Working Class Hero - John Lennon

På förekommen anledning.

Working Class Hero

Peter Englund skriver i sin blogg ett inlägg om klassresenärer. Jag citerar ett stycke som känns igenkännande när man utvandrat:

Förvisso hamnar man lätt i ett slags gränsland, där man inte känner sig riktigt hemma någonstans. Men i detta finns frihet. Man kan göra sådant som inte faller sig lika lätt för de som vuxit upp i systemet. Och inte heller rids man av deras paniska skräck för misslyckandet. För vad är det värsta som kan hända? Går det inte vägen flyttar man bara hem igen.

Finns det månne paralleller? Där har ni något att fundera över.

Nu: God Helg!

Om dagis/förskola igen

I denna artikel som inte är så ny säger Nina Björk om dagis:

"Min äldsta, Olga, är fem år. Hon är där nio till två, fyra dagar i veckan. Det är okej. Min son Linné fyllde just tre, och det... känns inte bra. Han tycker inte om att vara där. Han borde inte behöva klara av att vara utan oss. Behöva hantera att andra barn är dumma."

Denna åsikt skulle ses som mycket udda här, nästan skadlig för barnen. Socialisering av barnen, gärna tidigt, ses som väldigt viktigt och att lära sig hantera att "andra barn är dumma" ses nog som något som gör att man blir en självständig individ.

När min son var 5 skulle han tråkats ihjäl av att bara gå fyra förmiddagar i veckan, han skulle helst vilja vara kvar på fritids till klockan sex om han fick. Varför är alltid "minst dagis bäst" i Sverige? Så stökigt är det väl inte på dagis?

La maternelle

Sonen går ut sista året på förskolan nu och kom hem med sina "betyg" igår. Förskolan här är frivillig och gratis från 3 års ålder. Det är en förskola med betoning på skola får man nog säga. Mycket pyssel och art plastique, gympa och sång men skolbänkar, 30 elever per lärare och rätt mycket "skolarbete" med skrivövningar, uppgifter att utföra efter instruktioner etc. Väldigt styrt, inte mycket tid till fri lek.

"Betyget" är väl snarast vad man skulle kunna kalla för skolmognads-utvärdering. En lång lista på allt från social kompetens (kan arbeta i grupp, vänta på sin tur....) finmotorik (kan rita en rund ring, färglägga utan att det kommer utanför), mognad (kan förstå instruktioner...) etc. Inte ett betyg i egentlig mening alltså. Men varje arbetsinsats i skolan blir utvärderad med en glad eller sur gubbe (som en smiley alltså) beroende på resultat och (förmodar jag) arbetsinsats.

Vi har väl tyckt att det hela fungerat relativt bra, sonen trivs och verkar rätt oberörd av sina gubbar och det är inget vi disktuerat så mycket. Men så igår så började han plötsligt ge en lång utläggning om vilka som var "bäst" och "sämst" i klassen. Och jag tänkte att nu börjas det, nu finns det ingen återvändo. Hädanefter mäts och vägs och bedöms allt han gör i skolan. Och jag tänkte på de små killarna Q. och T. som tydligen var "sämst på allting" och att de redan vet om det, vid 6 års ålder. Hur iallsindar ska de stå ut 10-15 år till i skolan?

Det finns en otrolig fokusering på barnens skolresultat här. Vissa föräldrar har inga andra samtalsämnen. När bekanta träffas efter att inte har setts på ett tag så kommer långa utläggningar om betyg, intagningsprov, position i klassen (man vet för det mesta vem som är klassetta) etc.

Delvis beror det förstås på hög arbetslöshet och en oro för ens barns framtid. Men också på ett skolsystem som inte är speciellt förlåtande mot den som inte håller tempot och en elitism som är en del av nationalkaraktären.

Det känns ibland som om den svenska och franska skolan är något slags antipoder. I Sverige verkar det vara svårt att få stimulans om man är för duktig, i Frankrike ingen hjälp om man inte håller måttet. Den ena jämnar ut nedåt så att alla håller samma nivå, den andra lämnar en stor del av barnen längs väggrenen.

