Carnet de route -part 4

Är ni trötta på den här resan än?

I Indialand
Efter Grand Canyon åkte vi, och åkte, och åkte, långt in i gigantiska Navajo Nation som finns i nordöstra Arizona och angränsande stater. Navajo Nation har en del självständighet med eget parlament och egna lagar, alkohol är till exempel totalförbjudet. Indianreservatet består av mil efter mil av - ingenting.

Den jord indianerna fick verkar helt obrukbar och knappt duga till bete, i vilket fall såg vi inga bondgårdar och knappt några betesdjur. De stora rancher jag trodde att västern var fylld av måste finnas någon annanstans, cowboysarna har dragit.

Det finns nästan inga riktiga hus utan alla verkar bo i trailers, mobilhomes, som alltså inte är husbilar utan mest ser ut som byggfuttar med hjul under. Inga byar utan alla bor utspridda på de oändliga slätterna; en barack och ett par, tre truckar, ett par hundar och lite skräp. Samt ibland en Hogan, Navajoindianernas traditionella hus.

Ofta verkade de ha flera kilometer till närmsta granne. Vi såg en hel del skolbussar så det måste ju finnas skolor men vi såg få samhällen förutom Tuba City där vi åt lunch.

Vi såg nästan inte en människa som inte var indian, och inte en enda svart person på hela resan. Jag vet inte om icke-indianer överuhuvudtaget får bo i reservaten? I vilket fall var inte Tuba City så lockande. Den enda stora byggnaden vi såg var tillhörde Social Securities och tyvärr är det nog så att både arbetslöshet och bidragsberoende är väldigt utbredda. I vilket fall är det svårt att förstå vad man kan leva på här. Längst vägarna stod det skjul där det såldes mattor och silversmycken men några större affärsmän verkar inte Navajoindinaerna vara.

Till slut kom vi fram till vårt mål, Monument Valley, en nationalpark mest känt som backdrop för John Fords filmer med John Wayne. Mäktigt och vackert, framförallt vid soluppgång och nedgång. Vi red på mustanger i den sena, varma eftermiddagstimmen mellan de höga, röda bergen och kunde drömma oss bort till en annan tid.
Indianerna har byggt ett sk "eco-friendly" (nåja) hotel i parken som vi bodde på. Det är tänkt att det ska smälta in i omgivningen vilket funkar rätt bra på håll men det ser rätt trist ut när man kommer nära. Men utsikten från rummen var fantastisk.

Vi hade tänkt at vi skulle stanna i tre dagar men efter en och en halv tittade vi på varandra och tänkte, och nu då? Vad gör vi nu? Alltså naturen var fantastiskt vacker men den är så ogästvänlig att man tröttnar rätt fort. När man gjort rundturen i bil, hästturen och sett solnedgången så har man liksom gjort allt.

Jag kände mig instängd.

Vi var alltså i Vilda Västern, cowboy och indianland, själva urbilden av "frihet". Cowboyen som rider mot solnedgången, Thelma och Louise som dra fram på raksträckorna i sin nedcabbade bil, vi var där mitt i myten och jag kände mig instängd. Instängd för det kändes som jag kommit till vägs ände. Instängd för att det bara fanns ett hotell och en restaurant, instängd för att det inte fanns några valmöjligheter? Jag vet inte, jag tror inte jag känt sådär i svenska fjällen eller andra otillgängliga platser jag varit på. Det var en intressant och vacker plats men vi beslöt att dra en dag tidigare än beräknat till staden vi skulle flyga hem ifrån.