Bäst att göra ett gigantiskt fotavtryck så det märks att man varit här

I går kväll när jag bar ner återvinningssoporna tänkte jag på att vi levt ett år utan bil, och att det går rätt bra. Vi åker en del taxi men mest blir det tunnelbana, cykel och apostlahästar.

Jag gav en kanske något lite självgod kommentar om vårt ekologiska fotavtryck till maken som direkt kontrade med: "Men du flyger ju till Paris imorgon. Och sedan tillbaka hit och sedan flyger barnen till Sverige och du med och så tillbaka hit igen."

Glädjedödare.

Vi som dansade till Beat It i förrgår.

Barnen har hittat en samlingsplatta av Michael Jacksons bästa singlar i CD-högen och den har varit favoritskivan de senaste veckorna. Den har snurrat och snurrat och jag som aldrig varit något direkt fan har kanske aldrig lyssnat så mycket på Michael Jackson som precis nu. Iallafall inte på mycket länge. Och i förrgår, när vi nästan ätit klart, körde "Beat it" igång. Sonen började gunga på stolen, dottern vaggade på huvudet, maken stampade med foten och jag gick och vred upp volymen.

Sedan spontandansade vi hela familjen där i köket tills ungarna var helt vilda.

They're Out To Get You, Better Leave While You Can
Don't Wanna Be A Boy, You Wanna Be A Man
You Wanna Stay Alive, Better Do What You Can
So Beat It, Just Beat It

Charlie (försöker) handla mat

Skulle köpa aubergine.

Här har ni den icke-ekologiska:

$1.29/pundet (ung. halvkilot)


Vad i allsindar har de vattnat de här med?

Här har ni de ekologist odlade:

$3.99/pundet.



Så vad ska man välja? Muterade bautaauberginer som behandlats med man vet inte vad eller svindyra, pyttesmå, rynkiga ekologiska?

Svar: Man lagar något annat än ratatouille idag.


Ost kanske? bonusbild från ostdisken om ni är hungriga.

Point of Order

Jag har publicerat inlägg i lite fel ordning, dvs jag har skrivit något, sparat, skrivit och publicerat ett annat inlägg och sedan publicerat det första inlägget. Då kommer det nya inlägget inhoppandes bland det gamla. Så om ni är oroliga att missa en enda stavelse av de visdomsord ni får er till livs här kan ni scrolla ner lite och kika.


Skolböckerna från 2nd grade = CE1 = Första klass som sonen nu avslutat.

Annars har vi sommarlov, sort of. Sonen är hemma, dottern på förskola, maken jobbar och jag jobbar lite hemifrån. Lite meckigt är det för mitt lilla projekt har plötsligt tagit mer tid än vad som var tänkt och jag har både släpat runt sonen på affärsmöten och blixtinkallat barnvakt. Men det funkar.

Vädret är för det mesta det jag tror man brukar kalla "uppehållsväder". Dvs molnigt, rätt varmt, ibland skurar. I måndags var vi i Central Park igen och klättrade i klippskrevor, kisade man kunde man nästan inbilla sig att man befann sig i den riktiga naturen.



Jag fick plötsligt en så stark lust att åka till Stockholms Skärgård. Det var snart tio år sedan jag var där senast...

Midsommar västerut

Midsommar i Battery Park. Enligt organisatörerna det tredje största midsommarfirandet efter Skansen och Rättvik. Tro't om ni vill men jag tror att de aldrig varit i gropen i Leksand, eller i Söderrälta heller för den delen...

500 New York-bor dansar små grodorna under uppsyn av Frihetsgudinnan (man anar henne vid horisonten) och kanske viktigare, Ellis Island. Det hölls tal av ättlingar vars farfars far kom på båten från Göteborg.

Har ni sett något svenskare?

Min lilla asfaltsblomma på väg hem. Vill ni veta vad mer svenskt som finns i New York kan ni läsa här.

Minnen

Tre ögonblick från den senaste veckan:

1. Sonens skolavslutning, eller graduation som det ju heter här. Äntligen, efter att ha tillbringat fyra skolår i Frankrike som helt saknar skolavslutning och där sista dagen bara just är den sista skoldagen, njöt jag av att vara i ett land där man vet att ta vara på varje möjlighet till ceremoni och fest. Det var togor och fyrkantiga hattar, tal och dikt, sång och dans. Men givetvis ingen Blomstertid, inga liljekonvaljer, inga björkruskor, inget av det här.

Men det är ju bara jag som är nostalgisk över mina minnen, man saknar ju inte det man inte känner till.

