Coney Island i lågsäsong

Jag har alltid tyckt om badorter under lågsäsong. Just nu är det väl inte bara lågsäsong utan total icke-säsong. Det var svinkallt igår, i och för sig bara minus åtta men med en isvind som gjorde att det kändes som betydligt kallare. Målet för vår utflykt var New York Aquarium, vilket var lyckat, även det för att det var lågsäsong och nästan tomt. Man fick hålla sjöstjärnor i händerna och de gigantiska valrossarna tryckte sig mot bassängfönstret så sällskapssjuka var de (eller så kliade det på ryggen).

Akvariet ligger på Coney Island, denna mytiska semesterort som ligger inom New Yorks tunnelbanesystem. Dit åkte de barnrika irländska och italienska familjerna i början på förra seklet för södagsförströelse. Numera är det rätt slitet och tacky, det finns flera tivolin och "arcades". Tänker er Brighton, fast lite mindre. Det finns en känd Boardwalk med kiosker, några mytiska bergochdalbanor och så Nathan's berömda Hot Dogs. Varmkorven uppfanns här, tro't den som vill! De är faktiskt rätt goda, skulle tro att det är gjrda på nötkött, varmkorv här är oftast gjord på nöt-, kalkon- eller kycklingkött.

Så här på vintern är det folktomt, havet är isgrått, allt igenbommat. Vemodigt, fult och samtidigt vackert. 

För att kommat till Coney Island med bil åker man Ocean Parkway rakt söderut genom i stort sett hela Brooklyn. Det är en bred aveny som går genom ett annat New York. Som alltid när man lämnar Manhattan känns det som att komma till ett annat land. Längst Ocean Parkway såg jag säkert femton  olika stora judiska byggnader; synagogor, Thora study center och andra byggnader med Davidsstjärnor och hebreiska tecken på. Vi såg också flera män och pojkar i ortodoxa kläder. Jag tänkte på att man ser kyrkor av alla möjliga slag överallt i New York, synagogor ser man i vissa kvarter och moskéer eller buddistiska tempel ser man aldrig (jo, det finns ett tempel i Chinatown). Men så är det ju i Europa också, fast där dominerar kyrkobyggnaderna ännu mer tror jag. Moskéerna brukar mest bestå av källarlokaler. Och varje gång det ska byggas en moské blir det ett väldigt hallå. Som om muslimerna skulle bli fler för att det fanns en moské?  Jag tror ingenting blir bättre av att folk dväljs i underjorden, varken i bokstavlig och i bildlig bemärkelse.

Dagens citat... och dagens RSS-tillägg.

"Detta att hon visar sig vara så lätt att göra med är egentligen inte förvånande. Upptagenhet med den egna prestigen är, liksom som en viss typ av monumentalism, alltid ett svaghetstecken. Det är något som måste stöttas upp. Inte så här." Peter Englund om Herta Muller.

Ni har väl sätt att han är igång i gen? Nu i Att vara ständig.

Uppåttjack

OK, det är måndagmorgon i slutet på januari för oss allihop. Måndag. Januari. Det enda som hjälper i det här läget är att skruva upp volymen på datorn och dansa med. Doctor's orders.

Kvinnorummet

Har varit på lunch med ett gäng franskspråkiga kvinnor. Trevligt, men hjälp vad off jag kände mig. Det diskuterades recept, semestrar och makarnas jobb. Inte för att jag hade så mycket mer intressant att tillföra diskussionen, jag menar vad pratar man med främlingar om?, men ändå. Jag känner mig ofta så fel i sådana här sammanhang. De hade sammanställt en receptbok som hette något med "Mammornas recept..." och jag blir alldeles kliig på hela kroppen. Varför är det så? Jag har också kommit hit pga av min makes jobb, nu jobbar jag visserligen men jag valde att vara hemma länge med mina barn, min man tjänar mer än jag. Varför tycker jag att jag är så annorlunda? Jag har överhuvudtaget svårt att definiera mig som mamma. Som kvinna ja, jag har inget problem med min könsidentitet, men jag presenterar mig aldrig som "mamma, maka, marknadsförare" eller hur det nu skulle kunna låta. Jag börjar nog med mitt yrke, sedan att jag är svensk kanske, och ja jag har familj om det nu intresserar någon.

Kanske för att jag är rätt dålig på det traditionellt kvinnliga, recept är inte mitt gebit direkt. Man jag är inte så bra på något traditionellt manligt heller för den delen. Ändå känner jag mig alltid som värsta jobbiga anarkofeministen på sådana här tillställningar.

Annars har jag givetvis gått på min beskärda del av tjejmiddagar och jag uppskattar det ibland. Jag kan tycka att diskussionen kan bli annorlunda om det bara är kvinnor, också på ett bra sätt. Visst finns det erfarenheter att dela. Jag har väninnor som jag alltid träffar utan repektive, men det är för att jag vill träffa dem inte för att de är kvinnor (inbillar jag mig).

Sedan är det kanske så att jag inte kände mig utanför för att alla andra var mycket kvinnligare eller mammigare än jag utan helt enkelt för att vi kanske inte hade så mycket gemensamt. Och så hade det ju varit även om det varit män där.

Ja, det här har jag rantat om tidigare, inget nytt under solen här inte, men nu fick jag iallafall skriva av mig.

Shiny Apple People

Jag var på Apple Store på lunchen för att diagnostisera min MacBook igen. Där ser det ut som en indieungdomsgård. Inte kunderna, de kommer i alla former och storlekar, men personalen är så roligt typecastad. 30% har luva på inomhus, 50% långärmad t-shirt (jag gissar med tryck) under den tighta kortärmade Apple-t-shirten, 100% hängjeans och 100% gympadojor. Tjejerna ser alla ut som Janeane Garofalo; lite runda, korta, långt hår, glasögon, definitivt nerdiga. Söta tjejer som trots långt hår ser ut lite som pojkar. Killarna har finnar och är taniga, har ofta hår i ansiktet. Alla är vänliga och knappar frenetiskt på sina iphones. Reparationskillarna har titeln "Genius" och man "checkar in" för att få sin laptop reparerad. Finns det verkligen ingen Apple store i Stockholm? Mer Sverige 2010 kan det väl inte bli? 

Jag gillar nerdar. Jag har jobbat nästan hela mitt yrkesliv med ingenjörer. Men ingenjörer som nog oftare haft vindtygsjacka än luva inhomhus. Ingenjörer är enligt min erfarenhet i regel väldigt trevliga. Ofta intelligenta, begåvade och kanske i vissa fall tom genialiska inom sitt gebit. Och ändå respektfulla, med normalstora egon.

Tack och lov att jag slipper jobba med kulturmänniskor tänker jag ibland. Eller modemänniskor. Tack och lov att jag slipper jobba med alla dess kreatörer med egon stora som hus. Den samtalston som verkar råda i vissa kretsar har jag aldrig upplevt, varken privat eller professionellt, bara sett på nätet. Jag vet inte om jag haft tur, eller om det är det otrevliga, snarstuckna, uppblåsta människorna som får allt medieutrymme.

Ibland kan jag tycka att andras jobb och bransch verkar roligare, mer spännande. Men jag har det nog rätt bra bland mina ingenjörer ändå, och aldrig att jag byter bort ett respektfullt arbetsklimat mot en ballare bransch. Om det nu är så att man måste välja.

Uppdatering: Jag korslänkar till Helena där vi har en liten diskussion om det som inte står i det här inlägget, ungefär.

Det verkar så kul att vara Jennifer Saunders

Kolla henne som Meryl Streep i Mamma Mia här del 1. Del 2 är ännu roligare.

Stellan Skarsgård spelas av ett flöte kålrot. "He's massive in Scandinavia"!
(Kålrot = swede, fattar'u?, det gjorde inte jag...)

Fotfästet

Inser att jag skrivit tre deprimerande inlägg om Haiti på raken, det var inte riktigt meningen. Bli inte oroliga nu, jag mår bra. Tror jag. Vi har tagit ett stort beslut igen, det var jobbigt. Men det känns på det hela bra, det tror jag . Det blir nog bra. Klart det blir bra! Eller hur?

Kaoset

På Tvn är det fortfarande Haiti dygnet runt Jag har aldrig sett något liknande, det var säkert likadant efter tsunamin men då bodde jag inte här. På CNN rullar hemska bilder blandat med mirakelhistorier om människor som räddas efter en vecka. Non stop fundraising, känslosamma hjältehistorier, hemska fakta och så lite fundraising på det igen.

