Min första Stockholmslägenhet låg i Fruängen, jag lyckades byta till mig en etta på nedre botten på Ellen Keys gata mot min lägenhet i Uppsala. Det var 1991, jag var arbetslös och jag var enbart i Fruängen för att sova. Taxi hem efter Riche kostade en förmögenhet (i mitt minne 200 pix, kan det ha varit så dyrt?) så det blev ofta sista tunnelbanan hem. Det är nog något av det farligaste jag gjort, åka ensam till slutstationen och gå mellan häckarna och de svarta fönstren hem. I Fruängen kan ingen höra dig skrika.
En nyårsnatt låg det en kille i trappen och sov. Jag gav honom en kudde och en filt. På morgonen hade han gått men vikt ihop filten fint och lagt den framför min dörr. Det var det närmaste jag kom i kontakt med någon i Fruängen.
I Fruängen fanns trevånings- och femvåningshus, parkeringsplatser och "gågata" (hade ni varit där skulle ni förstå citationstecknen), betongviadukter och röda bussar med tresiffriga nummer. Mataffär, Restaurant Karlavagnen och en kemtvätt. Sen minns jag inget mer. Jag bodde där i nästan tre år. Kanske har de en galleria nu?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag bodde i Fruängen mellan 1981 och 1984.
Restaurang Karlavagnen kommer jag ihåg. En kväll såg jag och en kompis hur ambulansmän kämpade med att försöka återuppliva en kille där inne. Hjärtat hade stannat. De bar ut honom och fortsatte upplivningsförsöken i ambulansen. Jag minns att ambulansen gungade när den åkte iväg.
Han dog sen, sa ryktet. Det är enda gången jag har sett en död.
Men Fruängen var fint. Hela stadsdelen var byggd så att man kunde ta sig fram överallt utan att korsa en trafikerad väg. Jag bodde på Fredrika Bremers (utmed E-4:an). Till skolan gick vi genom tunnlar och parker. Sånt ansågs säkert på den tiden.
Skicka en kommentar