Det där pusslet

Redan innan jag fick kommentaren nedan om SAHMs (Stay at Home Mums) läste jag följande i affärsvärlden: "...det verkar ha utvecklats ett slags nyborgerlig mammaroll – inte av outbildade hemmafruar, utan av supertjejer med toppexamina. Men som på grund av kulturen i sin samhällsklass och kompistrycket väljer att bli riktiga ”mammor” i stället. Visst säger familjerna att de själva väljer fritt. Men hur lätt är det att välja fritt när hela bekantskapskretsen gör samma sak?".

Författaren menar att dett är en anledning till att det fortfarande år 2008 i det förment jämlika Sverige bara är 8 av 294 börs VD-ar som är kvinnor. Förutom glastak och gubbvälde alltså.

Jag tror han har rätt i att det är omöjligt att ha en topp-position och samtidigt vara en sådan mamma som enlikt svenska sociala normer räknas som "bra". Det gäller nog för att vara en "bra" pappa också och de killarna snackas det säkert en del om på tjejmiddagarna men jag lovar att de slipper skitsnack bland sina egna kompisar (eller från sin egen mamma och svärmor). En tjej som inte följer mamma-mönstret med minst ett års mammaledighet och lång helamning får räkna med en del motstånd, även från närstående (och kanske inbegripet mannens kompisgäng).

Jag vet inte om artikelförfattaren har rätt i att fler välutbildade helt ger upp jobbet, men visst har jag förstått att detta fenomen finns både i USA och i England. Jag känner inte alls igen det här i Frankrike dock, franska kvinnor fick vänta ända till efter andra världskriget för att få rösträtt så det släpper inte sitt oberoende så lätt. Och framförallt ser normen och det socialt acceptabla helt annorlunda ut. Välutbildade kvinnor går generellt tillbaka till jobbet rätt snabbt efter förlossningen (ofta efter 10 veckor). Man kan vara föräldraledig i upp till tre år för varje barn men det utnyttjas mest av kvinnor med låg lön eftersom ersättningen inte är så hög, eller efter tredje barnet (det verkar finnas en smärtgräns där då många åtminstone går ner till deltid).

Franska kvinnor talar med fasa om Tyskland eller Schweiz där det inte finns subventionerad barnomsorg och där fortfarande kvinnor tvingas välja: barn eller karriär. De blir också mycket förvånade när man berättar hur mycket svenska kvinnor ammar. De får inte ihop det med det jämställda Sverige där papporna tar så stort ansvar (Får inte papporna ge mat? Varför väljer ni att vara så bundna, ni har ju inga problem med undernäring?). Jag ammade mina barn i sex respektive nio månader och det anses som länge. Många ammar men ofta ett par månader (alltså de tio veckor de har barnledigt).

Via Isobel HK hittar jag en artikel i Aftonbladet om en downshiftande familj. Det som förvånar mig mest är det förvånade tonfallet i artikeln, som om man hittat en unik familj. Det är väl ända inte ovanligt med deltid och flytt ut ur stan när man får barn? Jag trodde det snarast var normen.

Uppdatering: Idag är ju min första dag som "dagledig" och när jag hämtade vid skolan fick jag direkt en inbjudan till ett mamma-fika måndag em. Sådär ser man; en hel hög SAHMs finns det (nu vet jag ju inte om de är föräldralediga, nattarbetare, frilansare, sjukskrivna, arbetslösa eller äkta hemmafruar förstås). Där fick jag för mina tvärsäkra uttalanden!

Men det är klart att det nog är vanligare med hemmamammor i förorten där vi numera bor, när jag var hemma med barnen bodde vi mitt i Paris och det var nästan enbart invandrarkvinnor som var hemma (nu kan ju de här invandrarkvinnorna förstås vara högutbildade som valt att sluta jobba, det vet jag ju inte, bara mina fördomar får mig att anta att de flesta var lågutbildade).

Champagne et macarons

Bilden kommer från Paris Breakfasts.

Sista dagen på jobbet. Jag bjöd på champagne och macarons pa min "pot". En "pot" motsvarar det svenska tårtfikat som man har när någon slutar. Man samlas i ett trist konferensrum vid 4-snåret, dricker skumpa, mumsar godsaker och håller tal/blir talad till. Sedan får man en present och så pussas alla på kind och önskar lycka till.