Filmstjärnorna står i kö för att gästa Larry King, minste B-skådis upp till Michele Obama har gjort reklam för SMS-donationer. Och det funkar, 20 millioner dollar har redan kommit in den vägen, det är 2 miljoner människor, jag är en av dem. Men visst känns det lätt absurt när Ashely Judd demonstrerar små påsar med något som renar vatten, Ben Stiller talar om uppblåsbara sjukhus, CNN-reportern Gupta opererar i dirketsänding i ett tält. Bush och Clinton samlar pengar. Anderson Cooper svettas aldrig men tappar faktiskt nätan fattningen och skriker i TV att folk dör i onödan. Massgravar, försvunna. Alla dessa anhöriga som aldrig kommer att säkert veta vad som hände. I går hittade de en baby fortfarande med navelsträng. Hon föddes antagligen samma dag som jordbävningen, låg i ett dike och inte ett spår finns av mamman. Föräldralösa barn som väntade på att adoptionspapperen flygs över i förtid till oroliga nya föräldrar i USA. Utvisningshotade haitier i USA får stanna, iallafall ett tag. Några glada bilder mitt i allt elände.

Militären är där nu, den amerikanska militären givetvis. Var är de andra, var är FN trupperna, borde det inte vara de blå baskrarna som håller ordning inte amerikanska marinkårssoldater? EUs nya utrikesminister vill inte ens åka till Haiti, Hillary Clinton har givetvis redan varit där.

Med så mycket hjälp måste man ju kunna bygga upp landet. Ja, men sedan , hur garantera en demokrati? Hela landet behövde ju byggas upp redan innan den här katastrofen. Är det här botten som får allt att vända?

Var finns lärdomarna från tsunamikatastrofen? Kan vi det här nu? Vet vi hur man gör för att undvika exploatering, gnabbande mellan hjälporganisationer, maktroffande och trafficking av borglömda barn? Vet vi hur man gör för att bygga rätt sorts hus, till rätt personer, på rätt plats? Får fiskarna sina nya båtar, bönderna nya kor och handlarn en ny affär eller kommer andra lycksökare och snor åt sig hela kakan?

Jag vet inte, jag vet bara att alternativet inte finns. Vi kan inte bara se på utan att göra något. Utan influgen medicins hjälp och militär skulle landet försvinna i ett ännu värre helveteskaos.

En ding ding värld

Nyheterna i min rss-läsare ikväll:

• 
  
  

  Sjukhus tvingas säga nej - 4 hours ago

  ShareKöerna ringlar långa till de få fungerande sjukhusen. Brist på antibiotika gör att människor dör.
  
  
  
  
• 
  

  MP kräver sanktioner för läkare - 7 hours ago

  ShareLäkares förskrivningsrätt ska kunna begränsas. Det föreslår MP för att minska antibiotikabruket.
  
  
  
  
  I Haiti dör människor för att de inget antibiotika har. I Sverige dör människor för att de för mycket antibiotika har.
  
  
  
  

...

Och åerigen fylls TV-rutan av ofattbart lidande. Återigen drabbas de redan drabbade, de svagaste, de fattigaste, dessa våra minsta. Det är bara 145 kilometer från USAs gräns till Haiti. 145 kilometer bort finns en helt annan värld.



Sången har ingenting med Haiti att göra men jag ville lyssna på något vackert. Som koltrastsång.

Lilla vännen

Sex år.

Stor nog att få små paket.

Liten nog att tro att man kan läsa imorgon.

Stor nog att veta exakt vad man vill ha på sig.

Liten nog att tycka att allt kliar.

Stor nog att fundera över vad som händer när alla människor har dött och inga finns kvar.

Liten nog att fråga pappa.

Stor nog att ha en BFF.

Liten nog att ändå tycka att mamma är bäst.

Stor nog att fnissa om "handsome boy" som går i trean.

Liten nog att inte veta vad han heter.

Sex år.

En evighet.

Ett ögonblick.

What a Perfect Day - en bilddagbok i dåliga iphonebilder. Del 2.

För att fortsätta mattemat här visar jag bilder från lunchen vi åt innan muséet.

Vi åt på en deli, vilket står för delicattesen. En deli är det mest Newyorkska man kan tänka sig och är en mataffär där man köper mest över disk och ofta även kan inmundiga sin lunch på plats.

De säljer alltså delikatesser, eller det som amerikaner kallar delikatesser: charkuterier, pickles, sallader, färdiglagad mat. Dessutom ofta toapapper, blommor, godis och annat av livets nödvändigheter.

Vi gick till en italiensk deli för det var lördag, på söndagar är de judiska kosher-delina öppna. De har ungefär samma menyer, fast kosher då. 

Det finns lyx-delis, med riktiga delikatesser. De flesta är dock närmast närbutiker med mackor och kaffe och långa öppetttider. Mysigare än seven-eleven är de iallafall.

Barnen åt Egg and Bacon on a roll (vitt , mjukt, rätt smaklöst bröd), jag åt en creme cheese bagel (ingen lox, New Yorks ord för salmon, idag) och till eferrätt fick barnen för en gång skull sina eftertraktade doughnuts, som jag tycker är helt oätbara, men de kanske ska bli poliser när de blir stora?

Ett lite mer genuint alternativ till Mc Donalds!

What a Perfect Day - en bilddagbok i dåliga iphonebilder

I lördags njöt vi av något av det bästa New York har att erbjuda, framförallt om man är en barnfamilj: The Museum of Natural History som ligger vid västra kanten av Central Park. Rekommenderas med eller utan barn!

Titta vilka fina utställningsmontrar de har, mina dåliga bilder gör dem inte rättvisa. De här är från avdelningen American mammals, det finns en sal med African mammals också och en fin sal om oceanernas liv med en gigantisk blåval i taket. Plus rymden, jorden, dinausarier (alltid en hit) och mycket mer.

Och indianer samt Afrikas och Asiens urbefolkningar. För de tillhör ju också naturhistorien precis som grodorna och cayoten, eller? Alltså ni får gärna tycka att jag är PK men jag blir alltid så störd av den här koloniala synen. Visserligen är de dessa befolkningars historia som visas, hur indianerna levde när europeerna kom, men europeernas hus visas inte i en glasmonter. Det finns ju historiska anledningar till det här men jag tycker ändå att det är märkligt, jag skulle hellre se att människornas historia visades i en annan kontext, i ett historiskt museum t ex. Men historiska museer innehåller väl enbart västerlandets historia, och möjligen Kinas. Fast kanske finns det ett naturhistoriskt museum i Mombasa eller Buenos Aires där man har montrar som visar 1600-talets nederländska hanteverkare?

Vackra montrar har de iallafall, ni som sett den ebarmligt dåliga filmen A night at the Museum känner igen er (även om museet inte se likadant ut i verkligheten).

Så American Mamals. Först ut är bisonoxarna. Visst kan man ana Svartfot och John Wayne vid horisonten?

Hej Rex! Du ser tom läskig ut när du är naken.

Master Chef

Dottern får hemkunskapsundervisning i skolan. Det kallas Cookshop Classroom och vi har fått hem fina glansiga papper som talar om nutrition och värdet av att kunna laga mat. Det låter ju bra efter alla diskussioner om obesitet och fastfood. På något sätt anordnas det i samarbete med New York Food Bank, men hur de hemlösa får mer mat för att barnen lär sig laga mat i skolan har jag inte riktigt greppat.

Anyhow, i går kom hon hem från första lektionen med ett nytt glansigt papper (vem betalar de där papperen?). Där stod:

Today we prepared and tasted Pear Slices.

Ingredients
Pears

Directions
1. Wash pears
2. Cut pears into quarters.
3. Enjoy!

Egentligen kanske det är en missuppfattning att ingen lagar mat här. De lagar visst mat, det är bara det att vi kallar det något annat. Käka ett päron, typ. 

Vett och netikett

Bästa Fru Ribbing,
När någon plötsligt ändrar sin status i Facebook till "in a relationship" hör det då till god ton att fråga på väggen "Med vem då?". Hur är det annars tänkt att man ska reagera? Och om någon gift plötsligt blivit singel, vad gör man då? Skickar blommor eller en blomapplikation? Finns änka som alternativ? Kan man deleta alla som spelar Farmville och Maffia Wars utan att riskera sura miner vid släktkalaset? Och den där stackarn utan vänner är han fastsurrad vid det nya tidens skampåle? Honom kan man poka utan att han kan ge igen.

Undrande i Ullared

Lever vi ändå inte i konstiga tider? Hur i allsindar gör tonåringar för att hålla hemligt vad som står i dagboken när den finns på nätet? Vem behöver ånga upp brev när det står på FB-väggen så att alla kan läsa? Tänk er filmer från gillestugan på youtube!

Stackars barn (och föräldrar). Hur säger man "more information than you asked for " på svenska?

In a rich man's world

Har precis sett The Wrestler på TV. Bra och sorglig, Mikey Rourke är rörande. Alla dessa människor som lever på marginalen, som hankar sig fram och drömmer om något bättre.

