söndag 5 oktober 2008

Och så var det den tiden på året igen.

Jag är inte litteraturvetare och inte ens speciellt beläst. Men jag kan ända inte låta bli att tycka minst två saker om Horace Engdahls uttalande.

1. Borde man inte som Akademins ständige sekreterare hålla sig lite neutral? Sådana allmänna omdömen som "man kan inte komma bort ifrån det faktum att Europa fortfarande är det ledande litterära centrumet i världen" rimmar lite illa med det senare påståendet att "Svenska Akademien har som princip att bortse från författarnas nationella ursprung." Dessutom några dagar innan valet ska göras, vad vill han uppnå med det?

2. Är det inte lite förmätet att säga att USA är för insulärt och trångsynt när man kommer från Sverige? Fast Horace är förstås inte svensk, han är Europé. Och han har väl i ärlighetens namn inte påstatt att svenska författare är i världsklass heller.

Det är iallfall en ironi som inte undgått någon av hans kritiker att han kommer från ett land vars hela population ryms i New York City och som hur man än mäter ligger perifiert. Läs i Washingtion Post, Slate eller i Bloggosfären.

Jag är däremot partisk, jag läser numera nästan enbart amerikansk litteratur, och njuter! (Men det behöver ju i och för sig inte betyda att det är Nobelprisklass).

4 kommentarer:

Karin S sa...

Jo, visst är det förmätet, samtidigt är det rätt roligt, för de blev så arga! Jag menar, OM det inte hade någon betydelse vad han tyckte så skulle ju ingen reagera?!

Jag förmodar att han har fel, men jag tror att han ser Europa som litteraturens vagga och som den världsdel som främst förvaltar arvet, trots allt.

Charlie Truck sa...

Klart att det har betydelse, det är ju ändå han (och några till då) som bestämmer vem som ska få världens mest prestigefyllda pris.

Sedan kan jag tycka att USA alltid är fair game på ett litet tröttsamt sätt. Byter man ut USA mot Afrika i hans resonemang hade han nog blivit anklagad för både det ena och det andra. Trångsynthet inte minst.

Och egentligen är väl en författares nationalitet ganska ointressant. Vem vet det kanske var en PR-kupp och det blir Pynschon eller Roth i år!

Karin S sa...

Jo, det har du också rätt i, man kan alltid klanka på USA och amerikaner utan att råka illa ut, säger man samma sak om afrikaner så blir det ett jädra liv.

Men schablonbilden av USA tror jag sitter i ryggmärgen hos folk i Europa. Min franska omgivning är minst lika fördomsfull som min svenska, eller för resten mer. Frankrike har nog en form av mindervärdeskomplex och tacksamhetsskuld gentemot USA som det absolut inte vill kännas vid.

När jag berättar om uttrycket "trycka på knappen" - kommer du ihåg det? Brejnev och Nixonhade varsin knapp som de kunde trycka på och då skulle världenförintas. Tror att de även hade varsin telefon som de kunde använda om de ångrade sig. I alla fall, det här var ju den bild som liksom styrde vår uppfattning om världen under det kalla krigets dagar och nu kommer jag till saken: Jo, när jag berättar det så säger min man varje gång: Frankrike hade också en knapp! och han är nästan så arg att han står och hoppar när han säger det.

Och den franska knappen har man ju faktiskt aldrig hört talas om, på DET sättet.

Det är roligt att du skriver från USA nu, hoppas att du fortsätter!

Charlie Truck sa...

Jo, fransmännen har ett kompexare förhållande till USA helt klart. Egentligen vet ju alla fransmän innerst inne att Frankrike är bäst och störst och vackrast, precis som amerikanarna tror om sitt land. Därför tror jag att fransmännen har lite svårt att smälta att USA varit så dominerande de senaste 100 åren.

Du skulle höra hur min franske man suckar under valdebatterna här; det här landet existernade ju inte ens när Frankrike hade Voltaire och Rosseau, hur har de då mage att... Och visst är det historielöst här men samtidigt är energin och mångfalden imponerande.

Komplext som sagt, och intressant. Såg på din blogg att du tror på Oates, hmm vet vet. Hon skulle nog var ett rätt populärt val iallafall. Rätt många storstadsmänniskor med kulturella ambitioner skulle kunna andas ut för de kan gå till jobbet och säga att de läst henne (även om de bara läst Blonde).