Ska det vara så svårt att skapa en skola med lugn och ordning, där man lär sig mycket men på ett lustfyllt sätt? Där det finns utrymme och stimulans både för den som är snabb och duktig och för den som är skoltrött och stökig? Där man inte är rädd att prova nya saker men inte heller kastar all erfarenhet av pedagogiskt arbete överbord så fort det kommer en ny utredning? Där föräldrar, lärare och ev. skolpsykologer, socialtjänst etc. jobbar tillsammans med gemensamma mål? Med kunniga och engagerade lärare? Där det är kul att gå (och man får god mat)?

Varför känns det som om jag beskriver någon slags total utopi?

Men jag är iallafall inte ensam...

Svenskar väljer livet utomlands skriver SvD. Men bara en tredjedel flyttar för gott.

Vem jag inte är längre

- någon som behöver ett näringsintag varannan timme. Alla utlandssvenskar jag känner retar sig på mattiderna i Sverige. Jag menar seriöst; 11-kaffe!! Vad är det för påhitt, man ska ju äta lunch 12. Vilken unge är hungrig till lunch om han ätit vetekrans och sockekaka klockan 11?

Sedan är det mellanmål (eftermiddagskaffe me' dopp!) klockan 15 och sedan middag 17.00. Helt omöjligt! Sedan ska man givetvis käka the och mackor igen vid 20.00...

Nu när jag andå är igång kommer annat jag numera retar mig på:

• Kvällspressen.
• En enda debatt i taget-mentaliteten.
• Pseudodebatter (väskor för 70 000 som inte kostade 70 000, Littorin-examina...).
• Väder-fixeringen.
• Skuldbeläggandet av arbetande mammor (trots att alla i princip jobbar!).
• Ammningstalibanismen (men det kanske har blivit bättre?).
• Synen att det är så synd om småbarnsföräldrar.
• Och det är mest synd om barnen också.
• Det är väl helt enkelt synd om männskorna!
• Trots detta verkar de flesta tycka att Sverige är det enda landet i världen där barnen har det riktigt bra.
• Hela det där kollekitva tänkandet; småbarnsföräldrar, löntagare, medelklassen... vilka är det egentligen, halva befolkningen?
• Hur många krönikörer behövs det egentligen i ett land med 9 miljoner innevånare?
• Uppfattningen att enbart Sverige har socialbidrag, föräldraledighet, förbjuden barnaga i skolan, frisk luft, sommarlov, a-kassa...

Det här var nog mitt suraste inlägg hitintills och mycket av det här retade jag mig nog redan på innan jag flyttade...

Tvåspråkighet

Eftersom vi nu diskuterar svenska rötter lite varstans vill jag tipsa om denna Parismammas text om tvåsparkighet. Det finns en hel rad länkar till andra bloggar i samma ämne också.

Vem är jag?

Jaha, nu var det dags för veckans kvart av extensiell ångest igen. Nej, nu tog jag i; funderandet har pågått i några dagar och det har inget alls med ångest att göra, inte i närheten. Mest en liten undran: vem är jag? Vadå svår fråga, det borde man väl veta så här i sitt fyrtioandra levnadsår?

Jag har susat runt och diskuterat på diverse bloggar (fr a Karins) och tjatat om det här men givetvis inte kommit närmare svaret. Det hör ju liksom till sådana här filosofiska frågeställningar att det inte riktigt finns något svar.

Det lustiga är att jag mår ganska bra just nu, jag brukar fundera på sådant här i de svarta stunderna, när det inte finns något alternativ, tankarna bara finns där. Men nu har jag kommit på att man ska fundra på sådana här svåra saker när man mår bra, när livet rullar på.

Jag har alltid hävdat att jag inte tyckt det varit något speciellt med att vara svensk, jag har aldrig förstått det där med att "vara stolt" över sitt land. Jag har alltid rest mycket, velat beblanda mig, anpassat mig, världsmedborgare ni vet.

