Mind the gap

Häromdagen på tunnelbanan stod jag inträngd och höll mig i stången som löper i taket. Bänkarna går längs med vagnsväggarna och jag stod vänd mot de som satt på dem. Plötsligt känner jag hur någon petar mig i magen! Det är den lilla asiatiska damen som sitter framför mig som drar i min skjorta som tydligen åkt upp så jag blottar magen. Hon klär på mig! Vi skrattar till och jag rättar till kläderna. Och här trodde man att asiater var reserverade!

Jag har märkt det där flera gånger, att man har färre sociala spärrar här, eller snarare andra. Man rör vid varandra mer, talar med främlingar, ja rentav lägger sig i på ett sätt jag inte är van vid. Och man hälsar inte alltid först vilket efter mina åtta år i Frankrike stör mig. I Frankrike går man aldrig fram till en biljettlucka och säger "Kan jag få en biljet till Solna". Nej man säger ALLTID hej först. -Bonjour, -Bonjour. Jag ser dig, du ser mig, nu kan vi börja prata. Idag gick jag på gatan med sonen och en tjej gick förbi och sa i förbifarten "vilken smart ryggsäck" och så gick hon vidare. Jag fattade först inte att hon talade till oss. Det var inte otrevligt, bara oväntat.

Man får kommentarer om barnen hela tiden "Har du sett att hon klättrat högst upp på klätterställningen?" Välmenande men ibland rätt tröttsamt. Men det får man nog ta, på det stora hela är det ju rätt härligt att folk bryr sig så i den här storstaden som enligt schablonen borde vara det opersonligaste stället på planeten.