I Fruängen kan ingen höra dig skrika.

En nyårsnatt låg det en kille i trappen och sov. Jag gav honom en kudde och en filt. På morgonen hade han gått men vikt ihop filten fint och lagt den framför min dörr. Det var det närmaste jag kom i kontakt med någon i Fruängen.

I Fruängen fanns trevånings- och femvåningshus, parkeringsplatser och "gågata" (hade ni varit där skulle ni förstå citationstecknen), betongviadukter och röda bussar med tresiffriga nummer. Mataffär, Restaurant Karlavagnen och en kemtvätt. Sen minns jag inget mer. Jag bodde där i nästan tre år. Kanske har de en galleria nu?

Dagens New Yorker

är defintivt Dr. Sussmann. Ja man borde ju förstått att man inte skulle skrytit så om barn som aldrig är sjuka. Sonen har nu hostat i två veckor och dottern har precis fått congivitis (ögoninflammation?). I vilket fall blev vi snabbt trogna kunder hos Dr. Sussmann.

Här finns inte direkt några vårdcentraler utan precis som i Frankrike kontaktar man en privatläkare vid behov. För barn ofta en barnläkare och för vuxna en allmänpraktiserande eller olika specialister. Har man problem med acne går man alltså direkt till en dermatolog, har man öronproblem går man till öronläkaren etc. Men det är rätt jobbbigt att hitta rätt, hitta någon man gillar och har förtroende för. Här har vi försökt hålla oss borta från läkarbesök men nu var vi alltså tvugna. Jag ringde runt till säkert ett tiotal som antigen inte tog nya patienter eller inte tog vår sjukförsäkring innan jag hittade Dr.Sussmann.

Dr. Sussmann visade sig motsvara själva sinnebilden av den amerikanska judiske doktorn. Ni vet den gamle familjeläkaren som kommer med sin väska hem till familjen med den döende patriarken i alla filmer. Han är säkert en bra bit över 70, kort med flint, runda små glasögon, fluga och breda hängslen. Han var jättetrevlig och tog sig tid, ingen väntetid, ingen stress. Jag har ringt två gånger och har fått komma inom timmen båda gångerna. Han jobbar ensam på sin mottagning som ligger på sjunde våningen i ett hyreshus, han har flera undersökningsrum, ett stort kontor med läderfotöljer och det är hans förtjusande fru Jeannine som sköter sekretariatet. Han har ett rullande schema av jour med två kollegor som liksom han är knutna till ett universitetssjukhus. Vi kan ringa dygnet runt och han sa bestämt till mig att inte åka till akuten utan att ringa honom istället vid behov.

Dr. Sussmann börjar redan bli lite besviken på Obama-administrationen men vi enades om att något annat hade varit omöjligt med de förväntingar som vi hade. Han har rest med Orientxpressen från Venedig till Paris och av misstag ätit hummer på en restaurant som heter "någonting med Laurent". Han har aldrig varit i Sverige men tycker det är tråkigt med Saab. Men han tycker samtidigt att bilindustrin har sig själv att skylla, han berättar hårresande historier om hur bilindustrin via bulvaner köpte upp kollektivtrafiken i stora amerikanska städer för att ersätta spårvagnar med bensindrivna bussar.

20 dollar betalar vi ur egen ficka vid varje besök, men vi har som sagt sjukförsäkring som står för resten. Och bäst av allt, man får ett klistermärke!

Mind the gap

Häromdagen på tunnelbanan stod jag inträngd och höll mig i stången som löper i taket. Bänkarna går längs med vagnsväggarna och jag stod vänd mot de som satt på dem. Plötsligt känner jag hur någon petar mig i magen! Det är den lilla asiatiska damen som sitter framför mig som drar i min skjorta som tydligen åkt upp så jag blottar magen. Hon klär på mig! Vi skrattar till och jag rättar till kläderna. Och här trodde man att asiater var reserverade!