Så fick jag barn utomlands med en man från ett annat land. Plötsligt blev det svenska; språket, kulturen, arvet livsviktigt. Jag tycker fortfarande att det är viktigt att mina barn får ta del av sitt svenska arv men problemet är mest att jag inte vet hur svensk jag är själv längre.

Men på vilket sätt har jag påverkats av att bo här?

• Bättre på att fickparkera.


• Kör bil agressivare.


• Petigare med kvalitéten på maten. Frigående kycklingar, bra kött, fräscha grönsaker etc.


• Synen på barnomsorg/skola har nog ändrats (men jag hade inga barn i Sverige så vad visste jag...).


• Gillar mitt kött rött, nästan blodigt numera!


• Har inte mjölk i kaffet efter maten längre.


• Har oftare högklackade skor (men det kanske är åldern?).


• Äter middag betydligt senare på kvällen.

Jaha, det var ju verkligen svaret på min fråga. Rött kött och fickparkering definierar väl ens värderingar? Får nog fundera vidare lite...

Teknik

Jag kan bli så barnsligt upprymd över vad dagens teknik kan åstadkomma. Det enda man hör är att ungdomar inte kan skriva längre pga MSN och SMS, att journalister bara bloggar utan källkritik, att författare inte skriver böcker längre för de publicerar sina bloggar istället, att vi inte träffas för vi messar och mailar, barnen leker inte i solen längre de sitter bara framför Nintendo....

De mesta av de där tycker jag faktiskt är pessimistiskt gubbsureri. Om jag jamför med min generation måste jag säga att dagens ungdomar verkar både kreativa och kommunikativa. Och de har så bra självförtroende! Varenda 15-åring verkar ha sin tonårsångest-blogg, de skaffar kompisar på Lunarstorm och de messar till killar de gillar, eller spelar in en kärlekssång på youtube.

Sedan kanske de borde vara mer utomhus men den saken har väl inte ändrats nämnvärt även om vi lyssnade på Ted på kassettspelaren istället för att spela World of Warcraft. Jag tror alla föräldrar i alla tider i Sverige tyckt att tonårsbarn "borde passa på att gå ut nu när det är sol". Och tonåringar har alltid föredragit att ligga på sängen och göra något meningslöst. Det har knappast med teknik att göra.

Kommungubbar

(Brasklapp om nu någon skulle undra: Kommungubbar kan i denna text givetvis vara av båda könen)

I Frankrike finns det 36500 kommuner. De flesta är mycket små; en stad, en by och ibland verkar det bara vara några hushåll. De flesta "Maire"(borgmästare) är frivilliga som jobbar gratis vid sidan av sitt vanliga jobb. "La mairie" dvs kommunalhuset el. stadshuset om ni så vill brukar vara ett trevligt stenhus, som visserligen troligtvis är byns största hus men ändå smälter in bra i byns helhet.

Och så finns det det här som jag gick förbi på lunchen idag:

(I verkligheten är det vit marmor, med ståtliga fontäner framför)

Den diskussionen skulle man velat höra:

- Hörrni vi har en massa pengar kvar på budgeten, vad ska vi göra? Dagisplatser, skolpersonal, närakut, lekparker? Några förslag?

- Jag tycker mitt kontor är lite trist, kan vi inte bygga ett nytt komunalhus?

- Ja, ett jätte-jättestort. Lite Stalinistinspirerat sådär!

- Bra idé, gamla Sovjet var bra på statsägda byggnader som verkligen fick medborgarna att tänka sig för två gånger innan de kom och störde politrukerna med sina klagomål.

- Ja, jag har alltid vela tjobba i "The ministery of Truth".

- Bara arkitekten gillar Wagner så är jag nöjd.