Nu har jag just lagt de små och sitter på balkongen i en bekväm solstol men i en obekväm keyboardställning. Jag har utsikt över grannarna som äter middag i trädgården vid 21.00 varje kväll fast de har barn som inte är större än våra.

(Kort avbrott av sonen här som inte kunde sova för pyamasbyxbenen plötsligt var olika långa.)

Jag vet inte riktigt hur jag mår. Jag trivdes inte där jag var och det var dags för mig att lämna, jag har ett fullgott skäl eftersom jag ju faktiskt ska flytta till en annan världsdel. Men mina tidigare erfarenheter av att plötsligt halka från den närande till den tärande sektorn är inte så bra (men vem har bra erfarenheter av arbetslöshet och jobbsökeri?). Jag får väl hoppas att jag lärt mig en del och jag planerar att undvika en del redan begångna misstag.

Och tänka så mycket tid jag får till att blogga!

J'avais une ferme en Afrique...

Jag har bott här i åtta år men vissa saker går bara inte att vänja sig vid. T ex att i ett land som man ändå tror försvarar en viss civilsation och kulturell förfining så säger Baronessan Blixen på en stor statlig kanal på bästa sändingstid "J'avais un ferme en Afrique..." med en gräslig dubbningsröst (och då gar jag inte ens in på hur hon utalar "Bror" på franska...). Alltså det går ju bara inte, filmen är inte alls samma sak utan Meryl Streeps släpiga fejkdanska brytning. På kabelkanalerna kan man oftast välja orginalversionen men inte på de stora kanalerna. Men man kan ju alltid stänga av ljudet och beundra hennes snygga kläder.

Somebody beg to differ

Nu kan jag ju inte släppa det här med att bada efter maten. På "How stuff works" tycker de visst att man ska vänta en timme efter maten med att bada. Så nu är jag tillbaka på ruta ett.

Här finns också tips och råd vad gäller åsknedslag innomhus.

Svar på alla livets viktiga frågor alltså. Har ingen aning om hur man källkontrollerar den här siten dock.

Mångfalld

På min arbetsplats skryter vi med att vi har medarbetare med en mängd olika nationaliteter. Det ses som en stor tillgång och att ha en internationell bakgrund är viktigt. Vi pratar mest engelska och franska men även tyska och svenska hörs i korridorerna. I teorin lär vi oss av varandra och blir tolerantare.

I praktiken har jag aldrig hört så många fördomar eller generella plattityder om andra folkslag som här. "Jamen han är ju libanes, så det får du ju räkna med", "det blir inget beslut i år, de är ju svenskar", "han kommer aldrig bli klar i tid, du vet ju hur de är". Det värsta är att efter ett tag tycker man att det stämmer. Det är som om själva konceptet kräver att vi alla blir ännu tydligare i våra nationella identiteter för att vi ska kunna läsa och förhålla oss till varandra. Tyskarna kommer alltid i tid, fransmännen aldrig, libanesen skriker i telefon och italienaren är nervig.

Vi odlar våra skillnader, någon smältdegel är det verkligen inte tal om.

Oväder

Stormen ryter, regnet slår, åskan dundrar och blixtrarna avlöser varandra ovanför vårt takfönster. Jag har stängt fönsterluckorna, äter kakor i sängen och känner mig lite ensam. Jag har tom dragit ur TV-antennen, det har man ju lärt sig. Precis som att man inte ska bada efter att man ätit. Undrar om de där eviga sanningarna fortfarande gäller?

Jag gillar åskväder, det har jag gjort sedan jag var liten. Naturens urkraft som vi inte rår på. Spänningen, känslan av undantagstillstånd, de vanliga reglerna gällde inte och vad som helst kunde hända. Hade man tur blev det strömavbrott och vi tog med starinljus till gillestugan och grillade korv i öppna spisen till middag.

Numera blir det sällan strömavbrott.


Uppdatering: Här fick jag påpassligt svar om badandet, kanske kommer en artikel om åska snart?

Överväxel

Sista veckan på jobbet och barnens far är i Kina på studieresa. Jag skulle kunna tänkt mig att byta.

Men veckan har hitintills varit förvånansvärt bra. Jag har tagit veckan "à bras le corps" som man säger här. "Tagit tag i" är en jättedålig översättning, "S'investir totalement dans la résolution d'un problème, l'affronter avec détermination" förklarar man här. Termen kommer från brottningen och det är just det man ser framför sig, hur man liksom tar tag i hela problemet, sluter det i sin famn, brottas och bemästrar det. Lite som om man håller fast en hysterisk person.