Jag har märkt det där flera gånger, att man har färre sociala spärrar här, eller snarare andra. Man rör vid varandra mer, talar med främlingar, ja rentav lägger sig i på ett sätt jag inte är van vid. Och man hälsar inte alltid först vilket efter mina åtta år i Frankrike stör mig. I Frankrike går man aldrig fram till en biljettlucka och säger "Kan jag få en biljet till Solna". Nej man säger ALLTID hej först. -Bonjour, -Bonjour. Jag ser dig, du ser mig, nu kan vi börja prata. Idag gick jag på gatan med sonen och en tjej gick förbi och sa i förbifarten "vilken smart ryggsäck" och så gick hon vidare. Jag fattade först inte att hon talade till oss. Det var inte otrevligt, bara oväntat.

Man får kommentarer om barnen hela tiden "Har du sett att hon klättrat högst upp på klätterställningen?" Välmenande men ibland rätt tröttsamt. Men det får man nog ta, på det stora hela är det ju rätt härligt att folk bryr sig så i den här storstaden som enligt schablonen borde vara det opersonligaste stället på planeten.

Cops

Idag började jag dagen med att äta tårta och sedan blev jag tagen av polisen. Jag sprang snabbt genom spärren och råkade använda sonens studentpasserkort istället för mitt. Jag blev stoppad av civilpolis i orange munkjacka. Han visade mig sin BADGE. Det var som på film, fast jag behövde inte böja mig över en motorhuv och få handklovar påsatta. Jag förklarade vad som hänt men han sa att han var tvungen at ge mig en böteslapp och så får jag överklaga. Fast han var jättetrevlig och bad om uräkt när han såg på körkortet att det var min födelesedag.

I Paris hade man aldrig fått en bot, jag hade ju ett giltigt kort på mig. Dessutom kollas inte metron av polisen utan av kontrollanter i fula uniformer som man ser på flera hundra meters håll. De är alltid minst tio stycken varje gång. I Paris har alla plankat någon gång och många gör det jämt. Det skulle inte falla en spärrvakt in att bry sig om någon som hoppar över spärren. Här planakar ingen. Nolltolernasen är inte bara en myt.

Frankrike i mitt hjärta

Till alla er som ibland undrar vad skillnaden mellan Sverige och Frankrike är. Vad gäller landet där jag bor nu skulle man kanske kunna tänkt sig samma reaktion om det gällt Nya Testamentet. Dock inte från Presidenten, bara från badge-bärarna.

Själv har jag tyvärr varken läst Prinssesan de Cleves eller Hercules. Om jag någon gång söker jobb i offentlig sektor får det väl bli i Sverige.

Snö och hosta

Det lipas i mitt hjärta
som det snöblandsregnar över staden.

Paul Verlaine.
övers. C. Truck

Ja, det var väl en väldig tur att jag inte blev översättare! Men alltså snöblandat regn, vad är det här? Dessutom har jag VAB:at hela veckan, eller snarare eftersom jag inte bor i Sverige, jobbat hemifrån, släpat med hostig son till jobbet, fixat och tricksat och försökt greja en ovanligt arbetsintensiv vecka ändå. Vi är så bortskämda med friska barn att vi helt glömt bort vad träligt det är när de är sjuka. Våra barn har aldrig varit magsjuka, aldrig haft flunsan och sedan två-årsåldern har de knappt varit hemma från skolan (förum en veckas vattkoppor kom jag just på). Men jag har väl inte tagit tillräckligt i trä för nu snörvlas och hostas det väldeliga.

Ja, ja. Det postiva är väl att man får lite ensamtid med sitt barn, men nu har vi haft så mycket ensamtid att vi är rätt uttråkade båda två. Ett par dagar har maken och jag jobbat halvdagar och bytts av vid lunch. Det var trevligt att ses båda föräldrarna och ett barn. En förälder och ett barn är vi ganska mycket, eller en förälder och två barn. Men två föräldrar och ett barn är inte så ofta. Det kändes som när han var liten innan lillasyster föddes.

Som ni märker har jag inte så mycket intressant att berätta, jag tror jag är lite sympatiseg i hjärnan av att inte komma ut tillräckligt!