Vi var ju som sagt i Vermont förra veckan, och över Thanksgiving var vi i Virginia ute vid havet. Varje gång vi åker ut på landet tänker vi på hur fattigt det är, och också hur rikt. Vi ser å ena sidan alltid enorma villor, det måste vara 7-rummare minst. Det ser så roligt ut för de har precis likadana bostadsområden som i Sverige, villaområden med träkåkar, gungor och återvändsgränder. Det är bara det att husen är 2-3 gånger större än vad de skulle vara i Sverige. På alla uppfarter står också minst två stora bilar. Nu är nog både husbyggande och bilar betydligt billigare här än i Europa, men ändå.

Å andra sidan ser vi också mycket fattigdom av ett slag som man inte ser i Europa. Många bor i trailer parks, ni vet i  husvagnar och byggfuttar. Vi åkte förbi vissa områden i Virginia, som har en stor svart befolkning, där vi såg barn leka utanför skjul bland bildäck och skräp som vore vi i en shantytown i Sydafrika. Och detta i ett land som har högre BNP per kapita än något annat stort land i världen (USA ligger ungefär på plats 15, efter små länder som Luxemburg och Sverige, men klart före Frankrike, Tyskland, Egland, Japan etc.). Hur kan världens rikaste land, och ett av de rikaste per kapita, acceptera en sådan fattigdom? Hur kan de acceptera att miljontals människor inte har sjukförsäkring?

Det är annars väldigt svårt att jämföra levnadsstandard och kostnader. Bilar t ex kostar ungefär 40% av vad de kostar i Europa, bensinen likaså. Hushållsmaskiner, insåg vi härmodagen, ligger också på halva priset, men lyxattiraljer som kopparkastruller däremot är betydligt dyrare än i Frankrike. Sedan får man ju akta sig för kursändringar när man jämför, vi har ju löner i dollar, inte euro.

Vi vet ju att det finns människor här som är otroligt rika. Och det verkar som om medelklassen har det bättre ekonomiskt än hos oss ; större hus, flera bilar, betalar barns collegeutbildningar etc. Däremot måste gruppen verkligt fattiga vara betydligt större än hos oss. I dagens New York Times kan man läsa att 6 miljoner amerikaner inte har någon inkomst alls utan lever på matkuponger, dubbelt så många som för två år sedan. Artikelserien heter The Safety Net, vilket ju känns som ett cyniskt skämt.

En annan stor skillnad är att man kan förlora allt väldigt snabbt. Blir du av med jobbet kan du inte betala amorteringarna och du blir av med din sjukförsäkring. Ibland verkar det som om för varje person som lyckas uppnå The American Dream att skapa sig ett framgångsrikt liv utan hjälp, finns det en som åker kana samma väg utför och förlorar allt.

Ett försök iallafall

Det går ju inte att komma ifrån alla dessa listor och utvärderingar och undvikligen tänker man ju på sitt eget decennium. Det är iallafall muntrare än att tänka på det geopolitiska decennium som började den 11 september 2001 och tog slut kanske när Obama valdes? Eller har det inte tagit slut än? De senaste dagarnas terror, och försök till terrordåd, visar ju inte direkt på att vi kommit lösningen närmare. Inte Köpenhamnsdebaclet heller.

Men i mitt liv, långt från W Bush och Bin Ladin har det varit trevligare. Mitt decennium började kanske sommaren -99 när jag träffade min nuvarande man, eller hösten 2000 då jag flyttade till Frankrike. Nygift med första barnet på väg. Nytt namn, nytt land, nytt språk, ny
boendeform (från att bo ensam till att snabbt bo tre tillsammans) och nytt jobb. Allt var nytt, och som jag njöt av det! 90-talet hade också bjudit på förändringar men jag var rätt trött på den plats i livet jag befann mig när jag ändrade på allt. Bytte liv.

2000 Flytt till Frankrike. Gifte mig.
2001 Första barnet föddes.
2002 Nytt jobb.
2003 Nytt jobb.
2004 Nytt barn.
2006 Nytt jobb. Flytt till hus i förorten.
2008 Flytt till New York. Nytt jobb.
2009 Nytt jobb
(jag måste sluta byta jobb så här ofta...)

Och hur gick det då, detta totala vågspel, att bilda familj och flytta utomlands efter bara en kort bekantskap? Jotack, på det hela är ju resultatet fantastiskt. Visst har det funnits sorger, som graviditeter som inte fick bli några barn. Och frustrationer, som över att ha svårt att få ordning på yrkeslivet och anpassa mig till Frankrike. Och en hel del hemlängtan och utanförskap. Men ändå: två friska, glada barn. Ett moderskap som är mindre jobbigt och lika fantastiskt som jag tänkte mig, jag känner fortfarande tacksamhet över att även jag får vara med om det. Ett helt äktenskap som fortfarande tuffar på. En fem-sex olika anställningar som inte alltid varit så lyckade men där jag ändå lärt mig mycket. Två språk och kulturer som jag kommit närmare inpå livet. Nu ännu ett nytt land som vi båda är främmande i men som aldrig upphör att fascinera, och irritera. En stad som vi får göra till vår ett tag och som jag trots allt tycker är världens häftigaste.

Och samtidigt, en rotlöshet, en undran om vad som kommer sen. När ska vi rota oss, och var? Ska vi alltid vara främlingar? Har jag satt mig i en situation som gör att jag aldrig kommer att känna mig helt hemma igen? Vill jag leva så? Vad skulle alternativet vara? Hur påverkar det våra barn?

När man lever som vi valt att göra tampas man dagligdags med frågan om identitet, man ifrågasätter konstant sin tillvaro. Det är berikande. Och ibland väldigt, väldigt jobbigt. Och det blir ensamt, det är svårt att hitta nära vänrelationer när man flyttar. Och ju äldre man blir ju svårare blir det tror jag. Egentligen är det inte normalt, jag tror inte människans psyke är gjort för att upprotas. Vi kan prata om globalisering och det gränslösa internetsamhället men egentligen är ju människan ett vane- och flockdjur. Vi vill helst bli vid vår läst.

The Flying Dutchman av Albert Pinkham Ryder.

(Riktigt så här dramatsk känns dock inte vår tillvaro!)

Jag vet inte vad 10-talet kommer att bära i sitt sköte. Det enda jag vet är att vårt liv kommer att förändras i grunden igen, förr eller senare. Kanske vi bara gör en stor förändring till, och sedan försöker slå oss till ro. Kanske är vi som skeppet Den flygande Holländaren dömda att segla de sju haven i evighet, fem år i varje hamn. Det kanske går bra det med. Tack och lov är jag ju inte ensam i båten längre.

I går kväll

Ännu en illustration från Times Square, inte från i går kväll dock, då det enligt CNN var 1 miljon männsikor där för att se kulan falla. Vi såg det på TV, det såg trångt ut.

Alltså gillar ni nyår? Är jag den den enda som tycker att det är en rätt värdelös helg? Jag är liksom inkapabel att fira den på ett bra sätt. Förr i tiden, ni vet innan industrialismen och ångmotorn, var jag på något sätt alltid singel och på nyårsafton var det så deppigt. Och om ni tror att man kan träffa någon på nyår, att någon ska komma sättande genom Stockholmsnatten som en annan Billy Crystal för att kyssa en vid tolvslaget, kan jag meddela att vargen åt inte upp farmor heller. Eller man kunde inte plocka ut henne levande ur hans mage igen iallafall.

Och var man i par hamnade man på någon parmiddag där det diskuterades klinkers och balsamvinäger (detta utspelade sig i början på 90-talet, när det fans en hipp inredningsbutik i Stockholm och man drack Café au lait).

Fast ibland har jag ju haft kul, om jag tänker efter, en av de bästa festerna var när jag ringde runt alla jag kände vid 17-snåret en nyår och i princip bjöd mig själv på fest. Lite stämningsfullt (men alltid väldigt kallt) är det också att stå vid Mosebacke och se ut över Stockholmarnas fyrverkerier.

På senare år har det varit mer familjeanpassade festligheter och det har ju ibland varit riktigt trevligt men jag har iallafall svårt för det där med bokslut. Jag tycker det är jobbigt att titta tillbaka, att utvärdera, att se om det blev som jag tänkt. Och i år förväntas man göra det för tio år? Dessutom tror jag minnet börjar svikta för jag minns inte. Har svårt att hålla reda på om jag gjorde något 2003 eller 2007, typ. Och att rabbla upp vad jag gjort de senaste 10 nyårsaftnarna är helt omöjligt. Jag blir bara deprimerad av hela grejen, och vad det beror på vet jag inte riktigt om jag vill veta...

I går blev det ett självvalt, men dock, antiklimax med först 8 timmars bilfärd i snöyrväder och sedan hemmakväll med varmkorv till middag. Det ni, det är en nyårsmeny som heter duga!