Släkt

På tal om rötter och rotlöshet har jag gjort något som jag är mäkta stolt över; jag har skapat en släktblogg. På min mors sida finns ett 40-tal männsikor i tre generationer som känner varandra väl, uppskattar varandra men som så ofta idag träffas alltför sällan. Vi är tre kusiner som bor utomlands och de andra är utspridda över landet även om vi har ett gemensamt sommarparadis. Denna blogg har blivit en sådan succé att jag är alldeles mållös. Nästan alla har skrivit; barndomsminnen, anekdoter, skämt, vardagliga uppdateringar om familjelivet, foton... Framförallt är jag imponerad av kvalitén på det som skrivs, och öppenhjärtligheten. Plötsligt lär jag känna mina släktingar på ett nytt sätt, med andra ord. En morbror dog i vintras och många inlägg skrivs om honom och också om andra som inte finns med oss längre.

Jag blir alldeles förundrad över hur denna ofta så belackade "teknik" har berikat oss. Vi kommunicerar och dokumenterar, skrattar och gråter tillsammans fast vi sitter i olika länder. Min drygt 70-åriga mor skriver en kommentar på det 14-åriga syskonnbarnbarnets inlägg. Som ett långt kafferep, fast man kan gå tillbaka efteråt och njuta.

För mig har det här plötsligt blivit livsviktigt, jag läser högt för barnen, vi tar foton och publicerar. Titta vi är med, vi hör ihop!

Det finns knep för att råda bot på rotlösheten!

Det svenska

Jag har bott här i 7 år och jag tror jag funderar på det här med att vara utlandssvensk varje dag. Iallafall ur något perspektiv (och perspektiven känns oändligt många). I glada stunder tycker jag att det är berikande och gläder mig åt att min barn är två-språkiga och åtminstone delvis dubbel-kulturella. Jag kämpar på med Bamse och Lucia, midsommar och saffransbullar. Svenska böcker, somrarna i Dalarna, Bullerbyn på DVDn.

Men ibland känns det rätt fåfängt, som Karin skriver i kommentaren nedan är det ju massor som inte riktigt går att förmedla om man inte bor i ett land året runt. Det kanske inte ens går att förmedla om den ene föräldern är av en annan kultur/nationalitet. Och är det isådanafall verkligen en nackdel? För sanningen är ju också att det finns mindre ljusa sidor av "det svenska" och jag måste erkänna att viss omprövning av mitt svenska arv har varit nyttig, om än smärtsam.

Det finns oändligt mycket att skriva om det här och jag känner att jag vill säga för mycket på en gång.

Den enda egentliga frågan är kanske "Vem är jag?". Jag är inte säker på att ens geografiska hemvist hjälper en att svara på den frågan. Och min barn blir nog tvugna att själva svara på den frågan en dag, utan min hjälp.

I denna ljuva sommartid...

Jag tror att jag känner mig extra svensk den här årstiden. Det är något med juni som är så otroligt svenskt. Augusti är franskt, juni är svenskt. Skolavslutning, konfirmation, dop, studentmottagning, bröllop, midsommar...en evighetslång räcka av kyliga och ljusa juninätter.

Det där juninattsljuset är ju så speciellt, framförallt för att det lockar fram halvt bortglömda minnen. Juni är också sentonårens tid. Jag känner i kroppen hur det känns framåt fem på morgonen när man suttit på en kall sten hela natten och snackat om allt och inget, man har byltat på sig fler och fler filtar och till slut cyklar man hem. Man cyklar mellan knallgula rapsfält, fåglarna sjunger, solen står redan högt och dimman lättar. Man blev inte kysst den här natten heller men just nu gör det ingenting för man cyklar med bästa vänninan, fort, fort för det är fortfarande rätt kallt. Och så sjunger vi för full hals: "Du lindar av olvon en midsommarkrans..." Vi rör oss nästan själva till tårar, fast vi inte riktigt förstår vad texten handlar om, men sorgligt låter det.

Sedan sängens värme och mjukhet och mor och far som gläntar på dörren för att se om man kommit hem ordentligt. Trygghet.

I Australien kanske?