Burken

Det finns otroligt mycket skräp på TV här, skräp och reklam, reklam och skräp. Det finns även kvalitetskabel som HBO och Showtime och så finns det PBS, Public Broadcasting System dvs. public service som man väl säger på svenska.

Och där har jag precis hittat mitt favoritprogram med min nya favoritjournalist, Charlie Rose. Ett bord, två stolar, en svart vägg, två glas vatten, en journalist, ett intervjuobjekt. En timmes intervju utan avbrott, paneler, tittarfrågor, webchat, filmklipp, publik, presentatör, musikavbrott. De har inte ens en snurrande logga!

En påläst, skicklig och sympatisk intervjuare och en intressant gäst. Kolla in tunga namn som Timothy Geithner, Nancy Pelosi, Eric Schmidt, Salman Rushdie, Paul Krugmann, Sean Penn... Och ibland slår man på och så är det någon som man (jag) aldrig hört talas om och som är hur intressant som helst. Idag såg jag genforskaren och Princetons president Shirley Tilghman. Han har även olika intervjuserier; en om finanskrisen, en om veteskap och en med författare.

Det är aldrig konfrontationsjournalistik och han har blivit kritiserad för att vara för undfallande. Jag tycker inte riktigt det men han låter gästerna tala till punkt, tar sin tid, frågar om. Och jag tycker det är ganska skönt med en trevlig samtalston.

Varför är inte mer TV såhär? Dessutom måste det vara världens billigaste TV-produktion.

Man kan ta flickan ur Frankrike men inte Frankrike ur flickan

5-åringen vid frukostbordet:
- Den här osten är inge god. Jag vill ha camembert, eller chèvre!

Det är bara att tillstå, jag när en snobb vid min barm.

Är det över nu?

Det finns en tid på året när betoningen hamnar mer på utlands än svensk hos utlandssvensken. När man själv bodde i landet var det bara en ynka lördagskväll och den ende som tittade var Björn Kjellman. Numer håller det på varenda lördag i månader och reglerna är mer komplicerade än i cricket. Man förstår inte vad någon, pratar, skriver, bloggar, twittrar eller facebookar om. En massa förnamn på sångare man aldrig hört talas om och så ett väldigt tjat om ridhjälmar? Man börjar undvika svenska tidningar på nätet, man struntar i rss-flödena, man slutar läsa favortibloggarna, man släcker ner twitter, man slutar nästan ringa hem. Ingen i ens fysiska omgivning vet överhuvudtaget vad det handlar om och det börjar kännas som om Sverige hamnat i twilight zone, en egen verklighet i ett parallelluniversum.

Och vem i allsin dar är Petra Mede?

Come, walk with me

Vill ni följa med mig på promenad? Här kommer en liten bildserie av vad jag passerar på väg hem från jobbet. Det här skulle kunna bli en bloggutmaning, fotodokumnetara din "skolväg", man skulle nog få se allt möjligt kul!

Den här osannolika receptionen finns i vårt kontorshus. Vi har två kontorsrum i ett gigantiskt hus som hyser en massa företag. I julas hängde en krans som säkert var två meter i diameter istället för flagg-tavlan på väggen. Jag tror tavlan kom upp efter 9/11.

Gathörnet utanför kontoret. Övervallt på Manhattan, precis som i resten av USA, finns det kyrkor. Enda skillnaden är att här ligger de inklämda mellan skyskraporna vilket ofta ser rätt kul ut för de har alltid klassisk kyrkarkitektur även om jag undrar om de alltid är så gamla. Det tydligaste exemplet är kanske St Paul's Chapel som ligger precis bredvid Ground Zero och klarade sig undan attacken utan ens ett krossat fönster.

Här har vi då den berömda Strand Bookstore, ser ni hur böckerna trängs i fönstren?
Union Square, jag borde förstås tagit en bild när det är "Farmer's market". New York-borna är mycket stolta över sin Farmer's market. När vi berättar var vi bor säger folk "Vilken tur ni har, då kan ni gå på Farmer's market på lördagarna!" Att handla på Farmer's market är det mest bobo, bohemian chick eller Brommatrendiga man kan tänka sig.

