Baklänges-SM i Litteraturkritik

Jenny Maria lanserade på twitter en stark kandidat till titeln Sämsta Litteraturrecensionen i Sverige med denna recension i ÖP, jag måste säga att den svingar sig upp på medaljplats med de sista kommentarerna om författarfotot (som vi vet en viktig beståndsdel i varje läsupplevelse).

Men hennes kandidat slås med hästlängder av Therese Es fynd från Norran. Jag menar konstigt författarnamn, det om något påverkar ju läsupplevelsen och bokens kvalitet! Tror de där nere på kontinenten verkligen att vi som behärskar vad som ändå måste anses vara ett världsspråk i Skandinavien ska lära oss hur andra uttalar sina namn? Kan de inte heta som vanligt folk, typ Sjökvist och Tjärnlund som alla, även folk som har som yrke att kritisera litteratur offentligt, kan uttala?

Feber

Grått och lerigt, jag drar febrig och snörvlande på mig stövlarna och går ut med hunden. Han är gul och hoppigt glad som vanligt. I lurarna Tomas Andersson Wijs senaste och det känns som utmärkt musik för gråheten. Solen syns diffust bakom en sky, som om man tejpat ett vitt papper framför en skrivbordslampa. Marken är mörkgrå, trädstammarna mellangrå, himlen ljusgrå.

Tankarna far åt alla håll. Låter inte det här gitarrintrot precis som början på Jag är alltid på väg till en avlägsen destination.... ? Den har jag nog inte hört, eller sjungit på 20-25 år. Men så minns jag att jag läst att låtskrivarna känner varandra så jag kanske bara associerar.

Sen sjunger han om Stockholm -95. 17 år sen. Jag fyllde 30 och hade äntligen fått ett riktigt jobb och bytt tvåan i Fruängen mot ett förstahandskontrakt på Ringvägen 87A. En rätt trist etta men den låg på söder och den var min! Jag bodde kvar där tills jag flyttade till Paris. -95 hade jag fortfarande IVAR-bokhyllor som jag målat gröna, en säng jag köpt begagnat av Cia och den där beiga nedsuttna soffan som jag tror både Anna och tidigare Magnus ägt. Farmors kökstolar och köksbord, sexkantiga tallrikar jag fått i studentpresent. Jag skulle nog kunna räkna upp nästan allt som fanns i köksskåpen. Stereon som jag köpte för min första riktiga lön. Den hade skivspelare men jag tror knappt jag hade några LP-skivor i den här lägenheten, CD skivan hade kommit för att stanna och jag byggde mödosamt upp en rätt medioker skivsamling. En typisk tjejsamling kommer jag ihåg att en kille faktiskt sa en gång. En skiva av Bruce (The River), en av Niel Young (Harvest), en av Mitchell (Blue), en av Joplin (best of..?) och så vidare. Och så Right Said Fred, George Michael, Nirvana... Total mainstream, inget nörderi där inte.

Jag hade en vit telefonsvarare med en ilsken röd lampa som skrek: INGEN HAR RINGT! INGEN HAR RINGT! när man kom innanför dörren. -95 hade jag varken mobil eller internet men en laptop från jobbet hade jag. Vad gjorde jag med den utan internet? Jag hade flera, trånga fester i den där lägenheten med massar av folk, jag skulle aldrig få ihop så många gäster idag. Men alla levde ju fortfarande tonårsliv, ingen behövde barnvakt, folk tog med sig kompisar när de gick på fest.

På sommarsöndagarna tog jag med mig DN, filt, kaffe, bok och jag antar en CD-spelare (jag kan ju inte haft en Freestyle på 90-talet va?) gick tvärs över vägen ner mot Årstaviken. Där kunde man ligga på gräset ovanför kolonilotterna, sola näsan, spana på förälskade par och känna sig ensam. Sen gick jag hem och köpte två liter cola, chips och en bananpizza i pizzerian i ingången bredvid. Tror jag åt bananpizza från den pizzerian varje söndagkväll i flera år.

Vad deppigt det låter, man jag hade otroligt kul under den här perioden. Träffade mycket folk, hade rätt många nära vänner, jobbade mycket, reste. Man träffade på folk man kände överallt, Skånegatan var ju inte så stort om man säger så (ja, jag skriver stort inte lång, för den gatan var mer en plats, och ibland nästan ett tillstånd). Och så en rad mer eller mindre lyckade romantiska trasslerier förstås. Man kände att man levde som vi singeltjejer lite självironiskt sa till varandra när vi hade hjärtesorg. Ett trots allt på många sätt sorglöst och förstås egocentrerat liv.

Jag kommer ihåg att min längtan efter familj och barn mycket handlade om att jag kände ett behov av att ta hand om någon annan än mig själv, att finnas där för någon annan. Jag längtade inte efter romatiska middagar men efter kräksjukenätter. Jag ville också kunna klaga på att jag inte fick sova för någon annna behövde mig, bara mig, så mycket! Och så längtade jag eter tvåsamhet förstås, partnerskap, att inte vara så förbenat ensam om allting. Och det är väl också det en form av egoism kanske, behov av bekräftelse iallafall.

