Mammastress

Via Hemliga mamman hittar jag det här och blir alldeles svettig. Måste man ha ett sånt där hårsvall för att föreläsa om utmattningstress och blöjbyten? Ska de här vackra, smala, famgångsrika kvinnorna tala om för alla "vanliga" mammor hur de ska göra för att få en roligare vardag? Snacka om stresshöjande! Här tex, har vi en föreläsning om utbrändhet: Jag var så jättehögpresterande och perfekt, nu har jag istället startat ett eget företag, skrivit en bok och föreläser för hundratals kvinnor! Ehh?

Det verkar finnas hur stort behov som helst av kvinnor som är "experter" på familjen, vardagen, livsmemoryt (livsmonopolet? livspictonary? livsfiamedknuff? jag försöker bara finna en ny metafor här) och vars expertis mest verkar bestå av att de berättar hur deras eget liv ser ut i artiklar, böcker och föreläsningar. Och det livet är alltid övre medelklass i 08-området. Dessutom mammabikten? Vad är det de biktar? Poängen var väl att vi inte skulle ha dåligt samvete, eller? Det hela känns ungefär lika fräscht som Ladies Night, fast utan räkor.

Som en pendang har det inne hos Therese hållits en animerad diskussion om överaktiverade ungar och överdesignade kök (och den eventuella stress dessa fenomen medför). Jag har gett ett par mer än lovligt beskäftiga kommentarer där, som om jag skulle ha lösningen på vardagslivet (kan vi inte bara kalla det så istället för det där pusselordet). En utvikning bara : det är jobbigt med kommentarer, när man skriver något lite löjligt eller pompöst på sin egen blogg kan man alltid skriva ett nytt inlägg och tona ner, när man kommeterar på någon annans blogg är det svårare at skriva en kommentar till för att brasklappa. Det känns som man spammar. Dessutom borde ni följa hennes följetong med de tio bästa konstverken istället, den är jättebra!

I vilket fall så känner jag mer och mer att jag har så svårt att identifiera mig med gruppen "mammor" och snart tror jag med "kvinnor" också. Ni vet på twitter och bloggar och så när man ska beskriva sig själv med 160 tecken, jag skriver aldrig "mamma". Ibland tror jag att alla andra mammor gör det. Och det är inte ens så att jag har någon feministisk agenda och jag talar gärna om att jag har barn, men det känns som om "mamma" har blivit ett laddat ord. Mamma med stort M. Jag säger faktiskt hellre förälder. Och jag har kanske en feministisk agenda när allt kommer omkring.

För övrigt vill jag bara, eftet tre dagars gräsänkande och på förekommen anledning säga att att vara ensamstående med barn är överreklamerat. Just nu har jag en punkt mellan skulderbladen som gör jätteont, ska jag väcka upp 8-åringen för att ge massage? Dessutom har jag ingen att skylla på för att det inte finns mjölk till frukost imorgon. Alla kommer att bli arga på mig, även jag själv.