När vi kom hem tänkte jag att jag skulle snabba mig att ringa mina föräldrar och säga att vi kommit fram utan problem. Klockan var nästan elva europeisk tid så jag kastade mig på telefonen: "Ni sov väl inte", sa jag. "Neeej, sa min pappa undrande, vi har tio personer på middag, vi har hunnit till efterrätten nu".  Jag tror det kallas förträngning, jag hade helt glömt bort att det var nyårsafton. Vad det kallas när ens 75-åriga förädrar partajar bättre än man själv på nyår vet jag inte.

Men vi gjorde en riktigt bra grej igår kväll, vi kopplade datorn med fotoarkivet till TVn och tittade på bilder med barnen. Först från det gågna året, semestrar, sommarlov i Frankrike och Sverige, vardag i New York, födelsedagar, besök.. Och sedan tittade vi på bebisbilder från när barnen var små. En diabildskväll alltså! Det var mysigt, och en bra påminnelse om allt gott, vackert och kärleksfullt som finns i våra liv (man tar ju liksom bara fram kameran vid de gottaste tillfällena).

Välkommen 2010!

Nyårslöfte 2

Gå mer på teater i New York även om det kostar skjortan. Biljetterna ligger runt 100 dollar eller mer för bra platser (att betänka när man begrundar kulturbudgeten, utan subventioner finns bara privatteatrar) men jag skulle gärna sett God of Carnage i originluppsättningen md James Gandolfini, Hamlet med Jude Law och förstås A Streetcar named Desire med Cate Blanchett under Liv Ullmans regi.

Kanske borde man se Carrie Fisher i Wishful Drinking? Eller Scarlett Johansen i A view from a bridge? Eller James Spader i Race av David Mamet (jag missade Jeremy Piven i hans Speed the Plow också),

Hm, man kan ju undra om jag vill se på teater eller kändisar, speciellt som flera av de här fått rätt dålig kritik? Men vem orkar leta efter obskyra off off off Broadwaypjäser? Och om man någon gång ska se Hollywoodstjärnor på riktigt är det väl här? Eftersom jag aldrig känner igen dem på stan, jag har haft pinsamt få Lassie-ögonblick sedan jag kom hit, får de väl bli på teatern. Jag såg Marie Louise Parker i Hedda Gabler dock (rätt medioker). Och jag kan berätta att hon som spelar den där rättsläkaren i den där dåliga serien gick på Avatar med sin son för ett par veckor sedan. Det gjorde min man och son också, själv såg jag samtidigt Prinsessan och grodan eller vad den kan heta. Hon hade väldigt mörk röst när hon beställde popcorn kan jag meddela den intresserade allmänheten.

Och så fick vi gratisbiljetter till Billy Elliot häromhelgen. Biljettinnehavarna var insnöade i förorten.

Så nu kan vi äntligen svara JA på frågan vi alltid får från europeer om vi sett någon Broadwaymusikal. När vi kom ut från den var det snöstorm och det pågick ett intensivt, improviserat snöbollskrig på Times Square, det var lätt surrealistiskt och definitivt det roligaste med den kvällen. Halvgamla musikaler på Broadway, nej då tror jag trots allt det är roligare att se Hollywoodstjärnor i vanliga pjäser.

In Winter Wonderland

Vi är i Vermont och har jullov. Vi hittade i sista stund ett hus att hyra för en billig penning av ett par universitetsprofessorer som skulle till Venedig över jul. Just nu befinner vi oss mitt i Olles skidfärd! I går var Gumman Tö på besök, idag har Farbror Frost fixat snöfall konstant i snart tio timmar och i natt ska Kung Bore komma med temperaturer ner mot minus 20. Nu är det ett sagorike ute med tung kramsnö som hänger sig kvar på granarna, vi tog en promenad och har inte hört en sådan tystnad på länge.

Jag skrev på Twitter att det ser ut som Jämtland här, fast mer Järpen än Åre. Blånande berg och bondgårdar, gamla halvt övergivna kyrkogårdar och helt övergivna bilvrak. Vi är verkligen på landet, nästan uppe vid den Kanadensiska gränsen. Har ni sett White Christmas, ni vet filmen med Danny Kaye och Bing Crosby som sången kommer ifrån? Den utspelar sig på ett tjusigt värdhus i ett snögt romantiskt Vermont. Vermont symboliserar det urbana östkustbornas bild av landet, det jungfruliga, äkta, goda. Med glada grisar, små skolkasser och sunda värderingar.

Men vi har i ärlighetens namn inte sett så mycket förutom det som finns på gångavstånd. Maken har tagit bilen till närmaste snabbköp en gång, det är allt. Annars har vi promenerat, spelat Scrabble på tre språk (en familjespecialitet som kräver förtroende för medspelarna om man inte behärskar alla språken!), läst, åkt pulka, ritat och lekt med julklapparna. Ganska skönt att ha låga ambitioner och få såsa i pyamas framför brasan. Sen är det ju lite svårt att få sitta i fred där när man har två barn med ett omättligt behov av att spela Monopol.

Vi firade julen här och jag försöker att inte sakna allt det (och alla de) jag tyker är jul för mycket. I december var jag både på ett litet luciatåg och julkonsert i Svenska kyrkan så en del  julstämning har jag ju fått. Man kan ju tycka att jag borde vara van, har inte firat jul i Sverige på många år och både i Frankrike och USA firas ju julen trots allt. Såg mer av New York-julen i år än förra året, fantastiska granar och dekorationer i alla skyskraporna i Midtown, Frälsningsarmen med grytorna som plingar i varje gathörn, skridskoåkare i Central Park, julmuzak och konsumtionshets som vore recessionen ett minne blott, och till och med snö. Men samma sak blir det ju inte, så är det bara.

God fortsättning på er!
Detta helsvenska uttryck som är så praktiskt (liksom för "Tack fär senast" hittar jag ingen översättning på andra språk.)

Blogging by proxy

Läs hos Tomas Nilsson om ni vill veta hur jag har det. Han skriver ungefär vad jag tänker just nu och hans bilder är betydligt bättre...

Jag kommer tillbaka, jag lovar, men förutom bloggovana, decemberstress och en distraherande stor fläck på kjolen har jag dessutom ramlat i trappen med min vackra MacBook Air. Så nu är den på reparation, får tillbaka den till jul och då ska det bloggas!

Vi ses i marschallens skugga...

Nyårslöfte 1

1. Blogga mer

Eller vad tycker ni?

Kalenderbitare

Förutom Joruns och Lottens klassiker tycker jag ni ska titta in till Kajsas fina adventskalender Författare framför bokhyllor.

Där kan man få tips på fina julklappsböcker som ni inte hittar på lastpallar på B&W i den där hemska inbindningen, lite för stora, med billigt poröst papper och hårda blanka pärmar (vad heter det, inte är det väl kartonage, nej nu är jag nog ute och far).

Skriverier

Hej,
Om jag nu inte skriver här har jag ändock haft äran att skriva i Joruns adventskalender idag. Det är lika kul varje år, och lite jobbigt. Men jag var lite mer avslappnad i år och inte lika självkritisk. Sen när jag nu läser om texten är det givetvis mycket jag skulle vilja ändra, men så är det kanske alltid att bli publicerad, jag vet inte, jag har aldrig blivit publicerad "på riktigt" någonstans. Men i morse hade jag fått ett snällt mejl där avsändaren kallade mig för skribent! Det ni, det skulle man ju vilja ha på visitkortet.

Jag tycker inte en av mina grundidéer med texten framgår så tydligt, den hur absurd den kan tyckas den här kontorsvärlden, och hur starka och trots allt homogena koderna ändå är. Någon annan gång ska jag prata om skillnaderna i olika kulturers kontorskoder (jag har jobbat i Sverige, Tyskland, Frankrike och USA) men i stort fungerar det ju på samma sätt överallt.

På tal om publicering och ändrig i texter länkar jag här till en några veckor gammal (jag ligger efter där med) artikel, eller egentligen recension av Stephen King som recenserar en biografi över Raymond Carver. Tydligen hade Carver en väldigt stark förläggare som är ansvarig för stora andringar i Carvers texter, nu har "originalen" kommit ut och man kan jämföra.

En parentes bara, visst är det kul att Stephen King skrivit recensionen? Hur komemr det sig? Eller han kanske är känd som litteraturrecensent också? I vilket fall måste det vara underbart att vara chefredaktör för en tiding där i princip alla vill skriva. Och en parentes i parentesen, jag har aldirg läst någon bok av Stephen King men hans senaste, Under the dome, blir jag faktiskt lite sugen på.

Nåväl, det jag ville säga var att jag tänker aldrig på förläggarens roll när jag läser en bok. Jag tänker aldrig att författaren kanske skulle velat att hans bok såg annorlunda ut, hade ett annat slut? I film kan man ju forstå att manusskrivare och skådisar ibland blir missnöjda, de har ju inte alls kontroll över slutresultatet, men jag har inte tänkt på att det även kan gälla böcker.

Dagens citat

Reklam är inte ens ett opium för folket; det är en mycket sämre drog.
Embryo

(Så trött på amerikansk TV som visar mer reklam än program. Nu till jul är det olidligt.)

Titta jag hittade ett gammalt inlägg som jag glömt publicera!

Jag sitter nu under vattent och skriver. När jag tog det här tåget med mina barn en gång var de besvikna att de inte såg några fiskar genom fönstret. Jag tror de hade föreställt sig det hela som i filmen Prinsen från Egypten när Moses skakar staven över Röda Havet och leder sitt folk mellan två vattenväggar där man ser valar och fiskar. Att tåget skulle åka på botten som en ubåt ungefär. Och det hade ju varit mycket coolare, helt klart. Istället åkte jag in i tunneln i regn och kom ut på andra sidan i strålande solsken. Känns märkligt det med.

Jag är alltså på visit i Europa. Vi kom hela familjen till Paris i lördags kväll, åkte till släkten i Normandie, lämnade barn och åkte till Paris söndag kväll för at inställa oss på den amerikanska ambassaden i måndags morse. Förlängningen av våra visum är sedan länge beviljad men outgrundliga äro byråkraternas vägar och man måste ändå lämna landet för att få visumen inklistrade i passen på en ambassad. Jag hade två sköna dagar i Paris där jag hann med att träffa fem olika sällskap, och vid varje tillfälle imundigades det ena eller andra. Sedan har jag nu varit nästan två dygn i London. Först för att träffa min chef på min nya arbetsgivares huvudkontor och i förbifarten blev det också två kvällar med min bror och hans familj.

Nu är jag på väg tillbaka till Paris där jag sammanstrålar med maken och vi åker till Normandie, äter och umgås lite mer för att bege oss till flygplatsen för hemfärd söndag morgon. Tre kilo tyngre än vid avfärden ungefär.

Phu!

Det var trevligt att vara tillbaka i Paris som såg ut som ett Doisneauvykort. Det är så rent! Och så lugnt! Dessa bleka fasader och vackra människor. Visserligen bodde vi i 6:e och ambassaden ligger ju på Concorde men när vi kryssade fram mellan de välskurna kostymerna och de blanka stövletterna utbrast maken från djupet av sitt hjärta: "Mais comme c'est bourge ici!" Bourgeois, alltså. Och det är det ju. Alla ser ut som välmående övre medelklassmänniskor. Så långt från den miljö vi nu lever i även om våra grannar säkert har det minst lika bra ställt rent ekonomsikt. Men i centrala stan är sammansättningen av människor en helt annan.

Så även husen, dess historia och vad de idag innehåller. Vi gick förbi Collège de France, och gymnasiet Henri IV (ett av två elitgymnasier) och maken berättade om sina år på Hypokhâgne - Khâgne och hur det var att som arbetargrabb från östra Frankrikes industristäder hamna mitt i Quartier Latins grädda. Om sadistiska lärare och en enorm konkurrens, om diplomatdöttrar som grät och industrimagnatsöner som vägrade låna ut anteckningar. Om alla för ingen och en för sig själv. Kanske det bästa (en sådan har typ av utbilding finns väl inte ens i Sverige) och det sämsta (den extrema elitismen och utslagningsmekansmerna) med fransk utbildningsväsen. Och kanske med Frankrike över huvud taget.

Sedan åkte vi ut till Clichy och såg ett helt annat Paris.

PS. Läs gärna både den engelska och den franska texten om Hypokhâgne - Khâgne om du kan. Den kritik som finns i den engelska texten (a litterary boot camp!) ser man inte tillstymmelse till i den franska. Detta är ett enkelt knep att kolla wikipediatexter på om man talar fler språk, ofta är texterna rätt olika vilket kan ge nya insikter.

Det har skrev jag alltsa for ett par veckor sedan och eftersom jag ar urusel pa att uppdatera publicerar jag det nu ett par veckor forsent. Bättre än inget kanske?

Inte gration

Tydligen ska vår svenka författare i Finistere flytta hem igen. Och det gör väl en inte speciellt förvånad.

Vi flyttade ungefär samtidigt till Frankrike BM och jag. Därför läste jag hennes blogg rätt mycket i början och fick både Vatten i Finistere och första bloggboken i julklapp. Och jag fattade ingenting. Finistereboken gick runt i exilsvenska kretsarna i Paris och ingen tyckte om den. Jag tror inte att vi kände igen oss alls.

BM har väl alltid använt sitt eget liv som stoff. Hon har skrivit mycket om Fältöversten, Gärdet, Mormor i Jämtland och Farmors rosor. Jag har tyckt om mycket av det jag läst, de där lätt absurda vardagsskildringarna. Men när hon flyttade till Frankrike, vilket snarare kanske var en flytt, eller flykt, från Sverige, funkade det på något sätt inte längre. Kanske för att jag tror att hon förälskade sig i naturen i Finistere, som verkligen är spektakulär, inte i kulturen. Och hennes skildringar av Shopibesöken blev aldrig lika bra som de om Fältöversten. Trots att jag borde varit bra publik, jag kände också mig främmande, jag förstod heller inte koderna. Men hon ansträngde sig liksom för att missförstå och beskrev en klichébild av Frankrike där männen var artiga och koleriska och kvinnorna tjusiga och iskalla. Och så var de misogyna förstås, det vet man väl hur fransmän är! Det enda jag tänkte var att hon inte verkade känna en enda fransman.

Jag tror aldrig att hon hade för avsikt att föstå eller integreras. Hon gillade somt, ogillade mycket och nöjde sig med att ha en främlings blick. Och så kan man ju leva, det spelar väl egentligen ingen roll om hennes skrivarstuga ligger i Bretagne eller Roslagen. Förutom att hon hela tiden gör sin omgvning till sitt skrivämne, som hon glatt missförstår. Självklart måste man kunna skriva om en plats från en främlings perspektiv, problemet blir när åren går och hon fortfarande är lika mycket främling. Hon tittar på pensionärs-tv och avskyr precis allt som Sarkozy gör. Eller om det är personen Sarkozy hon avskyr kanske. Hon köper en ny bil och blir tvungen att flytta, Och hon verkar fortfarande otroligt ensam.

Författare har väl ofta levt i exil och gör det fortfarande. Henning Mankell vistas ju mycket i Mozambique. Fast han skriver ju aldrig om sin vardag, och han har ju jobb och ett liv där sedan över 20 år tillbaka. Håkan Nesser har flyttat runt de senaste åren, mest för att han tycker det är kul verkar det som. Lars Gustafson i Texas, men han är väl tillbaka i Sverige. Liza Marklund bor i Spanien ibland tror jag och Annika Bengtzon kanske kommer att hörja runt bland exilsvenskar snart, vad vet jag.

Det är kanske det som stör mig, att BM mest låter som en silverhårig tant i Benidorm som aldrig lärt sig spanska. En som avskyr svensk byråkrati men tycker ännu sämre om den spanska.

De verkar ju ha jättetråkiga liv de där Spaniensvenskarna.

Ehh, det är jag igen...

Jo, jag vet tydligen fortfarande hur man gör för at komma in här. Var tvungen att logga in på blogger för det var så länge sedan jag var här! Har tänkt ut säkert 20 blogginlägg (mer eller mindre intressanta) under min frånvaro. Men tiden och kanske lusten att sätta dem på pränt har saknats. För mig är bloggning väldigt mycket ett vanearbete, kommer jag ur vanan har jag svårt att komma i gång igen.

Men jag har läst, albeit lite försenat. Värdelösast blir twitter som verkligen inte lämpar sig för att läsa ikapp. När det gäller bloggar kan det vara rätt bra att läsa sent, diskussionerna har hunnit bli intressanta, även om det ju innebär att man inte riktigt kan deltaga själv.

Har alltså varit i Europa en sväng, vi behövde förnya våra visum (eller de är redan förnyade men enligt byråkratlogik måste man ut ur landet för att få passen stämplade) och hade rendez-vous på amerikanska ambassaden i Paris. Vi kombinerade det hela med en semetervecka hos farmor och farfar för barnen och jobb för oss. Samt väldigt mycket mat känns det som. Jag hann även träffa en rad vänner samt min bror med familj i London dit jag åkte för att jobba en dag. Jag nästlade mig in med hjälp av ett franskt carte de séjour, ett svenskt körkort (det var tullmänen helt ointresserade av, men visst är det ett officiellt id-kort i Sverige?) och ett makulerat pass, mitt pass låg ju på amerikanska ambassaden och handlades i tre dagar. Kan man få ett vanligt id-kort i Sverige? Vet knappt om jag ägt något.

Blev fast i tullen ett par timmar i går kväll när vi kom också, mina fingeravtryck stämde inte. Jag har verkligen alltid problem med det, går det att göra något åt? Hur fördjupa sina fingeratryck?

Nu börjar veckan!

Skvallerpress

Lång artikel om The first Marriage i helgens New York Times. Härligt för oss som aldrig läser vecko- eller kvällstidningar, äntligen fick vi lite flärd och skvaller!

En stilla undran. Hur kan det komma sig att Obamas, som väl visserligen är mediatränade men kommer helt utan namn, ställning, arv eller extraordinär uppfostran, grejar de där gränsdragningarna privat/offentligt, personlig/officiell, intressant/neutral, glamorös/en vanlig man/kvinna/familj/par så otroligt mycket bättre än några kungliga man sett? De som ändå har tränats inte bara sedan barnsben utan sedan generationer? Är det kasnke avsaknaden av arv, fadersfigur och namn som är lösningen?

Tänk bara på Bush Jr. och Jean Sarkozy, det kan ju aldrig bli bra när pappa redan varit president. En sak är iallafall säker, när Sasha förlovar sig blir det ingen hemmavideo!

Idag har Bloomberg vunnit en tredje mandatperiod som borgmästare i New York. Han kanske håller på att installera sig som kung? Rik som en kung är han iallafall, han har spenderat 65 miljoner dollar i egna pengar på sin valrörelse!

Månaden för roliga förkortningar.

Den här siten, NaNoWriMo, var jag inne och kikade på ett antal gånger för några veckor sedan. Men 50 000 ord på en månad? 175 sidor, det blir ju jag vet inte hur många sidor per dag?

Men idén är kul, kanske NaBloPoMo, är lite mer doable? Hittills har jag ju faktiskt skrivit en bloggpost varje dag i November!

Ikväll lyssnar jag på en ovanligt lyckad cover.

Oh you're in my blood like holy wine
You taste so bitter and so sweet
Oh I could drink a case of you darling
And I would still be on my feet
Oh I would still be on my feet.


Bildspelet är gräsligt, blunda och lyssna.

Landet där man tar upp båten ur sjön på hösten.

Karin skriver vackert och jag tänker på alla upplevelser jag fått som mina barn aldrig får. Kanske skulle de inte fått dem om vi bott i Sverige heller, tiderna förändras ju och tur är väl det kanske. Nu förstår jag min mors och mormors eviga berättande om BlindAugust och TjockBrita, och Kopra och prästen, om utedass och skolösa klasskamrater. Som barn lyssnade jag nog som bäst med ett halvt öra, i vår släkt fanns en hel uppsjö berättelser om grannar, kusiner, pastorer och hjon. En mustig väv av historier från sekelskiftets Ockelbo och Leksand, 40-talets Hälsingland och Bromma, 50-talets Uppsala och 60-talets Filipstad och Södertälje. Gärna berättade med inlevelse och en hel del skarvande av mina muntra morbröder.

Historierna finns där i min minnesbank, lite hopblandade men de ger en bestämd känsla och förnimmelse. Jorun undrade i en kommentar här nedan hur mycket hon berättat för sina barn om tiden innan de föddes och jag insåg att jag aldrig gör det för mina barn, eller väldigt sällan.

Hos Karin skrev jag en kommentar om:
Att alltid ha en hink sand och en skyffel i bakluckan,
att alltid ta med tjocka kläder och stövlar vid bilresande på vintern,
att ha fika med sig på utflykten (för var skulle man köpa?),
att valla ett par trälagg,
att dra ner persiennerna mot juninattsljuset,
att aldrig gå ut utan medtagen tröja (även i augusti, särskilt i augusti),
att driva bort mörkret med för många julljustakar,
att parera en kundvagn som slirar genom snömodd,
att torka av händerna som blivit kladdiga av apelsin, lovikavantsludd och svett,
att glädjas löjligt mycket över små tufsiga tussilago,
att skrapa en bilruta i koldioxiddoft och kall vägbelysning med kolmörkret lurande bakom husknuten,
att skrapa röda ränder på låren med naglarna i bastun, att rensa lingon i låg höstsol,
att plocka en decimetertjock gullvivebukett till mors dag,
att ha en reflex fastsatt med säkerhetsnål i fickan.

Jag kan hålla på i oändlighet.

Jag tror inte mina barn vet just någonting om det här, och så mycket att berätta är det ju inte, det är just det här som inte går att berätta, som inte riktigt går att föra vidare. Det gör kanske inget, men det är en del av mig. En större del än jag ibland förstår.

Jag lever

Kanske är bäst att meddela det menar jag, om jag nu har kvar någon läsare därute. Det blev en lite ofrivillig, eller i allafall oplanerad, paus här.

Först hade jag nog vad Jorun kallar livsafasi. Inte mycket lust till någonting alls och allt jag tog mig för syntes mig futtigt och mediokert. Oförmögen att ta några som helst beslut ville jag bara ligga i soffan och titta på väldigt dåliga TV-serier. Typ Brothers and Sisters. Ja, just så dåliga. Under denna period lyckades jag tydligen iallafall få iväg några CVn, mest för att slippa skämmas när jag skulle svara på frågan "Vad har du gjort idag då?". Ett par av dessa ledde rätt oförtjänt till intervjuer och vips var jag med jobb. Här går allting väldigt fort, de erbjöd mig jobbet på onsdagen och ville att jag skulle börja dagen efter. Jag fick dem att vänta till efterföljande måndag men de vunna dagarna fylldes snabbt av barnflickeletande och skoputsande (samt en del tittande på Brothers and Sisters då).

Så sedan i veckan har jag jobbat. På en riktigt jobb som kräver att jag går hemifrån 7.45 och kommer hem klockan 6 (tidigast) och inte twittrar, facebookar, bloggar eller surfar utan sitter på min rumpa och jobbar. Så som de allra flesta har det alltså, äntligen tillhör jag kanske verkligehetens folk igen?

Rätt skönt faktiskt. Rätt skönt att hamna i ett mindre dekadent samanhang än mitt lösdrivarliv. Rätt skönt att få göra lite rätt för sig. Rätt skönt med lön.

I vilket fall har jag störtat hem, avlöst barnflickan och svimmat i soffan typ. Man kan nog säga att resten av familjens liv förändras nästan lika mycket som mitt. Vi har alltså hittat en tjej som hämtar barnen i skolan och är hemma med dem tills jag och/eller maken kommer hem vid sex. Vilket faktiskt är en hel timme tidigare än vi kom hem i Paris, man jobbar helt klart kortare dagar här. Vi pendlar ca 30 minuter vilket är helt okey i den här stan. Just nu är det väldigt mycket prat om almenackor, hemkomsttider, veckomatsedlar och logistik här hemma. Skönt det med. Schysst att få upp tempot lite, schysst att dela lite mer på hemsysslorna. Just den här veckan har vi ju inte delat så mycket alls dårå för jag har inte gjort ett dugg förutom försökt försäkra mig om att jag har hela strumbyxor på mig (inte ens bloggat!) men jag ska väl vänja mig.

Mitt i det här händer en massa annat som jag också blir matt av att bara tänka på men det får vi ta senare.

Och jobbet då? Jo det kan nog bli bra, svårt att säga än så länge. Och jag är bara provanställd så vi får väl se.

Bilderna visar vad jag ser utanför fönstret om dagarna numera.

My Parents Were Awesome

Jag vet precis vilka foton jag skulle kunna skicka in till My parents were awesome. Jag har aldrig tidigare tänkt på att alla kanske har sådana foton på sina föräldrar, eller morföräldrar för den delen.

Ni vet de där svartvita fotona som ligger i en röra i nedersta lådan i stereomöbeln. Foton tagna innan jag fanns, innan brorsan fanns. Små, små kort från 50-talet med morsan i Jean Seberg-frisyr och farsan i jättesmal slips och hatt!

Eller de från fjällen, de sitter mot en stugvägg och solar i läderpjäxor och fina maskinstickade tröjor, de skrattar mot kameran med rynkfria ansikten. Far matar mor med en limpskiva, det ser ut som de fnissar.

Eller det där mor står i ett okänt kök med sömnrufsigt hår, storebror som en räka på axeln och decinficerar nappflaskor iförd babydollnattlinne. Ett jättekort babydollnattlinne!

De är så vackra, de ser vuxna och väldigt unga ut på samma gång. De ser lyckliga ut, fria.

Nu när jag minns bilderna minns jag också alla historierna. Om när de flyttade som nygifta och nyexaminerade från Uppsala till Lesjöfors. De var en 23 år gamla och byskolan hade nästan bara finsktalande elever som knappt kunde någon svenska. När det var lingonsäsong eller älgjakt kom inte barnen till skolan. De hade en gigantisk lärarbostad utan möbler, de spelade fotboll med varandra i övre hallen. Flera meter djup snö och Mor fick åka rälsbuss i två timmar till barnmorskan. De kan idag, 50 år senare, fortfarande namnen på alla eleverna de hade i den skolan.

Eller när mor bodde inneboende i Bollnäs när hon var 15 år och hade hoppat av läroverket. Hur hon tjänade 125 kronor i månaden som bokhandelsbiträde. Hyresrum med mat kostade 100 kronor och tåg hem på helgerna 25. Hur hon slog sönder några stenkakor och gick ner i källaren och grävde ner dem i jordgolvet för hon var så rädd för bokhandlartanten. När jag var 15 var den historen helt magisk. Att ha en sådan frihet och samtidigt vara så ensam!

Fotona från innan vi fanns bevisade för mitt tonårsjag att de varit människor en gång, innan de blev föräldrar. På torsdag fyller min mor 75.

Perspektiv

De är arbetskraftsinvandrare, de har inte flytt från förtryck eller fattigdom utan helt enkelt emigrerat bara för att tjäna pengar. De får 30% högre lön än i hemlandet på nattskiftet på fabriksgolvet. De bor 5, 6 stycken hopträngda i en lägenhet, upphängda filtar skärmar av en madrass på golvet bakom TVn. Egentligen får bara tre personer bo här enligt kontraktet, och grannarna har klagat på spring så de är rädda för att bli utslängda. Men samtidigt säger de att en sådan här hyresrätt skulle de aldrig kunna få i hemstaden, man får stå i kö en evighet. De säger att bidragssystemet är jättebra, man kan ligga hemma sjukskriven i två år med full lön, "alla utnyttjar systemet". De bryr sig inte om integration, vet inte vad de största politiska partierna eller ens statsministern heter, de lever och jobbar med landsmän.

Meningen var att de skulle stanna ett par år för att tjäna i hop så mycket pengar som möjligt till... nej inte ett hus hemma i Bosnien, eller mammas sjukhusräkning i Marocko, utan till att resa.

Resa?

Jo, för det handlar om svenska gästarbetare i Oslo (programmet finns som podradio). Unga svenskar som drar till Norge några år för att tjäna pengar. De gör så som människor alltid gjort, flyttat dit där jobben finns och lönerna är högre. De är vad man i den svenska debatten lite föraktfullt brukar kalla ekonomiska invandrare. Jag har aldrig förstått varför sökandet efter bättre levnadsvillkor inte skulle vara ett fullgott skäl till invandring?

För människor som är emot invandring måste jag vara värsta sorten, jag bara flyttar runt utan hänsyn till om jag inkräktar på någon annans fosterjord eller om jag uppluckrar någon annans kultur. Jag har varit invandrare i fyra länder i sammanlagt ungefär en tredjedel av mitt liv, mest bara för att jag haft lust. Jag har förväntat mig att om inte välkomnas med öppna armar så att åtminstone accepteras som en like. Jag har räknat med att få arbeta, studera, bo, betala skatt och ta del av det sociala skyddsnät som finns. Jag lär mig språket och försöker anpassa mig till rådande kultur i värdlandet men bara till en viss gräns, jag anser också att jag har rätt att utöva min egen kultur och religion. Jag har aldrig sett att värdlandets kultur skulle hotas av att jag sjunger Luciasånger och dricker glögg.

Självklart tycker jag detta även ska gälla de som väljer att slå ner sina bopålar i mitt land. Vem tror på allvar att fredagsmys, skogränser, lådvin och antalet pappalediga hotas av invandring?

Och vad skulle alterntivet vara? Vad är det egentligen de är ute efter i SD och de andra partierna med liknande partiprogram över världen? Ett land där man kan vara säker på att helgonet från Medelhavet representeras av en blond flicka? Et land där man inbillar sig att koldålmar och köttbullar är inhemska upfinningar? Där man tror att Uppsala Domkyrkas norra port är gjord av svenska konsthantverkare?

Nu har jag inte läst Jimmy Åkessons senaste utspel, jag har inte riktigt lust att ägna honom eller hans kumpaner någon tid eller energi. Men jag ser hans åsiktspolare flimra förbi på Fox news och jag minns mycket väl när Le Pen gick till andra omgången i det franska presidentvalet. Så nära har jag aldrig varit att packa mina väskor. Så på uppmaning av Karin Friberg säger jag också ett självklart nej!

Bloggeri bloggera boggerallanla

Ulrika skriver om bloggen som scen och jag spinner vidare.

Jag har har i princip funderat sedan jag började blogga på hur privat jag vill vara, det tror jag alla gör. Som jag ser det kan man välja lite olika vägar:

1. Total transparens. Man bloggar med namn och foto, skriver var man jobbar och var man bor. Här har vi ett par undergrupper

1.1 De professionella. Dvs de som bloggar som en del i sitt professionella utövande, eller iallafall som en marknadsföringskanal för sin övriga verksamhet. Politiker, PR-konsulter, journalister, socialmedia-guruer etc. Ja, ni känner nog till en hög så jag länkar inte.

1.2 De privata. T ex mammabloggarna och modebloggarna (de mindre kända alltså, de kända hamnar väl i 1.1). Dessa bloggare fotar och skriver ofta ut namn både på barn och vänner. Min favorit i kategorin privatlivsblogg just nu är Försök att inte se så snygg ut.

1.3. Intressebloggarna: Deckare, stickning, pappersdockor. You name it.

1.4. De som är både och (eller alla tre). Ulrika Good ovan är ett bra exempel. Började som en reklamblogg men har blivit mer privat. Det känns som hon skriver vad hon tycker utan allt för mycket filter. Karin Friberg är en annan som hittat en bra balans. Hon skriver ovanligt mycket om sitt jobb men även väldigt personliga texter om extensiella frågor. Ingen av dem skriver direkt något negativt om sina arbetsplatser men de verkar å andra sidan trivas bra båda två.

Min undran är lite hur man gör när man inte trivs så bra på jobbet längre, eller om man får sparken. Hur ärlig vill man vara? Sedan beror det kanske på vad man har för jobb också, en advokat, läkare eller socialsekreterare kanske har svårare att skriva om jobbet.

2. De helt anonyma. Den mest lysande stjärnan i den grenen i den svenska bloggosfären är väl fd Hemliga mamman numera Messersmitt men hon skriver själv att det börjar bli svårt att fortsätta vara anonym. Lite synd tycker jag det är för hon skulle kunna skriva debattartiklar och liknande, på det här sättet hörs hon ju bara som en anonym åsikt, å andra sidan kanske hon inte vill att chefen ska ha koll på hennes politiska åsikter. Och hon har ju ett jobb, hon kanske inte tycker att hon behöver uppmärksamheten, vilket på något sätt känns hedervärt.

En annan fin anonym blogg är Suziluz, som ibland skriver helt hudlöst. Vackert. Ett amerikanskt exempel är Mimmi Smartypants, som har en anonym och känd blogg sedan 1999. Det har tom givits som bok (inga signerade exemplar där inte).

3. Och så har vi kategori 3, oss mittemellan, som jag tänkte att jag tillhörde. Men egentligen tillhörde jag väl kategori 2 när jag började och ligger nu i kategori 1. 2. Det funkar ju som bekant inte riktigt att både ha kakan och äta upp den.

Jag började anonymt av den enkla anledningen att jag inte ville att bloggen skulle vara det första man fick upp när man googlade mitt namn. Jag ville att potentiella arbetsgivare skulle få upp pressreleaser jag skrivit och seminarier jag organiserat hellre än mina funderingar om man kan bära strumbyxor med hål på hälen. Och vad man sen gör när man måste ta av sig stövlarna.

Anonymt i mitt fall betydde att jag inte skrev ut mitt namn men jag skickade däremot bloggadressen till alla jag kände. Jag ville ju ha läsare! Tanken från början var väl också att det skulle bli lite som brev hem till nära och kära i Sverige. Så har det ju inte blivit alls, de få läsare jag har som känner mig IRL kommenterar sällan. Vi kommunicerar hellre i privata kanaler.

Jag har aldrig skrivit speciellt mycket om mitt jobb heller, först för att jag inte trivdes där jag var och hade svenskspråkiga kollegor. Senare för att det inte blivit så, bloggen har blivit allt det som inte var jobb i mitt liv. Eller kanske allt det som inte var jobb och inte familj, för mina barn och min man skriver jag inte så mycket om heller och jag lägger bara upp suddiga bilder, eller bilder på barnnackar typ.

Det där med barnen var ett rätt omedvetet beslut men som blivit medvetet nu. Jag lägger inte upp bilder på mina barn på facebook heller vilket kanske kan verka paranoidt (hur i allsin dar stavas det, med t?). Jag brukar inte vara det, paranoid, men nu har jag hört en historia för mycket om någons barnbild som dök upp som på en föräldrasite utan förfrågan. Nästa gång kanske det inte är så oskyldigt som en föräldrasite och eftersom jag har vår adress på mitt FB konto vill jag inte ha för mycket bilder. Men jag skickar bilder per mail till min vänner.

Sedan tror jag också att bloggen blivit mitt egna rum. I bloggen regerar inte barnens behov av middag eller jobbets krav på att möta deadline. Här bestämmer jag och jag skriver om vad jag vill när jag vill. Eller inte alla när jag inte vill. Dessutom skriver jag på svenska vilket var en poäng när jag började för jag kände att min svenska började bli sämre av för lite träning, Däremot har ju detta uteslutit en stor del av min bekantskapskrets inklusive min man. Så på det sättet är det brev hem, hem till Sverige, hem till mina rötter kanske?

Så, nu till dagens dilemma. Jag söker jobb, och jag jobbar med marknadsföring och kommunikation. Söker man jobb inom marknadsföring eller kommunikation idag så står det ALLTID i annonsen: ska ha erfarenhet av sociala medier. Då vore det ju rätt korkat att i ansökningen inte visa att man både bloggar och twittrar. Sedan skriver jag ju mest på svenska så ingen fattar väl men det är viktigt at visa att man är van vid medierna. Dessutom vore det väl ingen katastrof om en arbetgivare kikade in här, sånt sprängstoff står här ju inte. Men det känns lite knäppt. Det här var ju mitt område, min sfär.

Ibland önskar jag att jag vore lite mer obekymrad, helt klart är ju transparans och en stor närvaro på nätet en karriärbooster numera. Men jag har ju skaffat mig en svensk internetpersona, vilket ju inte var så strategiskt. Jag följer visserligen en del amerikanska bloggar och twittrare men jag har ingen egentlig närvaro på engelska på nätet. Kanske är det vägen jag får ta, behålla den här mer privata, intima bloggen och öppna en annan på engelska. Men vad ska stå där och hur i allsindar ska man hinna med det?

Ja några svar, se det har jag inte!

Dagens New Yorkers

I'm proud to present: Central Park Dance Skaters Association.

Ett 20-tal personer som dansar/åker till dunkande discomusik mitt i parken varje helg. De flesta i femtioårsåldern men jag såg någon tonåring och en dam som måste varit runt 70, hon var väldigt atletisk. Inga barn, det här är serious business, de dansar koncentrerat, riktiga dicomoves och samtidigt åker de runt, runt. De flesta har jeans, t-shirt och rullskridskor av den gamla sorten med två hjulpar, medans andra har scenkläder av varierande art. Vissa ler och vinkar åt publiken och skulle nog inte vara där om ingen tittade medan andra verkar helt inne i musiken och groovet.


Det här var vår favorit. Jag är säker på att de långa plösarna är en medveten stylingeffekt. Han dansade nonstop hela tiden vi stod och tittade, helt inne i sin egen värld, ett med musiken. Jag undrar om han rullskridskodansade som barn eller om det är något han tog upp när studio 54 la ner?
Jag dansar inte så bra men titta vilken fin gulddräkt jag har, det ser ut som vingar!

Jag måste beundra amerikanernas entusiasm inför de mest märkliga saker, och deras totala brist på rädsla för att göra sig löjliga. I Stockholm är alla för ängsliga och i Paris för snobbiga, aldrig att det här skulle kunna finnas. Inte på allvar. Rullskridskodisko skulle i Sverige bli ett kick-off och möhippejippo och i Paris något som barn gör.

Det finns något väldigt rörande i amerikanernas sätt att strunta i om de gör sig löjliga, de har en positiv barnslighet. Det är ju kul, vad finns då att invända?

Vad ska jag göra idag? Jag tar på mig mina roliga brallor, rullskridskorna och sätter några plastburkar på huvudet, sedan åker jag runt, runt och försöker se till att de inte ramlar ner.

Hemlängtan

Det finns stigar du trampat,
Som aldrig försvann
Fastän snön la sitt täcke,
Fastän skogarna brann
Och du hörde ett rop,
Det är därför du går
Genom din bank av minnen,
Genom tjugo långa år

Skogarna tiger
Men de glömmer ingenting
Sen ditt första simtag
Har de som slutit en ring
Runt glädjen och skräcken
Runt verklighet och dröm
Du ser huset på håll
Och allting svajar en sekund.

Det tänds ett ljus I fönstret
När du kommer I allén
Lille grabben han är vaken,
Trots att timmen är sen
Och alla somrar de far,
Som en rysning inom dig
Det är härifrån du kom,
Det här är sanningen om dig.

Nu ser du honom klart
Och du ropar hans namn
Och han springer emot dig,
Hoppar upp I din famn.
Ta lyft honom så högt
Att han ser världen bortom byn.
Säg att livet bara börjat ta det svarta ur hans syn
Säg att livet bara börjat ta det svarta ur hans syn

Note to self: Lyssna inte på Tomas Andersson Wij när det är efter midnatt och du längtar hem. Hem? När du längtar efter det som var ditt hem.

Grön och gul och vit och svart

Alyssa, Camerin, Ariana, Sheilla, Selah, Jose, Giavonni, Kayla, Antonio, Linda, Dante, Josue, Skylah, Destiny, Richard, Cole, Shi, Hillary, Ashlee.

Det här är är förnamnen på min sons klasskamrater. Igår kom han hem och sa: "Vet du mamma jag kom på en sak idag, det är bara jag och fröken i klassen som inte har bruna ögon!"

Tänker barn på ras? Jag vet inte. Man säger ju att det första man omedvetet ser hos en människa är kön, sedan ras, sedan ålder (jag tror det var i den ordningen). Alltså vi ser någon i busskön och hjärnan registrerar: 1. kvinna, 2. en vit kvinna, 3. en gammal, vit kvinna. Det hela går givetvis på en ögonblick och sker helt omedvetet.

Är det så också hos barn? Mina barn har aldrig direkt kommeterat någons rastillhörighet tror jag. De säger att han pratar spanska, eller hon kommer från Kina, eller att någon är tjock eller har fint hår. Men de beskriver aldrig sina klasskompisar i termer av ras. Det är ingeting vi direkt pratar med dem om heller.

När de började i nya skolan noterade vi att vår son nästan var ensam om att både vara etniskt och rasmässigt vit. (Här gör man skillnad, etniskt vita är non-hispanic. När man söker jobb får man ange både etnicitet och ras*). Det är liksom omöjligt att inte se det när man kommer från homogena Sverige. Nästan utan att tänka på det diskuterade vi om han skulle tycka det var jobbigt, om han skulle känna sig i minoritet. Vilket ju var löjligt för han bryr sig inte alls och alla har ju dessutom olika etniciteter, en med kinesiskt ursprung känner sig ju inte mer som en puertorican än var vår son gör.

Han verkar faktiskt väldigt omedveten, eller han verkar inte bry sig. Om det är så att barn inte bryr sig om ras, om de är "color blind" som man kallar det här, när lär vi oss då att ras är så viktigt? När lär vi oss att det definierar en människa? Att det gör en männsika annorlunda?

* Man kan frivilligt ange etnicitet, ras och kön när man söker jobb, amerikanska företag hävdar att de strävar efter en heterogen arbetskraft. Det är lite konstigt det där och jag fattar inte riktigt hur det funkar för du anger aldrig ålder eller kön i ditt CV, heller aldrig om du har barn eller är gift och du inkluderar aldrig ett foto (som man alltid gör i Frankrike). Det är också förbjudet att fråga om dessa saker under en anställningsintervju. Detta för att undvika diskriminering. Men samtidigt uppmanas du ange ras för att du ska kunna kvoteras in? Känns lite motsägelsefullt.

Nu blir det bilddagbok igen

Vi har varit och hälsat på Ängeln igen. För en dryg vecka tag sedan var det Yom Kippur och skolan var stängd. Högtidsdagarna avlöser varandra, veckan innan var det Rosh hashana och Eid al-Fitr (så säger man tydligen på svenska, på franska heter det Aïd el-Fitr och på engelska Eid ul-Fitr. Nästa helg är det Columbus Day och då är skolan stängd igen.

Nåväl, sommaren verkar vara oändlig i år och på Yom Kippur gjorde vi en tur till Central Park efter att ha hämtat nya pass till barnen på franska konsulatet som ligger precis bredvid.

Visst är hon fin?

Och hon med!


Tydligen är Yom Kippur Korean Wedding Day. Jag tror att de är koreaner iallafall. På en halvtimme såg vi tre brudpar med följe.

Alla hade samma upplägg: en brud i avancerad gräddbakelseklänning, en brudgum i något vitt frackliknande och konstig frisyr, ett par finklädda vänner som best man och tärna, några kompisar i jeans, kortkort och gympadojjor samt en fotograf med avancerad utrustning. Inga föräldrar eller äldre människor över huvud taget. Har de rymt hemifrån?
Här ser ni brudgummen med sina bröllopsgäster, i jeans! Eller så har det inte firat bröllop alls, utan är bara här för att ta foton? Se här hur avanerat ett koreanskt bröllop kan vara (klicka på bilderna för att se ordentligt).