6-åringen vaknar med ett överlyckligt: "Idag är det Lucia!"

Semesterplaner

Bokpaket från Amazon kom idag:

"Saturday", Ian McEwan
"On Chesil Beach", Ian McEwan
"The Emperor's Children", Claire Messud
"The Good Life", Jay McInerney
"Everyman", Philip Roth

"I'm a stranger here myself", Bill Bryson

"The History of Love", Nicole Krauss

"A spot of bother", Mark Haddon

Nu ska jag bara bryta foten så att det blir sängläge.

Fêtes!

I morgon firas Fête de la Musique över nästan hela världen. Men när jag tittar i programmet och letar efter Sverige så läser jag....Slovaquie, Soudan, Suisse...Sverige är inte med! Tom på Seychellerna firar man denna fest men inte i Sverige. Förklaringen är givetvis enkel, Musikens Fest firas sedan över 20 år alltid den 21 juni, midsommarveckan. Finns väl inte plats i Sverige för en fest till.

Det är verkligen synd för detta skulle passa Sverige perfekt med sina körsångare, kommunala musikskole-elever och (numera) sambaorkestrar. Fête de la Musique betyder att alla som överhuvudtaget musicerar eller sjunger uppträder någonstans. Organiserat på gatuscener, i kyrkor, i aulor och restauranter och för de som inte får plats på gatan på eget initiativ. Vi andra lyssnar, sjunger med och dansar. Det är kyrkokörer, barockmusik, popband, ensam-man-med-gitarr, små barn med blockflöjter, megakonserter med stjärnor, dirketsänd TV....

Det är en fransk uppfinning av Jack Lang, fd kulturminister och det är jättestort här. Varenda byhåla med självaktning ordnar konserter och Paris blir en enda stor, väldigt blandad utomhuskonsert. Denna sed har sedan spritt sig över världen och den 21 juni har blivit musikens dag, för alla utom svenskarna då.

De är bra på sådana här stora, lite galna upptåg, fransmännen. I Paris har vi också "La Nuit Blanche" (natten man inte sover) varje höst, det är som kulturnatta i Uppsala upphöjt i hundra. Det är modern konst till folket, på natten. Konstiga installationskonstverk i stadshuset, en dam i en jättesäng som läser sagor högst upp i Eiffeltornet, gigantiskt tetris-spel på en höghusfasad med hjälp av mobiltelefoner, morsemeddelanden som skapades av att invånarna på en gata knäppte på och av ljuset vid bestämda klockslag. Mycket neonljus, love &peace, konst i simbassänger etc. Allt gratis och hur mycket folk som helst.

En annan sådan här "manifestation" är givetvis "Paris Plage". Flera ton sand, parasoller, hängmattor, sandskulptörer, beachvolley, boulebanor, vattensprutor, temporär simbassäng.... Längst med Seine, på den avstängda genomfartsleden, under två månader på sommaren. Det låter helt galet men funkar faktiskt om man kan stå ut med att se bikinisar mitt i stan.

Allt det här är verkligen "festligt, folkligt och fullsatt" fast på franska. Det blir aldrig vattenfestival eller Kiviks marknad. Inga öltält, inget (märkbart) drägg, inget tingeltangel, inget gyros-os, inga reklamskyltar. Varför är det så annorlunda?

Jag har en teori; i Frankrike måste man inte ordna speciell utskänkning. Fransmännen avnjuter de här spektaklen, sedan går de till den vanliga kvarterskrogen och äter på porslinstallrik och dricker ur glas-glas. Alternativt går man hem och äter middag. Det finns inga korv/kebab/älgburgar-stånd och framförallt inga (nästan) plastglas. På Paris Plage finns ett par, rätt dyra och tråkiga caféer. Jag tyckte det var jättedåligt till jag insåg att jag kunde gå till det vanliga bageriet och köpa min pick-nick-baguette för en tredjedel av priset. Och det finns tillräckligt med terasser i Paris, man behöver inte ställa ut långbord för att det ska vara fest.

