Carnet de Route - part 3

The Canyon
Så kom vi då till Grand Canyon. Jag har alltid tänkt mig (i den mån jag överhuvudtaget tänkt på Grand Canyon) Grand Canyon som berg. "Men det är ju en ... canyon" var det första jag tänkte när vi kom fram. Duh! Ett jättejättehål i marken. Man åker genom ett slättland, som egentligen är en platå på cirka 1000 meters höjd (tror jag, det var så mycket statistik i inches och feet och miles och kilometer hela tiden. Grand Canyon är djupast och bredast och längst och jag vet inte vad) som är beväxt av en skog (ja, det är ju inte skogen, den riktiga, svenska, utan består av en annan sorts tall med väldigt långa barr och så har de bränt bort all buskvegetation under så den är gles) och man åker och åker och plötsligt kommer man fram till ett stup.



Eller först kommer man fram till trettio turistinformationsskyltar, och inträdesbiljettköpande och parkeringsplatser, men sen. Det ser ut som en jätte slagit ett karateslag med handen rakt ner i platån. Efteråt blev det ett brett, djupt sår med taggiga kanter och Colorado River långt, långt där nere.

Men imponerande är det. Vi fick bättre väder också och startar men tidigt på morgonen kan man undivka de värsta turisthorderna. Vi vandrade längs kanten och även om allt är väldigt fint ordnat med leder och ibland tom asfalterade gångvägar var det inte alltid räcken mot avgrunden och jag kan säga att vi höll barnen hårt i handen. Vi blev mer trötta av stressen av de allerstädes närvarande stupen än av själva vandrandet tror jag. När vi skulle äta matsäck gick vi faktiskt bort från utsikten, in i skogen för att kunna äta med båda händerna. Då fick vi besök av rådjur, eller deras amerikanska kusiner, någon slags hjortdjur var det och de kom vandrande så sakteliga emot oss. Jag har aldrig varit så nära vilda djur i den storleken tidigare tror jag, älgarna hemma var ju skygga!


Två gånger hände det när vi fikade trots att det nästan kommer fem miljoner turister till den här platsen per år. Fantastiskt vackert var alltsammans och semestern blev bara bättre och bättre.

Det var då vi fick punktering.

Men det löste sig rätt smidigt och när jag tänker efter är det nog ofta så att de första dagarna på semestern inte är så lyckade. Man ska anpassa förväntningar till verkligheten, vardagsstressen sitter kvar i kroppen och man ska vänja sig vid att umgås 24/7.

Annars tänkte jag mycket på pionjärerna under den här resan. Vi var ju i Vilda Västern och jag föreställde mig dem på sina hästdragna vagnar; hungriga, trötta, rädda. De åker och åker över slätterna och öknarna, genom skogen och över bergen och så kommer de fram till det här. Vad gjorde de då? Att gå runt måste ta flera veckor.