Ett av dessa utmärkta oöversättbara uttryck.

Detta har iallafall inneburit att jag har fått mer gjort en någonsin. När man har lyxen att bara vara ensamstående någon vecka då och då är det rätt kul. Missförstå mig rätt, men när man vet att man inte har någon annan att lita/skylla/bli besviken på eller dela med så är det ju bara att hugga i. Dessutom gör man ju precis som man vill; inga förhandlingar, diskussioner, (bort-)förklaringar behövs. Där spar man en del tid.

Den här helgen hade jag möte med hyresvärden, gick till kommunen och bokade bord till loppis, handlade mat, köpte nio(!) par skodon i storlek 26 och 31 (alla skor och tofflor var plötsligt trasiga), köpte baddräkter och kepsar och annat småkrafs, tog foton på barnen till nya pass, beställde födelsebevis, bokade flygbiljetter, deltog i judo-tävling (eller jag var åskådare, sonen deltog), cyklade i parken, tvättade och grävde i rabatterna. Allt med två faktiskt rätt glada och hjälpsamma barn i hasorna. Jag var mycket nöjd med mig själv och somnade efter Polens bidrag. Och nu firar vi stora "avsluta-alla-jobbprojekt-veckan".

Dessutom har man ju som ni märker hjälteglorian nyputsad och stadigt fäst på sitt huvud, mormor tycker synd om en i telefon, man har världens bästa ursäkt för att vara sen med ditt och datt och man har ju också anpassat de sociala ambitionerna efter läget, dvs de ligger vid nollpunkten.

Men en vecka räcker.

Fête de mères

06.30 väcks jag av sonen.
- Mamma, var är min skolväska?
- Ehh, vad ska du med den till?
- Jag har inte gjort läxan!
- Men, klockan är halv sju på söndag morgon, du behöver väl inte göra det nu?
- Jo, jag vill.
- Ok, den står bredvid garderoben i ditt rum.

23 sekunder förflyter.

- Mamma, lyssna!
Sedan läste han i rekordfart en dikt de lärt sig utantill i skolan och lämnade stolt som en tupp över ett egenhändigt tillverkat konstverk.

Hur bra kan en dag starta egentligen? Ibland är det så lyxigt att vara mamma.

Jag ljög lite nyss

Melodifestivalen sänds faktiskt på den tredje största TV-kanalen så jag antar att det finns en del tittare. Det hela kommenteras av Julien Lepers och Jean-Paul Gaultier vilket är det roligaste med hela grejen. Julien Lepers är en slags Oldsberg som nomalt leder tävlingsprogram för daglediga på seneftermiddagarna och Gaultier känner ni ju till.

De kämpar tappert för att ha någonting att säga överhuvudtaget.

Nu har de hunnit till Finland, metal, vilken överraskning! Nummer åtta, hur länge håller det här på egentligen?

Nu tyckte precis Lepers att polskan är snygg och Gaultier höll inte med. Om ni undrar.

Uppdatering: Ja, hur är det nu man sâger "Mycket skrik för lite ull sa kärringen som klippte grisen" eller kanske med Shakespeare "Much Ado About Nothing"?

Milstolpe

Jag har gjort slut med CSN. Pga långvarig söndring har jag slutligen betämt mig. Inga mer små kärleksbiljetter med den röda loggan i övre vänstra hörnet. Inget mer magont när jag med darrande händer öppnar kuvertet för att se vad han vill ha av mig den här gången. Hur många gånger ska jag behöva betala för mina ungdomsmsynder? Ja vet, det var dumt att bli beroende på det här sättet men kan de inte vara glömt och förlåtet nu?

Jag behöver aldrig mer frukta hans ilska över att jag är försenad. Han kommer aldrig mer att kunna skicka sin hejdukar från Intrum Justitia för att jag inte berättat vart jag flyttat. Inget mer "om jag glömmer bort honom försvinner han nog". Jag bjuder inte hans kompisar på banken på fler svindyra överföringssavgifter. Inget mer bönande och bedjande om att: nej, jag har ingen inkomst, jag är hemma oavlönad med barn och i landet jag bor sambeskattar man sa jag har ingen egen skattsedel och kan inte bevisa detta.