Ibland kan jag bli orolig för att jag lever för långt ifrån det som var mitt liv innan jag flyttade hit. Brytningen blir så definitv när man flyttar långt, vare sig man vill eller inte. Men jag undrar om inte Skånegtan 1995 hade kännts lika avlägsen om jag träffat en snubbe från Hägersten och vi nu bodde i Tyresö. Alla har ju gått vidare (får man hoppas).

Nu äter vi Pizza varje fredag här,  men en hemmagjord, gentrifierad variant och jag skulle inte komma på tanken att lägga banan på den. Och ofta, kanske varje dag, ser jag på mina barn och känner tacksamhet. Tänk att också jag fick!

Uppdatering: Om ni inte läst Anders fina text om samma tid (och med referens till samma låt) så gör det!

... att hämta har sin tid och att lämna har sin tid.

I radioprogrammet spanarna måste de ha tre bevis på en ny trend, jag har inte riktigt spanat någon trend men ni vet hur det ibland känns som om allt man läser och hör plötsligt handlar om samma sak utan uppenbar anledning? I think thats the stuff krönikor are made of.

Så:

1) Häromdagen skrev någon på Twitter att deras dagis stängde 16.00 om dagarna. Det gällde ett kommunalt dagis i Stockholmsområdet. 16.00 !  Ett kommunalt dagis som alltså enbart vänder sig till människor som tjänar tillräckligt för att jobba deltid och/eller är två att dela på hämtningar och/eller har fria arbetstider. Hur gör man om man är ensamstående sjukvårdsbiträde eller snabbköpskassörska och pendlar en timme? Hur lätt är det att få jobb om man måste gå från jobbet klockan tre? Finns det inget minimikrav på service för kommunal verksamhet i Sverige? Jag trodde att det var för att man ville/kunde alternativt kände sig pressad av det sociala trycket som alla hämtade så tidigt i Sverige. Men tydligen ger kommunen en inte ens alternativ.

2) Någon dag tidigare hade jag läst den här artikeln om den ideala tiden för att vara hemma med nyfödda fulltid. Författaren menar att forskning inte kan påvisa att barn som är över ett år mår bättre av att vara hemma med en förälder än i barnomsorg (om jag snabbsumerar artikeln). Denna diskussion blir vi liksom aldrig av med, den återkommer lika ofta som diskussionen och alla studier om hur länge man bör amma.


3. French children don't throw food verkar vara en rätt odräglig bok av en amerikanska som tar sina erfarenheter bland parisisk överklass/borgerlighet, skruvar till ett par varv och serverar som snabba recept på hur man ska få artiga barn. Väldigt fördomsfullt men som ofta finns det förstås saker man känner igen.

Om vi lämnar påståendena att alla fransmän slår sina barn hän (Det kräver en egen bloggpost men kort så: nej, de gör alla inte och ja, att misshandla barn är givetvis förbjudet i lag. Men troligtivs är det vanligare att barn får en smäll på fingrarna eller dask i baken än i Sverige, det är iallafall rätt allmänt accepterat inom vissa sociala kretsar, men inte alla tror jag. Och alla barnexperter i TV och böcker fördömer aga. Man kan ju hoppas på en positiv utvecklig med nya generationer föräldrar).

Om dagens ämne skriver hon bl a annat att franska föräldrar tycker det är idealt att deras barn från de är tre månader tills de är tre år tillbringar 12 timmar om dagen på dagis, för att bli sociala. Nja, skulle jag nog säga, jag har inte träffat någon som tycker det är idealt, däremot finns det en annan förståelse för att man som förälder jobbar och har långa dagar även när man har småbarn. Och då vill man ju gärna hitta bra saker med dagisvistelsen, så visst pratas det om socialisering. Däremot har många som har råd barnflicka som hämtar på dagis och skola om de inte kan göra det själva. Dvs barnen kommer hem vid halvfemtiden, även om inte föräldrarna gör det.

Men franska kvinnor värnar om sin självständighet och sitt jobb, iallafall de välutbildade och urbana. Kanske ligger den kvinnliga frigörelsen närmare i tid och erfarenhet här, I Sverige är det ju så självklart och man kan inte driva tesen att väldigt lång barneldighet inverkar negativt på kvinnors karriär eftersom svensken tror att alla delar på föräldraledighet och VAB. Men sist jag kollade tog svenska pappor bara drygt 10% av alla föräldradagar....


Ur en recension i The Guardian saxar jag följande som trots allt slår an en sträng hos mig. Nej fransyskor gillar i gemen inte att definiera sig själv som mödrar.

"French women are often loth to leave the arena of womanhood and enter that of motherhood. They do not define themselves as mothers and don't want to be defined as such. For American and British women, motherhood has become such a big event in our lives. It's amazing that women's liberation has brought us to this extreme that motherhood is the coolest thing to do in your life.