2. Söndag eftermiddag i vår lekpark. Det är en rätt värdelös lekpark egentligen; en asfaltsruta med ett par klätterställningar, för tillfället dessutom med ett stort husbygge som slamrar intill. Där finns en basketplan där stora killar spelar, där finns bänkar med pensionärer, ofta minst en familj med samkönade föräldrar och en väldans massa barn. I söndags ordnade en snäll pappa en enkel form av basebollturnering och ungarna lekte och lekte. De såg ut som Bennettonreklam, röd och gul och vit och svart (gör det samma har han sagt), stora och små alla lekte de tillsammans i flera timmar.

När jag växte upp fanns det ett adopterat barn i hela skolan. Från Finland. Annars stammade vi alla från samma sorts mellansvenska bondesläkter.

3. På vägen hem från skolan ska vi köpa en födelsedagspresent och jag ger med mig och vi åker till Toys 'R Us vid Times Square. Den med pariserhjul, jättedinosarie, legoversion av Empire State Building (komplett med King Kong) och ett gäng överåriga tonåringar som presenterar de senaste coola grejerna som kan kastas, snurras, sparkas. Ett paradis för sonen, ett, ja kanske inte helvete, men nog liknar det skärselden tycker mamma.


I vilket fall ligger det vid Times Square, det trafik- och folktätaste av alla kvarter. Nu såg vi att de stängt av en del av gatan och satt dit solstolar. Mitt i gatan alltså. Turister och New York-bor sitter mitt i bruset och tittar på skådespelet av blinkande neon, svettiga turister och tutande taxibilar. Så vi köpte varsin korv och slog oss ned en stund.


Så kan också en hemväg från skolan se ut, en korvpaus på Times Square. Väldigt långt från den cykelväg i den Norduppländska urskogen jag hade när jag var åtta, med utsikt över stenrösen och enbuskar (orten kallades för "Upplands Småland" för där fanns så mycket sten, det kallar jag en reklamslogan!)

Så vad skapar en människa, en personlighet? Gener, och där har mina barn en betydligt mer uppblandad genpol än vad jag hade. Föräldrar och familj: Där är också spannet vidare. Vänner: Dito. Miljö: stad mot land, andra kulturer och en helt annan påverkan från media och omvärld.

Kommer mina barn överhuvudtaget att likna mig som vuxna? En sak är iallafall säker, de får inte samma saker jag fick, men de får annat.

Som bonus får ni här ett foto av Polisstationen på Times Square, det syns inte så bra på den här bilden men de har neonbokstäver som blinkar! Det tyckte jag var kul.

Frak!

Eftersom jag nu ändå inte har någon värdighet kvar kan jag ju också avslöja att jag slukat hela Battlestar Gallactica-serien i ett svep. Har den gått i Sverige? Battlestar Gallactica är en remake av en sci-fi-serie från 70-talet.

Människorna uppfann robotar som började tänka själva och som i princip utrotar mänskligheten. Har ni hört den förut? 50 000 människor finns kvar och de svävar omkring i rymden, slåss mot robotarna (som numera visar sig se ut som människor och även har sleeper cells) och försöker finna en mytisk planet kallad Jorden. Lite yxigt är det ibland och serien har en massa mer eller mindre krystade referenser till nutid med minnesväggar precis som efter 9/11, insurgents, religiösa fanatiker och självmordsbombare. Bara det att the insurgents är människorna och de är också "vi" som blir terrorister för att kämpa mot ockupanterna.

Mycket moraliska grubblerier som tex: Ska man förbjuda abort när mänskligheten nästan är utrotad? Är det försvarbart att tortera en robot som har samma smärtsensationer som en människa? Ska militären ta beslut "för folkets bästa" ? Ska makten anvädna religion till att ge människor hopp (eller för att lugna dem)?

Nåväl, det som jag tycker är roligast är att de har ett "nyspråk". T ex säger de Gud i plural för den dominerande religionen har flera gudar. "Thank gods" låter väldigt märkligt. Sedan har de smarta manusförfattarna hittat på ordet "frak" som ersätter den säkert vanligaste amerikanska svordomen. Frak har samma betydelse både i bokstavlig och bildlig bemärkelse som sin förebild och de använder det hela tiden. Kolla här. Frak you! What the frak?, Oh, frak! Och min favorit: motherfrakker. Efter ett par avsnitt har man slutat fnissa till och "hör" liksom originalordet istället. Men eftersom det här är Amerika och de inte använder det ord som svartlistats slipper de "beepet" som alltid annars hörs så fort någon använder ett kraftuttryck i TV.

Alltså ordet används i exakt samma betydelse och alla vet vad som menas men ändå är det "ofarligt". Only in America, my friends, only in America.