Det består av en 20-30 stånd med cider, honung, blommor, getost, dekorativa videungsstånd, ja det mesta utom det som jag tänker på när man säger bönder, till priser som ligger någonstans mellan kilopriset på guld och platina (okey då det finns en del äpplen och potatis också). Men eftersom allt är odlat utan den minsta lilla tillsats, gödning eller växthus och uppgrävt med en spade gjord av tovad träflis i de rätt hårda klimatet i uppstate New York så bidde det väl bara tre tomater och då måste man ju sälja dem dyrt. Bönderna är alla runt 30 med dreadlocks, charmig huvudduk, äppelkinder och iphones.

Nu är jag kanske onödigt raljerande för det är ju bra att man kan köpa biodynamsikt odlade grönsaker men har man bott i Paris (eller vid Skärholmens Centrum eller Hötorget) så blir det hela lite skrattretande. Vi hade tre marknader inom gångavstånd med säkert fem gånger så stort utbud och till tre gånger lägre priser i Paris.

Nu har vi svängt in på vår gata. Den här bilden får illustrera de otaliga mathak som finns här. Om det finns sju boklådor finns det säkert minst 50 utskänkningsställen mellan mitt jobb och hem. Av alla de sorter, som de här t ex: Dogmatic The Gourmet Sausage System och Chop't The Creative Salad Company (om det är något våra vänner amerikanerna inte lider av är det den europeiska rädslan för att verka pretentiös), bredvid ligger helt otrendiga kubanska kedjan Havana central. Mitt emot finns en pizzeria, en Starbucks, en gourmetkrog...

Presidenten säljer fortfarande.

Nu snabbar vi oss över 5th Avenue där verkligen finns så här många taxibilar mest hela tiden. Ni ser Empire State builiding i bakgrunden.

Om man ska tro Wikipedia är New York City jordens största judiska stad (alltså den stad som har flest judiska innevånare ). Ungefär en fjärdedel är aktivt troende, de flesta är av azkhenasiskt ursprung men även serafader och snabbt växande hasidiska, ortodoxa grupper finns (jag har ingen aning om hur man stavar de här judiska gruppernas namn på svenska, ni får ursäkta). Häromdagen stod jag bredvid en ganska ung ortodox jude på tunnelbanan. Han hade hatt, helviltväxande skägg (tom runt hela nacken!) och svart rock. Han stod och läste i en gammal inbunden bok och plötsligt såg jag att han hade två hål i örat! Tror ni han hade omvänt sig till ortodox judaism efter ett vilt ungdomsliv med örhängen eller får de ha hål i öronen? De kanske ska ha hål i öronen? Nyfiken blir man ju!
Framme vid sjätte avenyn har vi mer mat fast i mobila utskänkningsställen. Sådana här små lastbilar, eller ännu mindre "food carts" som säljer falafel, pretzels, korv, glass och allt möjligt finns överallt. I det här gathörnet brukar det finnas en i tre av fyra hörn, billigt men med ojämn kvalitet om man inte har provat sig fram till sin favorit. Är Latin Fast Food kosher förresten?

Ja, nu är vi framme. Det här husen ligger snett emot vårt hus. Välkommen in på en fika om ni har vägarna förbi!

Så vad såg du på väg hem från jobbet?

Parken

Vår lokala lekpark är egentigen rätt trist, mest asfalt och dessutom ett stort husbygge som slammrar och skymmer solen. Men nu när våren kommer sa smått längtar vi ut ur våra för små lägenheter. Barnen vill springa, de vuxna vill dricka kaffe i solen. Man pratar lätt med folk. "Hej, har ni bott här länge? Var kommer du ifrån? Vilken skola? Ja, det är lite långt, men vi trivs så bra här!" Basketgrabbarna har också sett vårljuset, alla verkar spela ihop, jag vet inte om de känner varandra. Mina barn spelar fotboll med en pojke och hans två papppor. Alla mammor har pappmuggar med kaffe och olästa tidningar. Ett barn slår sig lite i rutschkanan, basketbollen far iväg in i klätterställningen, "Oj, ursäkta, gick det bra?".