Vår relation startade 1985 och det känns som om hans krav inte minskat sedan 1990. Det spelade ingen roll hur mycket jag gav av mig själv, han ville bara ha mer och mer. Destruktiva relationer ska man bryta. Så nu, enough is enough. Free at last.

Eurovisionquoi?

Jag tror att absolut ingen i det här landet, möjligtvis med undantag för eventuella studenter i nordiska språk som skriver uppsats om svensk kvällspress, vet om att det är melodifestival ikväll.

The American Life

Har lyssnat på radio hela kvällen. Upptäckte via Martin Gelin, som skriver nästan den enda blogg på en tidningshemsida som jag läser (jag läser Thente också som är kul även om jag inte alltid fattar inläggen), att The American Life givetvis finns som podcast.

Det här är så bra radio kan bli. Lyssna till exempel på den sista historien i programmet "Babysitting", (det tredje programmet i den här listan, denna historia börjar minut 32). Två syskon berättar om hur de uppfann en familj att sitta barnvakt hos så att systern skulle kunna komma oövervakad ur huset. Hör henne berätta om sin barndom och den mamma som hon, fast hon nu själv är 70, fortfarande skyddar och sköter om. Hjärtskärande.

Eller det här: Kid Logic.

När jag så småningom får lite tid (om inte förr så i den där fängelsecellen) ska jag förutom de 2968 sidorna läsning lyssna på hela det här radioarkivet.

Det här kommer från TV-versionen:

Every Marriage Is a Courthouse.

Lägesrapport

Fredag klockan 22.20.

Inomhus 20 grader.
Utomhus 20 grader.

Jag gick precis ut med soporna iklädd pyamas; ljumma vindar, tung blomdoft, skratt på avstånd - sommaren är nära.

Tvåtusenniohundrasextioåtta tidstjuvar

Bokpaketet kom, 2968 sidor totalt. Den där Vollmannhistorian är jättetjock. Hur tänkte jag här? Jag har ju inte ens någon egentlig semester i sommar. Jag får väl göra som när jag var liten, tjyvläsa med en ficklampa under täcket.

Nu kan vi alla behöva lite Bill Withers - jag bjuder:

Lite gospel efter lunch är aldrig fel. Vrid upp volymen, bjud in kontorsgrannen, sjung med och försök få till världens snyggaste handklapp!

Sedan kan man med fördel fortsätta med lite härligt soulgung: Aint no sunshine och Just the two of us. Och kanske avlsuta med Lovely Day innan vi går in i nästa möte?

Se där alla ler stort!

Ensam

Alla mina kontakter i hotmail har försvunnit. Puts väck! Det betyder i princip alla mina privata mailadresser. Vem skriver upp mailadresser för hand någonstans?

Så nu får jag vänta tills folk skriver till mig...

Det blir nog ett sorgligt avskedskalas, tre grannar och apotekarn på hörnet? Eller vadå menar ni att jag ska skriva brev?

Uppdatering: Jag har glömt min mobil hemma också. No man is an island, utom jag.

Skrattfest?

Jag tittar på min inköpslista från Amazon igen:

En bok om ett mord på ett barn,
en om rasism och sexuellt våld,
en om ett blodigt våldsdåd,
en om en trasig människa som begår självmord,
en om nazismen och stalinismen,
en om människor som försvann i förintelsen.

Tror ni att de skickar med en burk Prozac?

Tips till journalistwanabees

• Tag denna artikel från New York Times.


• Översätt rakt av.


• Byt genomgående ut "Park Slope" mot "Södermalm".


• Skicka in till DN på stan alternativt Nöjesguiden.


• Vill du ha fame skaffa dig ett tvåstavigt förnamn med ett "i" i som slutar på "a", skriv sedan en krönika på detta tema i Expressen. Välj sida; är du en strollermum-hatare som tycker att småbarnsföräldrarna omvandlar innerstan till suburbia eller är du en urban macchiatoförälder som kräver kostnadsfri barnvagnsparkering på Debaser?


• Stava inte macchiato fel, då förlorar du all cred.


• Luta dig tillbaka och njut av den intellektuellt högstånde debatt som omedlebart följer hos alla krönikörerna med "i" i förnamnet, hos alla deras possie-bloggare och till slut även på debattsidorna.
  
• Skriv en bok: "En lattemammas bekännelser eller hur jag ammade mig från Djursholm till Danvikstull via broarna i Gamla Stan med konstant vätskeintag."


• Casha in.

En del kvar...