Saker man gör i juni

Nu ska jag snart iväg på skolkonsert. Min son ska dansa Aerobic och spela xylofon i orkestern. Visst låter det som något han kommer att kunna använda om han blir stand-up komiker :"När jag spelade xylofon i skolbandet". Jag tror programmet är två timar långt, det blir många blockflöjtslåtar det...

Vem uppfann tyngdlagen egentligen? Inte var det en kvinna iallafall.

Har du upplevt tropiskt regn? Du vet när himmelens portar öppnar sig och det väller ner vatten i en sådan mängd att det bildas stora vattenpölar vid trottorkanterna. Har du sedan försökt ta dig från tunnelbanan det halva kvarteret hem iförd tunn sommarklänning och med ett jättestort inramat fotografi under armen nödtorftigt inslaget i en tunn sopsäck? Har du sedan, mitt i gatan, med regnet rinnande längs halsen och med armarna krampaktigt hållandes konstverket kännt den omisskännliga känslan av ett par underbyxor som tappar resåren?

För er i läsekretsen som inte bär kvinnounderkläder och kjol kan jag meddela att ett underbyxpar som kommit över rumpans hinder faller som vore den gjord av bly mot marken. Inget motstånd finns kvar och den uttjänta resåren säger yipee och försöker slå hastighetsrekord.

Nå har du upplevt detta så vet du också att det inte finns en möjlighet i världen att meddels en diskret gest eller naturligt rörelsemönster hindra ett par fallande underbyxor. Att knipa ihop knäna, hålla ihop kjolen med ena handen och liksom skutta fram ser jättekonstigt ut, verkligen. Att försöka dra upp underbyxorna med ena handen utanpå kjolen är direkt avslöjande, dessutom måste man vicka till höfterna för att få upp dem över rumpan igen på ett direkt oestetiskt sätt. Att ha en åttaåring som skriker från andra sidan gatan "Mamma, vad gör du?" hjälper inte heller.

Om du någon gång blir vittne till en dylik sen, vänd bort blicken. Lova!

Charlie - nu helt utan värdighet.

Thank you for the music

Bland alla de andra medelåldersåkommorna jag fått på senare år finns också dålig musikkoll. Förr, jag gissar innan barnen, tyckte jag jag hängde med hjälpligt, eller jag köpte iallafall skivor. Ibland tom till fullpris. Visserligen blev min skivsamling kallad "en typisk tjejsamling" av en mig vid tillfället närstående man men jag hade iallafall skivor som hade mindre är tre år på nacken. Med tjejsamling tror jag han menade att jag hade de självklara skivorna av de självklara artisterna, inget nerdigt insnöanade på en husgud alltså utan en Neil Young (Harvest), en Joni Mitchell (Blue), ett par Springsteen (The River och Born in the USA), ett par U2, Eurytmics, Radiohead etc. Och så en unpluggedversion av nästan samma artister och en generande mängd samlingsalbum.

Sedan kom då barnen och med dem en konstant ökad ljudvolym i mitt hem, även utan att stereon var på. Och jag slutade nästan lyssna på musik. Så fort det blev så tyst att det hade varit värt mödan tyckte jag det var så skönt att jag hellre njöt av tystnaden.

Nu börjar jag så smått komma ur det här komastadiet och tittar mig yrvaket omkring i en helt ny musikvärld, både var gäller artister och tillgänglighet. Jag som dessutom bott så länge utomlands att jag blandar ihop Håkan Hellström och Patrik Isaksson och fortfarande tror att Kent är det hetaste som finns och att Sophie Zelmani är det Sverige har att bjuda på vad gäller singer-songwriters. Så när jag ska välja blir jag helt ställd.

Dessutom undrar jag om ni fortfarande köper CD's? Jag har köpt lite på iTunes men det känns så bökigt när man byter dator och iPod, dessutom kan vi inte koppla mp3 till vår "bra" stereo, bara mindre högtalare. Och även om vi kunde det blir väl kvaliteten sämre? Och så gillar jag att ha CD'n , ungefär som jag gillar att ha böcker. Men CDs är ju dyrt och svenska artister får jag inte tag på här.

Så ge mig mig lite tips tack!


(Jag försökte hitta klippet där kompisarna försöker övertyga huvudpersonen att det är omöjligt vara intresserad av en tjej som gillar Simple Minds, men det kanske bara var med i boken?)

Carnet de Route 5

Legoland
Jag ska väl försöka skriva klart den här långa reseberättelsen. Efter att ha varit vid världens ände beslöt vi oss alltså för att ta oss tillbaka till civilisationen. Framförallt tror jag att vi var hungriga. Säga vad man vill om New York men det finns hur många bra restauranter som helst, i alla prisklasser. Man kan äta frukost, lunch och middag ute året om utan att bli uttråkad eller besviken. Vi kom från Paris och har inte saknat det franska köket alls, bara i vårt kvarter har vi flera bra franska restauranter t ex.