I like my hood.

4 dagar för sent

Den här skulle postats den 8:e förstås, men den dagen gick verkligen helt obemärkt förbi. Men nu lägger jag in den iallafall eftersom det var så länge sedan jag hade någon bombastisk, fransk smörsång här. Och Julein Clerc är sa ung och söt i den här filmen. Att lyssna på sånt här på youtube tillhör mina guilty pleasures.

Sweden had like, five banks.

"Sweden, on the other hand, had a problem like this. They took over the banks, nationalized them, got rid of the bad assets, resold the banks and, a couple years later, they were going again. So you’d think looking at it, Sweden looks like a good model. Here’s the problem; Sweden had like five banks. [LAUGHS] We’ve got thousands of banks. You know, the scale of the U.S. economy and the capital markets are so vast and the problems in terms of managing and overseeing anything of that scale, I think, would — our assessment was that it wouldn’t make sense."
Barack Obama via Emil Arvidsson.

Fast Paul Krugman tycker att USA har, like four banks.
Men Krugman har ju varit hos oss och fått pris av kungen sa han kanske vill försvara vår heder?

Väderleksrapport

Måste bara lägga in en kort väderleksrapport: Förra måndagen var skolorna stängda för det kom så mycket snö, i tisdags var det -7°C, en av de kallare dagarna denna vinter, sedan gick det med rekordfart uppåt; onsdag: 0°, torsdag +8C, fredag +14° och lördag-söndag hade vi underbara 20°. Vi åkte på båtutflykt till Ellis Island och Frihetsgudinnan utan att ta med oss jackor!

Och idag har vi +2C! Det är verkligen ingen ordning på vädret i den här sta'n. Och inga luftkonditioneringar eller värmeaggregat hinner ställas om i tid så man svettas och fyser om vartannat inomhus, mycket besvärligt alltsammans. Fast allt kändes mindre besvärligt i helgen, vårvädret lyfte humöret. Plötsligt kom jag ihåg vad skönt det är med fint väder, allt känns lättare.

Ellis Island var intressant, fast det är svårt att föreställa sig att det bara 100 år sedan milliontals människor kom hit på båtar från Europa. Förutom muséet som beskriver betydelsen av Ellis Island och de mänskliga dramer som utspelade sig där finns en utsällning med en historisk överblick över USAs immigration från de första kolonisatörerna till vår tid. Jag tycker det är så fascinerande att det här jättelandet knappt fanns för 200 år sedan och att nästan alla som bor här kommer från immigrantsläkter. 2,5 milioner amerikaner betecknar sig vara av svensk härkomst fick jag veta, jag trodde det var fler men alla är väl så uppblandade numera. De flesta bor i Minnesota förstås där de har lyckas hitta minst lika stränga vintrar som i Norden.

Jag måste nog läsa om Utvandrarserien.

Boklådor

Schampoo Rising har återuppstått! Och verkar vara i fin form.

Det kanske är orättvist att jämföra Stockholm med London eller New York, det finns ju betydligt fler potentiella bokköpare i de större städerna, men nog finns det många boklådor här. Bara på den kvart det tar mig att gå hem från jobbet passerar jag minst fyra stycken.

