Det bidde bara en tumme...

Nu har jag fyra påbörjade inlägg i draftläge. De är skittråkiga. Ett handlar om Dora och att hon här pratar engelska där hon i Frankrike pratar franska och spanska där hon i Frankrike pratar engelska och att jag antar att hon i Sverige pratar svenska istället för engelska och engelska istället för spanska? Och varför repeterar denna skrikande tvådimensionella färgblinda seriefigur alltid femton gånger ord på språket barnen redan kan istället för på språket de ska lära sig? Sac à dos! Sac à dos! Backpack! Backpack! Sedan kom det någon fundering om den globaliserade barnkulturen/konsumtionen.

Ni ser, helt opublicerbart.

Jag hade ju tänkt att efter en sommar med högst ojämn interntaccess och även, måste jag erkänna, allmän blogglusttorka, skulle jag spruta ur mig tankeväckande och spirituella inlägg när jag väl var installerad här on 18th streeth.

Ähum.

De svenska debatterna (debatten?) har jag helt tappat bort. Inte ens när jag var i Sverige läste jag tidningarna ordentligt. Om man inte ville läsa om Engla-rättegången eller Kallur-skador fanns det ingenting kvar av tidningen förutom TV-programmen (oh, brittisk deckare, surprise!). Och jag ville absolut inte läsa om Engla-rättegången eller Kallur-skador. Så jag läste Falu-kuriren där man toppade ettan med "Gravid fick stå på buss!". Jag har inte så mycket att skriva om det heller.

Hur är det här då? Jotack, bra. Jag lever lite Nanny Diaries-liv med barnen: går på museum och utforskar stadens parker. Det är fortfarande runt 30 grader varje dag så idag ska vi nog leta reda på en simbassäng. Har inte så mycket att skriva om det heller.

Om sanningen ska fram är det nog så enkelt att jag inte tänker så många tankeväckande och sprituella tankar just nu.