Och eftersom jag är svensk i Paris får jag fira både Fête de La Musique och Midsommar!

Sällskapsresan

Uppladdningen pågår för fullt. Jag känner hur jag för varje år blir mer och mer lik en parodi på en utlandssvensk. I lördags var vi på IKEA och storhandlade sill och knäckebröd och i går kväll övade vi på Små grodorna och Björnen sover hemma i sovrummet.

Detta kan inte vara nyttigt.

Rörelse

"Flyplanet simmar" sa 3-åringen tittandes ut på himlen vid frukostbordet.
" Flygplanet flyger väl? För att simma behöver man vatten" svarade den fantasilösa mamman.
"Han gör som han vill, simmar eller flyger" replikerade 3-åringen och följde flygplanets färd genom den gråmulna himlen med blicken.

Just ja

... det har varit val igen. Parlementsval denna gång. Om man ser hur mycket jag skrev om Presidentvalet jämfört med detta val så inser man ungefär hur mycket man hört om parlamentsvalet i media här. Det har varit väldigt tyst. Men vänstern (socialisterna) tog sig något och Front National fick inte ett enda mandat. Kommunistpartiet gjorde även de ett väldigt dåligt val. Frankrike är det enda landet i Europa som fortfarande har tre Trotskijistiska (kan man skriva så?) partier. Jag får analysera varför någon annan gång. Det nya mittenpartiet gjorde även de ett väldigt dåligt val. Så det blir mer och mer ett två-partisystem här à l'americaine!
Läs mer i DN.

Peter Gabriel - Sledgehammer

1988 delade jag en rätt trist lägenhet med en tjej. Det enda jag egentligen kommer ihåg från det halvår jag väl bodde där är att vi tittade på MTV. Hela tiden. Till frukost, lunch och middag. Allt för att slippa plugga antar jag. Sedan 15 år har jag knappt sett en musikvideo, tills Youtube plötsligt dyker upp och man sitter där klistrad igen. Märkligt.

One sentence

Det här är (ibland) mycket korta filosofiuppsatser.

För vi har tagit studenten...

Häromkvällen gick ett debattprogram på TV som handlade om franska som hotat språk. Det var de vanliga diskussionerna om att "ungdomarna" inte längre kan prata och skriva. SMS och chatt fördärvar språket, ingen skriver ordentligt utan det är bara förkortningar, fonetisk text och slang.

Samma gamla trötta diskussion som vanligt alltså. Jag tycker nog att det tyder på kreativitet att använda sitt språk på ett nytt sätt. Om man jamför med Sverige där man väl allt som oftast har samma diskussion tycker jag nog att man borde lugnas av att i veckan 600 000 elever skriver sin studentexamen.

Studenten, le baccalauréat, består av en rad skrivningar i olika ämnen, samma över hela landet och rättade anonymt. Först ut är alltid filosofiskrivningen, det var i måndags. Det är viktigt här och omnäms alltid på TV-nyheterna, då får alla i ens närhet tillfälle att minnas sin egen (mycket svårare än dagens givetvis) filosofibac...

Jag blir alltid lika imponerad. 600 000 17-åringar som i flera timmar skirver en filosofiuppsats. I snygg skrivtsil, med bläckpenna alt. reservoarpenna.

Ämnena är lite olika beroende på vilken inriktning man går men alla skriver en filosofiskrivning, även om man går teknisk eller konstnärlig linje.

2007 års filosofiämen:

- Toute prise de conscience est-elle libératrice ?
- Les œuvres d'art sont-elles des réalités comme les autres ?
- Expliquer un extrait de Ethique à Nicomaque d'Aristote sur le thème de la responsabilité.
- Le désir peut-il se satisfaire de la réalité ?
- Que vaut l'opposition du travail manuel et du travail intellectuel ?
- Expliquer un texte de Hume extrait d'Enquête sur les principes de la morale sur le thème de la justice.
- Peut-on en finir avec les préjugés ?
- Que gagnons-nous à travailler ?
- Expliquer un texte de Nietzsche extrait de Humain, trop humain sur la morale.
- L'art nous éloigne-t-il de la réalité ?
- Peut-on se passer de l'Etat ?
- Trois questions issues d'un texte d'Epictère sur la liberté.