Bäst är ärevördiga Strand Book Store . "18 Miles of Books " - New York's independent landmark book store for over 75 years, featuring a tremendous selection of used, new, rare, collectible and out-of-print titles in all subjects featuring the city's largest collection of art and photography books. Det är en gammal, ful, otrendig, stor lokal där böckerna ligger i högar, på hyllor och nästan på golvet . Och inga doftljus jag lovar. Sedan går jag förbi två olika Barnes & Nobles som är rätt klassiska kedje-boklådor men med ett helt okey utbud av iallafall den aktuella utgivningen. Sist men inte minst har vi en förtjusande barnbokhandel Books of Wonder med tillhörande cupcake-café. Vi brukar gå dit efter skolan ibland, man kan sitta på små pallar och bläddra i böcker hur länge man vill, lite som att gå till biblioteket. Trevlig personal har de också och jag brukar försöka köpa åtminstone en bok varje gång vi går dit för det har varit oroväckande ont om kunder på sista tiden. Och vart ska det 50-åriga kvinnliga bokhandelsbiträdet få jobb om hon får sparken därifrån? Den ekonomiska snålblåsten tär hårt på specialistbutikerna även i våra relativt välbärgade kvarter. Det hela känns väldigt mycket You've got Mail.

Uppdatering: Jag skrev det här inlägget ur minnet och när jag gick hem idag kollade jag och insåg att jag missat minst tre boklådor. Först en Virgin Megastore som väl får räknas, sedan Skyline Books & Records, ett litet antikvariat som ser ut precis som antikvariat bör göra och så sist men inte minst jättefina Idleewild Books, en resebokhandel (ok, jag far gå en liten omväg då, men den är så fin så jag ville ha med den! Kolla de fina jordgloberna i fönstren). Så det blir 7 boklådor på 20 minuters promenad: 1 mycket välsorterad oberoende bokhandel, 1 bok/musik/media tempel, 2 stora kedjebokhandlar med mycket facklitteratur, 1 antikvariat, 1 barnbokhandel och 1 resebokhandel. Och jag har säkert missat någon.

För specialintresserade eller den som planerar en resa hittade jag den här artikeln i New York Times om oberoende boklådor samt den här listan.

Mammastress

Via Hemliga mamman hittar jag det här och blir alldeles svettig. Måste man ha ett sånt där hårsvall för att föreläsa om utmattningstress och blöjbyten? Ska de här vackra, smala, famgångsrika kvinnorna tala om för alla "vanliga" mammor hur de ska göra för att få en roligare vardag? Snacka om stresshöjande! Här tex, har vi en föreläsning om utbrändhet: Jag var så jättehögpresterande och perfekt, nu har jag istället startat ett eget företag, skrivit en bok och föreläser för hundratals kvinnor! Ehh?

Det verkar finnas hur stort behov som helst av kvinnor som är "experter" på familjen, vardagen, livsmemoryt (livsmonopolet? livspictonary? livsfiamedknuff? jag försöker bara finna en ny metafor här) och vars expertis mest verkar bestå av att de berättar hur deras eget liv ser ut i artiklar, böcker och föreläsningar. Och det livet är alltid övre medelklass i 08-området. Dessutom mammabikten? Vad är det de biktar? Poängen var väl att vi inte skulle ha dåligt samvete, eller? Det hela känns ungefär lika fräscht som Ladies Night, fast utan räkor.

Som en pendang har det inne hos Therese hållits en animerad diskussion om överaktiverade ungar och överdesignade kök (och den eventuella stress dessa fenomen medför). Jag har gett ett par mer än lovligt beskäftiga kommentarer där, som om jag skulle ha lösningen på vardagslivet (kan vi inte bara kalla det så istället för det där pusselordet). En utvikning bara : det är jobbigt med kommentarer, när man skriver något lite löjligt eller pompöst på sin egen blogg kan man alltid skriva ett nytt inlägg och tona ner, när man kommeterar på någon annans blogg är det svårare at skriva en kommentar till för att brasklappa. Det känns som man spammar. Dessutom borde ni följa hennes följetong med de tio bästa konstverken istället, den är jättebra!

I vilket fall så känner jag mer och mer att jag har så svårt att identifiera mig med gruppen "mammor" och snart tror jag med "kvinnor" också. Ni vet på twitter och bloggar och så när man ska beskriva sig själv med 160 tecken, jag skriver aldrig "mamma". Ibland tror jag att alla andra mammor gör det. Och det är inte ens så att jag har någon feministisk agenda och jag talar gärna om att jag har barn, men det känns som om "mamma" har blivit ett laddat ord. Mamma med stort M. Jag säger faktiskt hellre förälder. Och jag har kanske en feministisk agenda när allt kommer omkring.