"The place of a child in its mother's mind is much more defined and separate in France. An Anglo-Saxon mother faced with the piano-thumping child would be saying 'what is my child feeling?'. A French mother would be asking 'what am I feeling?'. If we empathise too much with our children that it becomes intolerable to punish or limit them, this is terrible for the child. If you believe your main objective is to be liked by your child, you are in big trouble."

"But we Anglo-Saxon mothers have created a backlash in which smart, accomplished women give up everything and their child becomes 'the project'. This in turn puts pressure on the child. Bringing up a child successfully is about enabling that child to leave you and go out into the world on their own."

Jag har inte riktigt formulerat klart den här bloggposten men nu måste jag springa och hämta barn i skolan så ni får ta den som den är :)

Är han en robot?

Zappade förbi Top Gun på någon kanal. Den kom 1986 (jag hade gissat på betydligt tidigare, omkring 1982) Tom Cruise är född 1962 och var alltså på fotot här 24 år, Kelly McGillis är född 1957 och var 29. Det känns rätt rimligt, hon är en vacker kvinna, han har fortfarande lite babyhull kvar i kinderna.

Så här vacker är Kelly McGillis idag. Hon ser ut som en väl bevarad 54-åring.

Så här ser Tom Cruise ut i December 2011. Han fyller alltså 50 i år men forutom att han tappat babyhullet har han ju knappt ändrats? Jag vet inte om det är kirurgi, gener eller en ung fru som gör det men tror inte om jag tycker det är snyggt längre. Lite livserfarenhet vill man väl se i ett halvsekelgammalt ansikte?

Nu ska de tydligen göra en Top Gun 2. De som tror att Kelly McGillis får förfrågan om att vara love interest räcker upp en hand.

Ibland är man som förälder extra korkad.

Hade jag jobbat på Lego hade min bloggpost nedan nog gjort mig rätt sur. "Ja, men ni vill ju inte ha annat än monstertruckar" skulle jag muttrat åt skärmen. Nu har jag nämligen kollat Legos katalog och givetvis fanns där allt från bondgårdar till krokodiler och en hel del annat rätt könsneutralt. I min butik däremot fanns ju bara vad som ändå måste anses vara väldigt pojkinriktade grejer. Och det är ju faktiskt mitt fel, mitt och alla andra som handlar där, för det spelar ju ingen roll vad Lego producerar eftersom väl butikerna bara köper in det som efterfrågas. Och eftersom min dotter alltid haft så mycket annat på sina önskelistor har det inte blivit något lego. För mig liksom antagligen för många andra.

Men allt tal om Lego här fick mig att dra fram ett oavslutat Monstertucksprojekt igår när en kompis var här och jag "tyvärr" inte fick igång wiin. Och visst ville syrran vara med, hon och hunden som dock inte var lika fallen för det här med precisionsarbete. Däremot hjälpte han till att tugga till  några bitar så att de ser ut som om racerbilarna redan fått sig några törnar...

Och i morse kom jag upp till det här:

 

Och här ett stilleben med resultatet!

Det jag däremot tycker är tråkigt är att man numera köper byggsatser i lego, ungefär som om det vore modellflygplan. Man bygger dem, det är kul men sedan vill man inte plocka isär dem. Eller barnen fattar inte att de kan använa bitarna till en massa annat. Vi hade betydligt tråkigare bitar och färger, men heller ingen manual så vi bygggde ju verkligen fritt. I mitt fall ett oändligt antal likadana rektangulära hus, men det fanns ju de med större fantasi (och tålamod).

Det va sommer og vi gikk sammen ganske tett

Jag såg hos Suziluz att Kari Bremnes varit i Stockholm.

Åh! Någon gång ska jag se henne live och då ska hon bara spela låtar från 1991. För mig.

Jag fick hennes skiva "Spor" på kasett (ja, så länge sedan var det). Jag spelade helt sönder den där kasetten under de många långa ensamma vinterkväller  som följde en sommar full av löften. Jag lyssnade på hennes ljuvliga nordnorska och tänkte på att vakna på fjället vid Besseggen. Kanske en av jordens vackraste platser.

Hennes sånger är små juveler, ofta en hel berättelse. De sånger jag känner till bäst är så gamla så de finns ju knappt på video men hela skivan Spor kan ni hitta på spotify. Och så har hon ju gjort mycket bra sedan dess.

Lyssna på en sorglig berättelse från Montreal.




Och en ännu sorgligare från en Københavnerkneipe

Vi hadde gått langt
i gamle brosteinsgate
brosteinsgate e ikkje lagd for stillett
Vi gikk der husan står trangt
vi behøvde ikkje å prate
det va sommer
og vi gikk sammen ganske tett

Och så en extralåt till mina systar i exil (även om vår by kanke inte är så pittoresk som Svolvaer). Där har jag också varit en gång och Lofoten är kanske på riktigt jordens vackraste plats. Där skulle man ha en stuga med gräs på taket.

På förekommen anledning

Jag var på Toys 'R Us häromdagen, där var det betydligt lugnare än för ett par veckor sedan! Jag insåg att vår dotter inte ägde något lego alls. Storebrorsan har en hel del men han leker inte så mycket med det längre och hon kommer sig inte för att låna av honom. