lördag 14 mars 2009

Är det över nu?

Det finns en tid på året när betoningen hamnar mer på utlands än svensk hos utlandssvensken. När man själv bodde i landet var det bara en ynka lördagskväll och den ende som tittade var Björn Kjellman. Numer håller det på varenda lördag i månader och reglerna är mer komplicerade än i cricket. Man förstår inte vad någon, pratar, skriver, bloggar, twittrar eller facebookar om. En massa förnamn på sångare man aldrig hört talas om och så ett väldigt tjat om ridhjälmar? Man börjar undvika svenska tidningar på nätet, man struntar i rss-flödena, man slutar läsa favortibloggarna, man släcker ner twitter, man slutar nästan ringa hem. Ingen i ens fysiska omgivning vet överhuvudtaget vad det handlar om och det börjar kännas som om Sverige hamnat i twilight zone, en egen verklighet i ett parallelluniversum.

Och vem i allsin dar är Petra Mede?

6 kommentarer:

FåtöljStrategen sa...

Du har fått saken om bakfoten från din utsiktspost som utflyttad.

Det är främst på tidningarnas weblöp som det kan framstå som om att Melodifestivalen skulle få hela Sverige att så still. Men så är det inte.

Detta eftersom det är ganska tacksamt jobb för webredaktionerna att svänga ihop något löp på temat "Fel låt vann" plus en del andra kringinslag.

De som sitter hemma och tittar på eländet är typ samma målgrupp som även annars brukar konsumera s k oförarglig lördagsunderhållning, som t ex "På spåret", istället för att hitta på något bättre att göra.

Vidare så är det mest på arbetsplatser där fikarasterna med fördrivs med krystat kallprat som man kommer att fördjupa sig alltför mycket i ämnet.Så det så.

Petra Mede slog igenom som ståuppkomiker för ett par år sedan:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Petra_Mede
.

fransyskan H sa...

Haha - som ocksâ utflyttad mâste jag dock hâlla med Charlie; fenomenet sprider sig som löpeld även utanför tidningarnas weblöp och âterfinns pâ varenda blogg som intresserar sig för sin nutid...!

DOCK mâste jag tillägga att detta medför trevliga upptäckter man annars finge vara utan som just utländare. Tack vare AMO fann jag Caroline af Ugglas' Snälla, snälla pâ Youtube, och jag mâste säga att jag tycker det är en riktig höjdare!

fransyskan H sa...

Âh Charlie - vet inte om du testat vad jag just gjorde: försökt dela med dig av Snälla, snälla till din make. Jag gjorde just ett försök här och lât oss säga att detta ledde till en utläggning om det vackra svenska sprâket.
"...och förresten: vad betyder snela snela snela...?"

Hahahaha. (om du inte hört lâten än sâ tror jag du kommer förstâ när du gjort det).

Karin S sa...

Nix, bäste Fåtöljstrateg, jag jag tror inte Charlie fått något om bakfoten. Jag tror att det hon här beskriver är exakt vad som händer. Vid något ögonblick så tippar det liksom över. Man är mindre svensk än något annat, vad det nu blev. I Charlies fall kanske då "utlands", i mitt kanske fransk.

Har du läst Zarembas serie om folk som ska "integreras" i Sverige? Senaste och i mina ögon bästa handlade om historiesyn, tror jag ska skriva en bit om den.
Och vi är väl motsatsen till integrerade, då. Snart. Utegrerade? Vad fan kan det heta?

Charlie Truck sa...

Fåtöljstrategen - jag läser inga kvällstidngslöp så jag läser nog bloggar av människor som tittar på TV på lördagkvällarna, det är rätt troligt för det gör jag själv också rätt ofta:)

Jag har alltså inget emot fenomenet i sig. Alla länder har bred familjeunderhållning på lördagskvällarna, i SE råkar det vara melodifestivalen. Sedan har ju nöjet alltid mest bestått i att oja sig över hur dåligt de sjunger och hur hemska kläder de har. Så har det varit så länge jag kan minnas, men why not?

Det Karin förstod är att jag saknar det där, inte Melfesten i sig då kan jag titta på Svt Play och det gör jag inte, men referensramen, Hylands Hörna-fenomenet. Man tappar det när man flyttar och det kan verka oviktigt men kan ju lika gärna gälla något viktigare; FRA-debatten, TPB-rättegången, kulturpolitiken... Man kan hänga med lite ytligt via nätet men man missar saker, man får svårare att läsa mellan raderna, man känner inte igen debattörerna. Man har inte fikarast-fingertoppskänslan för landet längre.

Man vet helt enklet inte vem Petra Mede är och man vet inte om man är så speciellt intresserad av att veta det heller.

I går kväll satt jag ensam vid TV och dator och befann mig inte ens i rätt tidszon! Bloggar och twitter var fulla av skämt och kommentarer som jag inte förstod och jag kände mig totalt "utegrerad". Mitt personliga problem är att jag dessutom (väldigt fort) utegrerat mig från mitt andra hemland Frankrike och här är jag inte på långa vägar integrerad än.

Jag har helt enkelt lust att förstå interna skämt någonstans, att vara "på insidan" i något samannhang. Sverige var ju mitt land, om jag inte har det längre vad har jag då? Och skulle jag kunna få tillbaka det om jag flyttade hem eller är det försent?

Karin S sa...

Well, man får kanske komma ihåg att man inte fattade alla interna skämt i Sverige heller, på den tiden det begav sig? Liksom man aldrig kommer fatta dem - egentligen - någon annanstans heller. Inte helt i alla fall. Eller för resten, kommer man inte?
Ju längre det här håller på desto mer tycker jag att det handlar om TID. Man har varit länge på en plats. Det ger en sorts pondus, man vet vad som hände och vad som hänt därefter.
Man kan, som du säger, delta i samtal på ett annat sätt. Men... vad har man att säga egentligen? Bara en massa trams, eller oväsentligheter. Balladur var premiärminister eller nej, det fotot har inte stått på den byrån under de tjugo år jag känt er.
Det innebär då att man kan interagera (heter det kanske) med andra på ett annat sätt. MEN, egentligen är det ju fortfarande rätt ointressanta samtalsämnen?

Fast jag fattar vad du menar, och jag antar att man som utlänning alltid kan få kommentarer som Ja, det kan ju vara svårt för dig att förstå nyanserna i det här...

OM man skulle flytta (hem) till Sverige antar jag att man skulle ha en lucka full med Petra Medes som man på precis samma sätt struntar i (som Balladur och fotot) och att väldigt få skulle bry sig om vad man hade istället.

Vad jag vill komma till är att fikasamtalen 99ggr av 100 ändå är urtråkiga och helt umbärliga. Och det tror jag gäller så gott som överallt.

Men visst saknar man något då man är ny ett sammanhang. Saknar alldeles väldigt.