Men, men vi har ju inte rest så mycket utanför storstäderna tidigare och plötsligt besannades alla våra fördomar. Alternativen till de allerstädes närvarande MacDo (som mina franskspråkiga barn säger) KFC eller Taco Bell var försvinnande få och sorgligt dåliga. Vi testade "Real Mexican Kitchen", en något bättre (och framförallt svindyr) restaurant i Sedona,"autentiskt" hamburgerställe med servitörer i cowboyhattar, finare hotellrestaurant i Grand Canyon, indiankök (som Mexikankst fast de friterar allt bröd - hua) och det enda som var ätbart var köttbitarna. Det trista var att det inte hjälpte att betala mer, då blev man bara mer besviken. Jag äter kött, men jag vill ju gärna ha lite grönsaker till, inte bara feta pommes eller Rhode Island-indränkt isbergssallad. Och att försöka köpa matsäck i mataffären var lika tråkigt det: formbröd, smaklös ost, tunn, tunn skinka. Hade man tur hittade man en gurka eller en tomat. Alltså all denna organiskt odlade mat som säljs i New York måste väl odlas på landet? Men där verkar man bara sälja trista grönsaker som ser ut som den färdats tre dygn i lastbil.

Våra flygbiljetter hem gick från Las Vegas och plötsligt hade vi en och en halv dag där.
Vad är fel i den här bilden?

Vilket ställe! Jag blev förvånad över att det trots allt kändes rätt litet, det känns som om hela staden består av en gata med 20 olika gigantiska hotell, fullpackade med semestrande och konferensande människor. Finlandsfärga på land ungefär. Hotellrummet var stort och flott och kostade en fjärdedel av vad det kostar i New York, maten var förvånandsvärt god om än inte så billig. Och så dessa absurda arkitektoniska monster till hotell. Vi gick runt och kollade in Venezia(inbyggd kanal med gondoler och St Markusplats), Paris (Eiffeltorn och Triumfbåge) Bellagio (vackra fontäner), Treasure's Island (piratskepp), Ceasars Palace (statyer och togor), Luxor (jätteful pyramid) och lite till.

Gondoler inomhus, ännu en sak jag inte visste att jag saknat.

Det mest fascinerande tycker jag ändå är att de här hotellen tar mellan 2000- 4000 hotelgäster var. Det är en otrolig mängd människor som kommer hit mitt i öknen för att spela på casinon och partaja, så mycket annat finns inte att göra. Nu var ju vi där med barn, viket väl är lite märkligt, och ingen av oss är intresserad av casinospel, men jag har ändå svårt att förstå grejen. Jag vet inte om Amerikaner mer än Europeer har behov av ett utlopp för sin barnsliga sida, att vara oansvarig och inte tänka på något allvarligt under en helg (återigen, det är väl ungefär som Finladsfärjorna kanske)?

Men barnen gillade poolen och jag gillande min Spagetti Vongole, fast ett dygn i "Legoland på speed" räckte gott.
Och affichnamnen är - Donny och Marie Osmond!

Ps. Jag har lagt in bilder till de tidigare inläggen i reseberätelsen också, allt enligt principen bättre sent än aldrig!

Vid 33, é man passé

Jag har blivit bjuden på en midsommarfest. Eller snarare, en facebookgrupp jag är med i bjuder till fest. I inbjudan står det:

"Privat Lounge för de som är 27 plus!"

Alltså, jag är för gammal för det speciella rum de fixat för gamlingar (med lite lägre volym på musiken och bingo?)!

Ikväll var jag bjuden på en middag och ett mingelparty men sitter hemma och är gräsänka med barnen. Jag lyckas vara både för gammal och sitta i småbarnsträsket på en och samma gång. Jag tror att både min dotter på 5 och min mor på 75 har aktivare sociala liv än vad jag har.

Annars kan man alltid vända sig till Gazprom med sina problem

We're renowned for our deeds
The world over
And all your troubles will recede
If Gazprom people are nearby
Don't try, you'll never ever find
A surer friend than Gazprom
We're giving people warmth and light
For office and for home

Let's drink to you
Let's drink to us
Let's drink to all the Russian gas
That it never comes to an end,
Though it's so hard to obtain

A cause without a rebel

Jag insåg precis att jag just outat at jag röstat inte bara som mina föräldrar, men som min morfar.

Jag är så punk.

EU-inlägget - en kommentar

Som jag skrev i en kommentar til EU-inlägget nedan så tycker jag nu när jag läser om inlägget att jag bara säger rätt banala självklarheter, på ett rätt pompöst sätt dessutom. Desutom är det ju väldigt naivt: bara vi samarbetar så blir det fred på jorden. Jo tjena!

Men samtidigt som jag skruvar lite på mig när jag läser om det (jag är samma generation som Henrik Schyffert, jag har lärt mig att det är värre att verka pretentiös än att verka åsiktslös men nu har jag sett "the 90s" och försöker lära om) så tänker jag faktiskt sådär. När jag röstar är jag inte realpolitiker alls. Ibland försöker jag läsa programmen inför valen och tänka efter vad jag verkligen tycker i olika frågor men jag blir så förvirrad efter ett tag. Så det slutar alltid med att jag tittar på den grundläggande ideologin och röstar på de som har den ideologi som bäst stämmer överens med min.

Numera har jag gett upp om att följa de svenska partierna på nära håll och ska jag vara riktigt ärlig blir det enklare för mig om jag inte gör det. Då kan jag låtsas att jag fortfarande röstar på Bengt Westerberg som i mitt första val 1985 och strunta i vad fp har hittat på för jönserier sen dess. På samma sätt som jag tror mina föräldrar fortfarande röstar på Bertil Ohlin. (Jag lägger in en länk här för yngre läsare. Vill ni ha en länk till Westerberg också? Nä, trodde väl inte det, det är åldersgräns på den här bloggen!)

Jag vet inte riktigt hur länge den här strategin kommer att hålla.

Rötter

Vill du bli min granne? Iallafall på sommaren? Det här huset ligger tvärs över vägen från mina föräldrars sommarstuga. Den stuga som morfar byggde 1960 i byn där hans far var född. Tänk om morfars far vetat att hans barnbarnsbarnbarn (var ska s:en egentligen vara där?) skulle komma flygande från hela världen varje sommar för att tillbringa några ljuvliga veckor i hans födelseby. Själv flyttade han från byn när han gifte sig med morfars mor, han flyttade till hennes gård och tog hennes gårdsnamn.



Morfar var vad jag förmodar man kan kalla en klassresenär. 1925 bröt han sig loss från bondesamhället och tillsammans med några andra Leksingar provade han lyckan att via en preparandkurs i Strängnäs avlägga prov i Uppsala för inträde på Seminariet. Han hade någon form av studielån men tydligen räckte det inte långt för trots matpaket hemifrån var det (iallafall enligt berättelserna vid kaffebordet på våra släktkalas) ibland fråga om ren svält. När inträdesprovet ägde rum cyklade de till Uppsala, försökte sova en frostnatt utomhus och klarade därefter provet allihopa. Sedan cyklade de hem till Leksand i ren eufori.

Så morfar blev folkskollärare och så småningom rektor. Han var ordförande i Uppsala Missionsförsamling, hade uppdrag för folkpartiet och fungerade som "god man" till en del mindre lyckligt lottade. Han var del av den icke-socialdemokratiska delen av Folkhemmet, de som stammade från bönder i stället för arbetare.


Mormors syster, Mormor och Morfar med en av skrytbilarna.

Mormor var från Gästrikland och jobbade gratis hemma på gården tills hon gifte sig vid 28. Mormors far ville inte betala några studier för sina tre flickor trots uppmaning från skolan att de hade "läshuvud" och att han nog hade haft råd, på deras gård fanns både piga och dräng. Så mormor blev hemmafru. Mormor och morfar flyttade flera gånger men längst bodde de på landet i Hälsingland och senare i Uppsala.

Morfar längtade nog alltid tillbaka till Dalarna. Han älskade att vara i skogen och att fiska, han var svag för fina bilar och gjorde en del dåliga affärer. Mormor var den som oroade sig för ekonomin och skötte hemmet. Hon hade nog ett rätt bra liv med fyra barn, lärarbostad och en viss position i samhället som lärarns fru. Men i slutet av sitt liv sa hon till mig flera gånger att hon väldigt gärna hade velat utbilda sig till något och hur glad hon var att vi flickor fick utbildning nu för tiden. Morfar dog 1978 och sedan var mormor änka i närmare 20 år.


Mormor med tre av sina barn, hon med rosetten är min mamma.

Ibland är man glad att ens barn talar svenska

Sonen tittar på reklam i tunnelbanan.
"Mamma, vad är impotence?" (stavar sig fram:) "Don't let it ruin your sexlife - Vad betyder det?"

Idel glada leenden runt mig, andemeningen i hans fråga var nog solklar. Men tji fick de för de förstod inte mitt svar. Det var rätt skönt att slippa publik måste jag tillstå.

Tillsammans är man mindre ensam

Människan är ett flockdjur, vi överlever inte ensamma. Har vi inget sällskap ritar vi ett ansikte på en volleyboll. Vi är alla beroende av varandra och i dagens globala ekonomi kan de beslut och val du och jag gör påverka livet för någon på andra sidan jorden.

Vår enda möjlighet är att samarbeta och därför tror jag stenhårt på EU. Inte för att EU på något sätt är perfekt, det finns säkert en massa resursslöseri, dubiösa beslutsgångar, korrumperade tjänstemän, ogenomtränglig jordbrukspolitik och annat som borde förbättras. Men alternativet är helt klart sämre. Ett Europa utan samarbete där var och en hela tiden bara tittar på sitt eget särintresse, utan ansvar eller tvång att samarbeta kan inte vara vägen att gå.

Att sitta i sitt hörn och säga "vi vet bäst och tycker ni inte som vi tänker vi inte kompromissa med er" känns både själviskt och kortsiktigt. Det finns en självtillräcklighet i EU-motståndet som jag har svårt för. Vi behöver inga andra för vi har världens bästa land. Jaha, ni har det tufft i Rumänien och Portugal, tråkigt för er men ni skulle byggt ett folkhem istället för att vara fattigt utvandrarland eller kommuniststyrd diktatur. Titta bara så bra vi har lyckats!

Dessutom är EU ett fredsprojekt men det förstår man inte i Sverige där man klappade på öronen och sjöng lalalala medans nazisttågen dundrade mot Norge. Det där kriget, det har inte vi med att göra, vi är neutrala, vi har inte att göra med någonting eller någon. Vi har inget ansvar förutom för de 9 miljoner som bor här. Hade EU varit lite mer potent kanske kriget i forna Jugoslavien inte hade behövt bli så blodigt, vem vet? Det ansvarstagande som vi i Sverige eventuellt en gång kände för jordens fattigaste och mest förtryckta känns inte så levande det heller, och Sverige kan ju knappast lösa Nord/Syd-frågan och migrationsproblematiken på egen hand.

Och EU är den enda motvikten som finns mot USA (förutom Kina). En ganska svag motvikt det medges, men utan europeiskt samarbete blir den motvikten ännu svagare och USAs makt ännu större och enväldigare. Vi kan inte ha en värld med ett land som dominerar så totalt.

Vad gäller rädslan för att "allt" bestämms i Bryssel tror jag den är överdriven, och om så inte vore fallet så vad är det som säger at riksdagen i Stockholm tar bättre beslut? Kanske en EU-parlamentariker från Grekland bättre kan förstå skärgårdsbornas önskan om en bevarad infrastruktur, eller en bask samernas behov av att bevara sitt kulturarv? Det kanske är så att vi har mycket mer gemensamt med somliga människor söder om vodkabältet än våra grannar? Om man är övertygad sosse det kanske det är lättare att samarbeta med sossar från Österrike och Irland för att få till stånd det samhälle man vill ha än med moderater i Stockholm?

Sedan har jag även en rätt banal anledning att gilla EU. Kommer ni ihåg hur det var innan, när vi inte fick arbetstillstånd och studentutbyten var något som bara gjordes med high schools i USA? Tjejerna åkte iväg som Aupairer och killarna gjorde lumpen (inte för att de kunnat jobba utomlands ändå). Nog har dagens ungdomar fler möjligheter?

Carnet de route -part 4

Är ni trötta på den här resan än?

I Indialand
Efter Grand Canyon åkte vi, och åkte, och åkte, långt in i gigantiska Navajo Nation som finns i nordöstra Arizona och angränsande stater. Navajo Nation har en del självständighet med eget parlament och egna lagar, alkohol är till exempel totalförbjudet. Indianreservatet består av mil efter mil av - ingenting.

Den jord indianerna fick verkar helt obrukbar och knappt duga till bete, i vilket fall såg vi inga bondgårdar och knappt några betesdjur. De stora rancher jag trodde att västern var fylld av måste finnas någon annanstans, cowboysarna har dragit.

Det finns nästan inga riktiga hus utan alla verkar bo i trailers, mobilhomes, som alltså inte är husbilar utan mest ser ut som byggfuttar med hjul under. Inga byar utan alla bor utspridda på de oändliga slätterna; en barack och ett par, tre truckar, ett par hundar och lite skräp. Samt ibland en Hogan, Navajoindianernas traditionella hus.

Ofta verkade de ha flera kilometer till närmsta granne. Vi såg en hel del skolbussar så det måste ju finnas skolor men vi såg få samhällen förutom Tuba City där vi åt lunch.

Vi såg nästan inte en människa som inte var indian, och inte en enda svart person på hela resan. Jag vet inte om icke-indianer överuhuvudtaget får bo i reservaten? I vilket fall var inte Tuba City så lockande. Den enda stora byggnaden vi såg var tillhörde Social Securities och tyvärr är det nog så att både arbetslöshet och bidragsberoende är väldigt utbredda. I vilket fall är det svårt att förstå vad man kan leva på här. Längst vägarna stod det skjul där det såldes mattor och silversmycken men några större affärsmän verkar inte Navajoindinaerna vara.

Till slut kom vi fram till vårt mål, Monument Valley, en nationalpark mest känt som backdrop för John Fords filmer med John Wayne. Mäktigt och vackert, framförallt vid soluppgång och nedgång. Vi red på mustanger i den sena, varma eftermiddagstimmen mellan de höga, röda bergen och kunde drömma oss bort till en annan tid.
Indianerna har byggt ett sk "eco-friendly" (nåja) hotel i parken som vi bodde på. Det är tänkt att det ska smälta in i omgivningen vilket funkar rätt bra på håll men det ser rätt trist ut när man kommer nära. Men utsikten från rummen var fantastisk.

Vi hade tänkt at vi skulle stanna i tre dagar men efter en och en halv tittade vi på varandra och tänkte, och nu då? Vad gör vi nu? Alltså naturen var fantastiskt vacker men den är så ogästvänlig att man tröttnar rätt fort. När man gjort rundturen i bil, hästturen och sett solnedgången så har man liksom gjort allt.

Jag kände mig instängd.

Vi var alltså i Vilda Västern, cowboy och indianland, själva urbilden av "frihet". Cowboyen som rider mot solnedgången, Thelma och Louise som dra fram på raksträckorna i sin nedcabbade bil, vi var där mitt i myten och jag kände mig instängd. Instängd för det kändes som jag kommit till vägs ände. Instängd för att det bara fanns ett hotell och en restaurant, instängd för att det inte fanns några valmöjligheter? Jag vet inte, jag tror inte jag känt sådär i svenska fjällen eller andra otillgängliga platser jag varit på. Det var en intressant och vacker plats men vi beslöt att dra en dag tidigare än beräknat till staden vi skulle flyga hem ifrån.

Sverige, Sverige

Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn än gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

(Verner von Heidenstam)



Eller kanske:

Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud
Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

(Jocke Berg)




Eller vad sägs om den här?

Tack Sverige, för allt vackert som finns att se
Tack Sverige, du har fått oss att kunna le
Gröna skogar, himmel blå
Det finns så mycket man kan få
Tack Sverige, vi kan nog aldrig resa från vårat land

Lyssna på fåglarna, hör sen på trädens sus
Titta där växer rosorna
Där går ett kärlekspar, vad det är underbart
att kunna vara fri

Tack Sverige....

Jag ser en flicka le, åt någonting hon ser
Jag hör en kyrkas klockor slå
Stunden är inne nu, de ska bli man och fru
Redan hörs orgelns toner

Gröna skogar, himmel blå
Det finns så mycket man kan få
Tack Sverige, vi kan nog aldrig resa från vårat land

(Agneta Fältskog)



Och om ni undrar vad jag tycker om nationaldagsfirande hänvisar jag till TBFKAHM/Messerschmitt:

"Jag är inte ens stolt över att jag är svensk. Jag är glad och tacksam över att jag är svensk, men jag har svårt att vara stolt över något jag inte har utfört själv, något som bara är ett resultat över var jag är född."

Precis så har jag alltid känt. Vadå stolt? Jag har aldrig förstått hur man kan vara stolt över sin nationalitet eller sitt kön. Det mest märkliga jag vet är kommentarer som "När Söderling vann kände jag mig så stolt!" Que?

Sedan tror jag att norrmännens entusiastiska nationaldagsfirande har mer att göra med att de varit ockupperade av främmande makt än mindervärdeskomplex, iallafall historiskt sett. Jag har lättare att fördra, eller iallafall förstå, bombastiska nationalistiska yttringar i länder som sett sin frihet berövas, eller av folk som nekats möjlighet att utöva sitt språk och kultur. Svenskar och amerikaner finns inte på den listan.

Are you anybody's favorite person?

By Miranda July from Wholphin.

Carnet de Route - part 3

The Canyon
Så kom vi då till Grand Canyon. Jag har alltid tänkt mig (i den mån jag överhuvudtaget tänkt på Grand Canyon) Grand Canyon som berg. "Men det är ju en ... canyon" var det första jag tänkte när vi kom fram. Duh! Ett jättejättehål i marken. Man åker genom ett slättland, som egentligen är en platå på cirka 1000 meters höjd (tror jag, det var så mycket statistik i inches och feet och miles och kilometer hela tiden. Grand Canyon är djupast och bredast och längst och jag vet inte vad) som är beväxt av en skog (ja, det är ju inte skogen, den riktiga, svenska, utan består av en annan sorts tall med väldigt långa barr och så har de bränt bort all buskvegetation under så den är gles) och man åker och åker och plötsligt kommer man fram till ett stup.



Eller först kommer man fram till trettio turistinformationsskyltar, och inträdesbiljettköpande och parkeringsplatser, men sen. Det ser ut som en jätte slagit ett karateslag med handen rakt ner i platån. Efteråt blev det ett brett, djupt sår med taggiga kanter och Colorado River långt, långt där nere.

Men imponerande är det. Vi fick bättre väder också och startar men tidigt på morgonen kan man undivka de värsta turisthorderna. Vi vandrade längs kanten och även om allt är väldigt fint ordnat med leder och ibland tom asfalterade gångvägar var det inte alltid räcken mot avgrunden och jag kan säga att vi höll barnen hårt i handen. Vi blev mer trötta av stressen av de allerstädes närvarande stupen än av själva vandrandet tror jag. När vi skulle äta matsäck gick vi faktiskt bort från utsikten, in i skogen för att kunna äta med båda händerna. Då fick vi besök av rådjur, eller deras amerikanska kusiner, någon slags hjortdjur var det och de kom vandrande så sakteliga emot oss. Jag har aldrig varit så nära vilda djur i den storleken tidigare tror jag, älgarna hemma var ju skygga!


Två gånger hände det när vi fikade trots att det nästan kommer fem miljoner turister till den här platsen per år. Fantastiskt vackert var alltsammans och semestern blev bara bättre och bättre.

Det var då vi fick punktering.

Men det löste sig rätt smidigt och när jag tänker efter är det nog ofta så att de första dagarna på semestern inte är så lyckade. Man ska anpassa förväntningar till verkligheten, vardagsstressen sitter kvar i kroppen och man ska vänja sig vid att umgås 24/7.

Annars tänkte jag mycket på pionjärerna under den här resan. Vi var ju i Vilda Västern och jag föreställde mig dem på sina hästdragna vagnar; hungriga, trötta, rädda. De åker och åker över slätterna och öknarna, genom skogen och över bergen och så kommer de fram till det här. Vad gjorde de då? Att gå runt måste ta flera veckor.

Carnet de route - part 2

Road Trip
Vi flög till Phoenix, Arizona. Sedan hyrde vi en bil och den första Arizona-bo vi träffade var uthyrningskillen som sa "Ha alltid körkortet lättillgängligt, om ni blir stoppade av polisen så börja inte rota i väskan. Han kan tro att ni ska ta fram ett vapen och skjuta er. " -Paus- "Welcome to Arizona!"



En parentes: Vi upptäckte ett nytt fenomen - biluthyrningskomplexet. Bredvid flygplatsen låg en stor egen terminalbyggnad bara för biluthyrningsbolagen. Alla som kommer med flyg till Phoenix verkar hyra bil, jag tror knappt man kan komma från flygplatsen annars. Det innebär att det har en nästan lika stor byggnad för bilarna som för flygplanen.

Det här är verkligen bilens förlovade land. Vår hyrbil var kanske den största bil jag någonsin åkt i men den var betydligt mindre än några av de monstertruckar som vi såg. Och alla kör så långsamt och laglydigt. De har jättestora bilar med jättemotorer och så ligger de och gnetar i 80 km/timmen.

Från Phoenix körde vi Interstate 17 norrut till Sedona. Ganska snabbt kom vi ut i en sorts landskap jag aldrig tidigare sett. Och så fortsatte det hela resan, jag har nog aldrig sett så många nya, olika typer av landskap som under den här resan. Här var det ett böljande, torrt landskap med små, små buskar som täckte den sandiga och steniga marken. Torrt och kargt, aride. Mest fick det mig att tänka på svenska fjällen, ovanför trädgränsen. Man såg horizonten i alla vädersträck, utan att knappt se ett enda hus och inga träd.

Sen kom vi till Sedona som är mycket vackert, speciellt i vackert väder skulle jag tro. Det finns röda, märkliga klippformationer och tydligen en fantastisk stjärnhimmel. Sedona är ett New Age-näste med kristallbutiker och speciella energier som kallas vortex. Efter ett par dagar inital semesterpanik (se nedan) insåg vi att vi att de där energierna nog inte var något för oss. Och inte regnet heller. Så vi drog vidare.