Jag har bara läst ca 20% av de böcker som finns på den här listan. Gills det om man sett pjäsen, eller filmen? Fast å andra sidan var den enda svenska boken Pippi Långstrump så man får det se det som att experterna har dålig koll på litteratur på små språk. Men det är klart jag har ju inte läst sa många isländska, persiska eller bulgariska böcker heller och vore listan allomfattande kanske inte ens Pippi kom med.

Jag kan inte låta bli att undra om folk verkligen går till biblioteket en regnig tisdagseftermiddag och lånar hem något av Dante eller James Joyce. Det känns som om man bara läser en viss typ av böcker under tvång, för att "det kommer på tentan". Eller under några ångestfyllda ungdomsår.

När jag var yngre tänkte jag mig ibland att det vore praktiskt att bli inspärrad i en fängelsecell några år, då skulle man kunna läsa igen allt det man aldrig hann (i.e. orkade) med.

Nu har jag handlat på Amazon; fyra böcker jag länge tänkt läsa och två nyare upptäckter. Ingen av böckerna finns på listan ovan.

Les Ames grises - Philippe Claudel
Blonde - Joyce Carol Oates
In Cold Blood - Truman Capote
To Kill a Mockingbird - Harper Lee
Europe Central - William T. Vollmann
The Lost: A Search for Six of Six Million - Daniel Mendelsohn

Tipslådan

Igår natt när jag borde sovit hittade jag en boksite, www.goodreads.com, där man kan recencera böcker, diskutera, skaffa vänner (givetvis), hitta lästips och även handla via Amazon eller andra. Dessutom hade de en snygg widget så att man kan skryta med hur mycket man hinner läsa som jag genast måste testa (se nedan till höger). Nu blir jag tvungen att läsa lite mer så att jag kan uppdatera!

Nu skulle jag precis beklaga mig över att jag inte hittat en svensk site med motsvarande features men då hittade jag en 29-åring från Göteborg som är "currently reading" samma bok som jag och har halva bokhyllan full med "mina" böcker. Sedan hittade jag en rad medlemmar som tydligen läser på svenska. It's a brave new word och Goodreads har givetvis böcker på en massa språk, varför begränsa sig till ett?

Tanken är givetvis att om man gillar samma böcker kan man lättare tipsa varandra. Samma prinicp finns ju på www.lastfm.com och www.deezer.com för musik.

Det finns ju numera en oändlig mängd intresseklubbar och nätverk, plus alla bloggar man vill läsa och debatter man vill delta i. Lägg sedan till det vanliga nyhetsflödet. Och facebook. Och mailen, den privata och jobbets....

Ett rätt bra hjälpmedel i den här röran är www.netvibes.com. Man skapar sin egen förstasida så att när man öppnar datorn på morgonen har man de RSS-flöden man vill redan updpatetade och kategoriserade. Man kan även lägga till facebook, bokmärken, nämda deezer, vädret, hotmail, flickr.....Allt ordnat is nygga flikar. En liten virtuell personlig assistent som talar om vad som hänt sedan sist, smidigt värre!

aka Sisyfos

Hemma med en son som hade väldigt ont i halsen i går kväll och i morse men som sedan 11-snåret verkar hur pigg som helst. Sådär pigg som han bara blir på barnalvedon. Han spelar nu ett dataspel som kom med frukostflingorna, men man får ju som bekant vad man betalar för så det där spelet kräver support från help-desk (dvs yours truly) en gång var femte minut. Själv försöker jag beta av åtminstone en halv punkt på att göra-listan som numera är längre än jultomtens.

Vittjade brevlådan och upptäckte fyra lappar om rekommenderade brev.

?

Det tog en stund innan jag insåg att det var brev som vi skickat. Man använder rekommendrade brev för all officiell korrespondens här och varje gång måste man gå till posten för att lämna och hämta. Vi har tydligen skrivit mottagaradressen och avsändaren i fel rutor och skickat avstängningen av vattnet och mobilabbonemanget till oss själva. Så nu måste man till posten igen och hämta breven för att skicka om dem till rätt mottagare.

Förstår ni nu varför listan liksom aldrig blir kortare...

