The soundtrack of my life

En av alla de saker vi inte fick med oss i resväskorna är CD-skivorna. Eftersom jag tillbringar dagarna med barnen finns det inte så mycket ipod-tid och radiostationerna vi får in här är hemska, jag tror de lyckas spela ännu mer dålig R&B än i Frankrike (även om brudarna wailar på amerikanska istället för franska vilket kanske är mariginellt bättre). Men igår gick maken förbi någon skivutförsäljning och kom hem med 4 samlingsalbum till mig: Bruce Springsteen, U2, Radiohead och R.E.M. Idag har jag lekt Här har du ditt liv och lyssnat mig igenom mitt 80- och 90-tal.

Vissa av de här låtarna har följt mig, liksom antagligen större delen av de västerlänningar som är i min ålder, genom åren. Även om jag aldrig varit något totalt fan har de varit oundvikliga. Framförallt Springsteen och U2 var gigantiska när jag var i tonåren och runt 20. Det fanns ju givetvis en massa andra spår på det här soundtracket också: Police, George Michael, Eva Dahlgren...och en hel del som sämre stått mot tidens tand.

Men idag lyssnade jag på Springsteen och tänkte på att The River fortfarande nästan får mig att gråta trots att den handlar om en verklighet jag aldrig ens varit i närheten av. En medelålders man som minns sin ungdom och hur hans liv blivit med viss bitterhet.

...and for my nineteenth birthday I got a union card and a wedding coat.

När jag var nitton åkte jag lastbilsflak med löjlig mössa på huvudet och sedan åkte jag till Schweiz som au-pair. Ändå tilltalades mitt tonårshjärta av de här texterna, antagligen av samma anledning som jag gillade Dorothy Parkers Resumé. Det var som om jag var nostaligisk för något jag ännu inte upplevt, jag tog ut ångern för hur livet blev i förskott. Melodramatisk tonårs-spleen, jag ville vara lite klädsamt cynisk och ha brustet hjärta. Samtidigt var jag ju ofta rätt ledsen och kände mig ensam, förstås. "Ensam tonåring" är en tautologi.

Now I just act like I don't remember, Mary acts like she don't care.

Så jag lyssnade på The River säkert fem gånger medans jag städade och dottern krävde "en sång som låter som den med prickar på". Sedan satte jag mig att läsa DN.