Däremot finns ingen studentmössa, diplomceremoni, caper, baler eller lövade lastbilar med skrålande ungdomar. Och definitivt ingen smörgåstårta...

Läs mer i Le Monde: Le bac

Meningslösa möten

Det har varit tyst här. Jag har varit upptagen med saker som vattkoppor och möten. Ungefär lika kul bägge delarna.

Ett möte var i Bryssel, det tar bara 1,5 timmar med tåg härifrån men jag har ända aldrig varit där tidigare. Nu har jag åtminstone besökt tågstationen och ett mötesrum i ett högst ordinärt kontor. Det finns nog mer att upptäcka i Bryssel. Det var för första gången jag deltog i denna typ av möte, och vad kan man säga... jaaa, att ibland känns det som att arbeta är sådant vuxna gör när de inte har något bättre för sig.

Vi diskuterade på längden och tvären ett förslag som tydligen hade varit på tapeten i två år. Vid rundfrågning visade det sig att ingen egentligen var villig att betala för att få detta projekt gjort, dessutom var det oklart vad värdet av det hela egentligen skulle bli. Men när någon helt frankt föreslog att vi skulle slopa hela idéen blev det bara en generad tystnad. Jag menar man har ju diskuterat det i två år, det kan man ju inte bara kasta bort! Bäst att bordlägga en gång till, idéen kanske har blivit bättre nästa gång?

Min favorit-Povel

Bluff och Spark och Tork och Kvark voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa, se hans lilla piga.

Tomtefar i skogens brus sitter som ett päron
Han har inget eget hus, allt i sin stora näsa
Söt och blöt är skogens fé. Trollen är bjudna hit på te.
Det lilla trollet, pass för de! Nu skall mormor bada
Väva och spinna natten lång, prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla Hästen heter Sverker.

Stora slottet Drummeldimp ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in som ej kan baka struvor
Gyllenkrull och Sockertipp Kom skall vi dansa häxan våt!
Vill du mej här, så har du nåt. Sov du lilla tryne
Kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar, hur skall lillan orka?

Minnesförlust

Vanliga vardagsmorgnar stoppar jag två barn i bilen, kör till dagmamman, parkerar, lämnar barn, stoppar ett barn i bilen, kör till skolan, parkerar, lämnar barn, kör hem, parkerar på vår gata, går till tåget, åker till jobbet.

Jag gör detta 2-3 morgnar i veckan sedan snart ett år tillbaka. Ok det går väl lite på autopilot men jag måste ju ändå köra bil och prata med två oförskskämt pigga ungar, en mycket pratglad dagmamma och en inte alls pratglad skolfröken, så lite vaken måste jag ju ändå vara.

Igår när jag kom hem från jobbet stod där ingen bil på gatan. Jag tittar igen, börjar gå lite tveksmt längst gatan, "var ställde jag den nu igen?". Ingen bil.

Jag går hem, ringer maken, han har inte flyttat på bilen. Nu finns det tre obehagliga möjligheter:

1) Någon har stulit bilen,
2) polisen har flyttat på bilen,
3) jag har glömt kvar bilen vid skolan.

I en dryg timme försöker jag minnas. Jag minns att jag lämnde sonen i klassrummet på skolan, nästa minnesbild är från tågperrongen. Total minneslucka.

Låste jag? Parkerade jag utanför en utfart? Glömde jag bilen? Gick jag till tåget? Ingen aning.

Manen kom hem, åkte och kollade och hittade bilen parkerad utanför skolan.

Jag har fortfarande inget minne av att ha lämnat skolan och gått till tågstationen.

Det kanske hade varit bättre om bilen varit snodd....