Mellan hägg och syrén

Är det ju inte alls längre utan snarare midsommargrönska. Vi stängde iallafall butiken, dvs flyttstressen, och flydde under pingsten till havet i Calvados. En region jag kan rekommendera för lite natur- och kultursemester. Stort hav, långa stränder, små pittoreska byar, böljande rapsfält, Bayeux-tapeten, väldigt många kossor och så mycket D-day memorabilia som man orkar med (och lite till). Amerikanska kyrkogården (och för de specialintresserade den kanadensiska, skottska, brittiska, tyska...), bunkrar, konstgjorda hamnar och ett litet museum i varje by. Eller åtminsotne en tanks uppställd på torget.

Man blev lite matt på militärgrönt och flaggor till slut och även om historien givetvis är intressant och värd att minnas så tycker jag nog att krigsminnesturismen lätt kanar över i krigsromantik.

Men det kanske är för att det känns så overkligt. Även om man ser otaliga journalfilmer om de uppskattningsvis 425 000 allierade och tyska soldaterna och de kanske 20 000 franska civila som dog, skadades eller försvann (siffrorna kommer härifrån), så förstår man ju inte riktigt att det hände just där, där man sitter och gräver sandslott på Omaha beach.

Fantastiskt väder hade vi också, runt 25 grader hela veckan (även om det nog bara var en 15 i havet som bara barnen provade). Det kändes lite tufft att sätta mor och far på flyget hem till det här.

Änglakomp

Jag gick precis förbi en harp-affär, alltså inte en musikinstrumentaffär, utan en affär med enbart harpor. Stora, små, vita, bruna - ja säkert 20 harpor syntes genom fönstret. Och inte en enda klingande cymbal.

Dinner

Vårt hus kom med vinkällare och gräsmattefanatikern aka the french husband (TFH i vardagslag) hittade ett nytt fritidsintresse. Eller inte riktigt, för han dricker fortfarande knappt något vin alls (jo genetiskt är han fullblodsfransman, där fick ni biologister!) men det blev kul att läsa in sig, att handla, fynda på vinmässor (på höstarna har man "foire au vin" överallt i Frankrike, även på simplaste snabbköp) ja egentligen allt runtikring. Mitt bidrag består mest av konsumtion och lämpliga aaahanden och uppskattande smackanden. Jag är trots åtta år här fortfarande rätt rudis på olika slott och cepages.

Men källaren har växt och nu visade det sig vara rätt knepigt att få med sig vinförrådet över Atlanten så häromkvällen kom en kompis över och köpte med sig rubbet hem. Eller nästan, några flaskor sparade vi och vi har ju inte så många veckor på oss så nu funderar jag på om jag ska ta en Chateau-Neuf-du-Pape 2002 eller St Emilion 2000 till fiskpinnarna?

Jag äter ensam i kväll och funderar på vem jag skulle vilja dela min hårdpanerade fiskrens med. Jag kom fram till att jag ikväll skulle bjuda Madeleine Albright, Simone Veil, Elisabeth Badinter, Gro Harlem Brundtland och Nadine Gordimer. Så skulle jag sitta tyst i ett hörn och febrilt anteckna medan de snackade feminism, geopolitik, religion och kärlek. Sedan skulle jag fråga varför de inte bloggar eller skriver kåserier i kvällspressen. Alternativt tar över världsherraväldet.

Det blev den här

1980 började jag nian i en ny skola i en ny stad. Första lektionen i svenska hade vi en vikarie som hade med sig ett långt brev från den ordinarie läraren som han läste upp för klassen. Och jag undrade vem den där läraren egentligen var som hade tagit sig tid att skriva en lång novell till oss bara för att vi hade vikarie. För en novell var det, en mycket rolig novell.

Ett par veckor senare fick jag då träffa den lärare som jag utan jämförelse minns bäst från min skoltid. Jag minns inte så mycket av vad vi gjorde på lektionerna, jag antar att vi hade litteraturhistoria och grammatik. Men jag minns hans sätt att bre på med närkingskan när han njutnigsfullt uttalade ordet "pregnant" eller "prekär", eller kanske "morbid" eller "chimär". Ord vi aldrig använde och knappt förstod men vad vi förstod var att språk och litteratur kunde vara njutning och nöje.

Vi skrev och skrev och skrev, och lyssnade på varandras alster. Vi försökte givetvis allihop vara lika underfundiga, asburda och roliga som Magistern vilket kanske inte alltid var så lyckat. Jag minns också att det inte alltid var de elever man kunde vänta sig som skrev de originellaste historierna och klassens slacker-punkare fick nog en hel del bättre självkänsla av de där svensklektionerna.