För övrigt vill jag bara, eftet tre dagars gräsänkande och på förekommen anledning säga att att vara ensamstående med barn är överreklamerat. Just nu har jag en punkt mellan skulderbladen som gör jätteont, ska jag väcka upp 8-åringen för att ge massage? Dessutom har jag ingen att skylla på för att det inte finns mjölk till frukost imorgon. Alla kommer att bli arga på mig, även jag själv.

Kärt barn usw.

Jag skriver i min lilla presentation härintill att jag alltid skulle velat ha ett smeknamn. Charlie Truck kallades jag av min pappa, men jag ville ju ha ett coolt namn. Jag har kallats annat bla "Kossan", Kossa mu", "Kon" (alltsa en ko i bestämd form, det ska uttalas på norduppländska med jättetjockt n) och icke att förglömma "Tierp", platsen som är sa ful att kråkorna flyger upp och ned. Men Tierp var faktiskt ett vänligt smeknamn, i den klassen kände jag mig välkommen.

Problemet var väl att inget av ök/smeknamnen var särskilt coolt. Jag ville ha ett sådant där öveklass-smeknamn som "Puck" (hustrun till hjälten i Jan Mårtensons kriminalromaner tror jag).

Uppdatering: Nej, nej helt fel. Via Google hittade jag den fina bloggen Deckarsystrarna. Det visar sig att Puck var Maria Langs hjältinna. Mårtensons vinsippande antikhandlare Homan hade bara en katt som hette Cleo. Deckarsystrarna har för övrigt helt rätt i att Maria Lang och Jan Mårtenson bara kan läsas under sommarnätter i sommarstuga (där de står kvar i hyllorna sedan mormors dagar). Cleo hade ju varit urbra som smeknamn.

Ängeln och Elden

Ser ni, jag har äntligen lagt in en bild i mitt sidhuvud! Nu när alla lägger in vårbilder i sina bloggar slår jag till med en bild som iallafall får mig att frysa. Men jag tycker om den här ängeln och jag tog bilden idag. Visst är den fin?

Nu har vi kommit hem och jag sitter framför brasan. Vi har fyra eldstäder i vår fyrarummare, en i varje rum! Helt galet. Men det är något speciellt med att ligga i sin säng, titta in i eldslågorna och somna till knastret av en brasa. Tyvärr har vi fel på värmen så den ligger för det mesta på 27 grader och vi får snarare öppna fönstren än elda men idag var det nästan kyligt när vi kom hem. Och vi har väldens bästa drag, urlätt att tända tom med med stora klabbar och lite papper (alltså utan spänt, det skulle aldrig funka i vår vedspis på landet).

Varje gång jag tänder en eld här tänker jag på Joan Didion och hur hon i "A Year of Magical Thinking" beskriver hur hon och hennes man tände en eld när de kom hem efter att ha besökt dottern på sjukhuset kvällen maken dog av en hjärtinfarkt. När jag läste det första gången (innan jag flyttade hit) tyckte jag det var så märkligt att de hade en eldstad i en lägenhet på Upper East Side. Jag tänkte mig inte öppna spisar i de höga husen. Nu tycker jag att öppen eld hör hemma i New York, mitt i stan.

"I finished getting dinner, I set the table in the living room where, when we were home alone, we could eat within sight of the fire. I find myself stressing the fire because fires were important to us. I grew up in California, John and I lived there together for twenty-four years, in California we heated our houses by building fires. We built fires even on summer evenings, because the fog came in. Fires said we were home, we had drawn the circle, we were safe through the night. I lit the candles. John asked for a second drink before sitting down. I gave it to him. We sat down. My attention was on mixing the salad.
John was talking, then he wasn't."

Fires said we were home, we had drawn the circle, we were safe through the night.
Om ni vill läsa mer.

