Burken

Det finns otroligt mycket skräp på TV här, skräp och reklam, reklam och skräp. Det finns även kvalitetskabel som HBO och Showtime och så finns det PBS, Public Broadcasting System dvs. public service som man väl säger på svenska.

Och där har jag precis hittat mitt favoritprogram med min nya favoritjournalist, Charlie Rose. Ett bord, två stolar, en svart vägg, två glas vatten, en journalist, ett intervjuobjekt. En timmes intervju utan avbrott, paneler, tittarfrågor, webchat, filmklipp, publik, presentatör, musikavbrott. De har inte ens en snurrande logga!

En påläst, skicklig och sympatisk intervjuare och en intressant gäst. Kolla in tunga namn som Timothy Geithner, Nancy Pelosi, Eric Schmidt, Salman Rushdie, Paul Krugmann, Sean Penn... Och ibland slår man på och så är det någon som man (jag) aldrig hört talas om och som är hur intressant som helst. Idag såg jag genforskaren och Princetons president Shirley Tilghman. Han har även olika intervjuserier; en om finanskrisen, en om veteskap och en med författare.

Det är aldrig konfrontationsjournalistik och han har blivit kritiserad för att vara för undfallande. Jag tycker inte riktigt det men han låter gästerna tala till punkt, tar sin tid, frågar om. Och jag tycker det är ganska skönt med en trevlig samtalston.

Varför är inte mer TV såhär? Dessutom måste det vara världens billigaste TV-produktion.