Jag minns också en revy som vi satte upp, jag tror den hette "Doktor Mabuses Testamente", en hänvisning som gick oss helt förbi. De enda nummer jag minns är "The Pyamas Show" med Staffan och Tomas (jag kan inte riktigt smälta att jag lyckades hitta en länk om den, internet, jag säger bara det, internet) samt en påhittad sång på ryska. För att det skulle låta ryskt så bestod hela texten av namn på ryska författare och litterära gestalter. Jag kan fortfarande humma: "Pusjkin, Tolstoj, Fjodor Dostojevskij ... Solzjenitsyn, Tjechov, Kolontaj!"

Jag vet inte med vilket mått man ska mäta en bra lärare men jag har aldrig mött någon som förmedlat mer lust till sitt ämne. Och vi tjatade: "Magistern, du måste skriva en bok! Magistern du borde bli författare, vi lovar att köpa boken!".

8 år senare kom den första boken och jag är säkert inte den enda fd eleven som alltid köper hans böcker och som alltid gillat dem, partiskt, helt utan någon som helst förmåga till objektiv kritik.

När jag läser de första meningarna hör jag hans röst i mitt huvud, jag har en inbyggd talbok.

"Jag är inte som andra människor.
Och vill inte vara det. Om jag någon gång i mitt liv hittar
en grupp där jag känner att jag hör hemma, kommer det
bara att betyda att jag blivit avtrubbad. Att även jag slipats
ner till sedvänjornas och dumhetens urberg. Det är så det
är, ingenting förmår ändra på dessa grundläggande villkor."

Och nu när jag flyttar till Manhattan ska han flytta hem.

Radioskugga

Jag går alltså in i radioskugga ikväll, sex dagar utan internet i en stuga där det knappt finns en radio. Jag laddar upp med böcker. Bland de olästa böckerna hemma finns två böcker som väl får kallas ett slags uppslagsböcker den här och den här. De passar nog att läsa omgiven av barn, en liten snutt i taget mellan strandtennisen och Uno-partierna.

Sedan har jag senaste Nesser-deckaren och uppföljaren till den där drakflygarboken om Afghanistan på franska med mig också . Jag lovar att tala om vad (eller om) jag läste när vi ses på tisdag.

Lev väl!

Om ni undrar varför jag inte bloggat på ett tag...

Dessutom har vi haft kärt besök av släkten. Föräldrar kom från Sverige och storebror med familj från London. 11 personer som sovit på soffor, på golvet, skafötters eller inte alls - men kul hade vi! Kusinerna ses tyvärr inte så ofta men det tar de igen med besked när tillfälle ges. De leker på svensk-fransk-engelska och det går utmärkt. Nästa gång kanske det blir enbart på engelska? Men de kan ju alltid bråka om uttalet:



Idag är jag tillbaka på jobbet en snabbis efter fem dagars ledighet, ikväll sticker vi ut till havet ytterligare sex dagar. Det känns som en bra rytm, speciellt med det här vädret.

Så jag säger som Tigger: Well, I gotta go, now! I got a lot of bouncing to do! Hoo-hoo-hoo! TTFN! Ta ta for now!

Livets tunna tråd

Igår på hemvägen gick det en tjej framför mig på trottoaren med en kille. Hon var väl några och tjugo och hon gick lite stolpigt och svajade nästan. Hennes kappa var smutsig på ryggen. Plötsligt skrek hon rakt ut "Mamma!", började storgråta och föll nästan ihop. När jag vek runt hörnet såg jag hur killen stod och höll om henne och strök henne över håret, hon hulkade fortfarande.

Det var ett så förtvivlat skrik att jag bar det med mig hela kvällen. Jag kunde inte låta bli att undra över vad hon råkat ut för. Om det gällde hennes mamma, eller om hon ropade på henne i ren förtvivlan.

Barnen är på vårlov i Normandie hos farmor och farfar (varför tror ni jag har bloggat dubbelt så mycket som vanligt?), det är så tomt och tyst här. Jag tror att jag blir extra uppmärksam på livets skörhet när de inte är nära. Jag går omkring med en liten förhöjd beredskap på att saker kan gå fel, katastrofer kan inträffa.

Men igår fick jag också veta att en släkting efter flera år av hopp och förtvivlan är gravid. Ibland sker det under också!

Nu ska jag packa min matsäck i bilen och åka och hämta mina små.