Central Park, NYC, 2 mars 2009

Idag var det "Snowday" - det betyder att skolorna stänger för det har kommit fem cm snö, eller kanske möjligtvis tio. Tänk om det varit så när man själv var barn, ingen skola mellan december och mars!
Så vi tog ett par plastsäckar (vi har ingen pulka, vintern var ju slut förra veckan!) och gjorde som alla andra Manhattan-familjer, trotsade vädrets makter i Central Park.
Ser ni vad öde det ser ut under den vintermörka himlen, ni kan ana en längdskidåkare borta vid stängslet och vi såg tom en tjej med snöskor (jag säger som Asterix, ils sont fous ces newyorkais).
Titta vi hittade våra kompisar från i höstas!
I pulkabacken hittade via alla de andra familjerna. Det finns något patetiskt men ganska rart över storstadsföräldrar som förtvivlat försöker göra vintersportgrejer med sina barn mitt i stan.

Jag vet inte vad det här är för staty men i det här vädret kändes den väldigt München 1943.

I Started a Blog Nobody Read

I STARTED A BLOG NOBODY READ

I started a blog which nobody read
When I went to work
I blogged there instead

I started a blog which nobody viewed
It might be in cache
The topics include:

"George Bush is an evil moron"
"What's the story with revolving doors?"
"I'm in love with a girl who doesn't notice me"
"Nobody hates preppies anymore"

I started a blog but nobody came
No issues were raised
No comments were made

I started a blog which nobody read
I'll admit it wasn't that great
But if you must know here's what it said:

"100 of my favorite albums"
"200 people I can't stand"
"400 movies you must see soon"
"10 celebrities (4 of whom I might assasinate)"

I started a blog, I sent you the link
I wanted the world (and you) to know what I think

I started a blog, but when I read yours
It made me forget
what I had started mine for.


Hittat pa den fantastiska Waiting Around to Die som jag blivit helt beroende av. Jag sitter och stirrar på RSS-läsaren och vill ha nya inlägg hela tiden! Jag gillar låttexter, ofta mer än musiken. Därför gillade jag filmen Moulin Rouge, de använde låttexter istället för dialog. Jag tror man skulle kunna klara sig en hel dag genom att bara citera låttexter, det vore ett kul expriment!

Apropå om att ha en blogg som ingen läser skrev Anders ett bra inlägg för ett tag sedan. Jag har också varit inne på det här tidigare. Det är helt enkelt bättre stämning på små bloggar. Det är som på fester, det är trevligast i köket där bara ett tiotal får plats (och det är ju en jättebra låttext förresten!).

Helg

Här har vi en rätt trevlig helg. I fredags var vi och såg stand-up comedy för första gången i New York. Vi såg "Sleepwalk with me" med Mike Birbiglia som tydligen är en lite up and coming komiker. Så blir han känd vet ni var ni läste om honom först! Det var rätt kul, historien var personlig så vi kunde relatera till det mesta trots att vi inte har amerikanska referensramar. Han var ensam på scenen i 90 minuter med en lågmäld underdog-stil och en väl inövad story med snyggt upplagda övergångar och sidospår som till slut ledde tillbaka till slutet på den initiala historien. Och den amerikanska publiken är så tacksam, folk skrattade nästan innan han hunnit upp på scenen vilket var lite enerverande, det kändes som de där pålagda skratten de har på TV. Sedan strosade vi i den nästan ljumma kvällen genom Greenwich Village och käkade på ett greksikt litet hål i väggen. Ibland, stunder som i fredags kväll, njuter vi verkligen av den här stan.

Igår hade vi 8-årskalas här och det gick bra och var kul förutom att jag avslutade dagen med en rejäl migrän. Så idag känner jag mig ungefär som om jag hade partajat hela natten vilket jag verkligen inte gjort. Det blir nog en lugn dag idag, det snöar och är ruskigt utomhus, det finns nya leksaker att leka med, maken är och tränar, jag dricker kaffe och lyssnar på två skivor jag fick i present igår: Anna Ternheims senaste och en Eurytmics-best of. Not so bad.