Women In Art

Fick man inte visa tänderna innan 1900-talet?

Ingen rast och ingen ro

Är man nödvändigtvis Rotlös för att man är Rastlös? Eller blir man till slut Rotlös av att leva för Rastlöst? Kan man få både och; en rastlös själ i en väl rotad kropp? Nja, en rastlös själ i en väl rotad knopp får det väl bli i sådana fall (om nu själen sitter i knoppen men ni förstår säkert bilden).

Jag vill gärna vara Rastlös men aldrig Rotlös.

"Rotlös, hemlös har jag irrat kring verlden" skrev Topelius. Det bådar inte gott.


Från SAOB:

RASTLÖS
som icke kan njuta ngn vila gm sömn, sömnlös.
som icke ger sig ngn vila; ständigt (o. ivrigt) värksam l. rörlig o. d., stun­dom närmande sig l. övergående i bet.: trägen l. outtröttlig; ofta med bibegrepp av nervositet l. oro, övergående i bet.: rolös l. orolig l. jäk­tig o. d.; dels om person (l. djur), dels om ngt sak­ligt (t. ex. tanke, iver, flit, ansiktsuttryck, lynne, tid): som utmärkes av l. visar l. ger intryck av sådan egenskaper särsk. (om värksamhet o. d.): som äger rum utan rast l. vila, stundom: oav­låtlig o. d.; äv. ss. adv.: utan rast l. vila, stun­dom: oavlåtligt o. d.

ROTLÖS
om person som saknar rotfäste.

Det bästa med affärsresor

...är att man får säga; "När jag var i Barcelona förra veckan så... "(valfritt slut på meningen) samt att man slipper vår trista lunchmatsal. Synd bara att Barcelonaresan denna gång enbart innebar: tåg, flygplats, flyg, taxi, hotel, möten, 27 kanaler spansk TV och ingen godnattpuss, hotelfrukost (den var bra!) mer möten, taxi, flyglpats, flyg, tåg.

Jag såg havet på cirka 3 kilometers avstånd, av Ramblas eller katedral inte ett dyft.

Men de har Zara på flygplatsen, och ett besök i en Zara-butik till var ju exakt vad jag längade efter "jamen de har säkert ett annat sortiment här en i de två butiker jag passerar varje dag på väg hem från jobbet".

Men trots mer än 10 år av sådana här resor tycker jag fortfarande att det är kul. Jag undrar varför? Är det bara för att det får mig att känna mig lite viktig? För att komma bort från vardagen? Delvis säkert, men det är något oemotståndligt i själva resandet. Oavsett om det är jobb eller semester, långt bort eller nära; det ligger alltid ett löfte i en resa, en möjlighet. Jag blir löjligt glad av att kliva på ett flygplan!

Och när anhöriga (läs föräldrar) suckar uppgivet åt min rastlöshet kan jag bara lugnt säga; you gave me the travel bug, big time!

I samma stund inser jag vad jag gör med mina barn som jag släpar runt halva jordklotet, antingen kommer jag aldrig att se dem eller så kommer de inte att lämna byn där de slår sig ner.

Testet jag inte borde gjort

Testa dig själv: Är du en bra lyssnare? uppmanar SvD i sin nya serie om Lyssnadet. Är sådana här test verkligen relevanta? Resultatet visar väl lika mycket vilken självbild man har som om man är en god lyssnare eller inte? Det säger sig självt vilka svar som är "rätt" och vem vill tillstå att man avbryter, tänker på annat, inte blir provocerad av kritik etc.

Dessutom tror jag det är mycket subjektivt vem som uppfattas som en bra lyssnare. Vissa som är tysta och bara hummar med kanske har tanken helt på annat håll medan att säga emot och tom avbryta kanske kan vara ett bevis på att man egentligen lyssnar?

Tänk om det är guld att tala?

(Sade den pratglada hoppningsfullt och inte alls surt för att hon bara fick 11 poäng som tack för att hon var ärlig.)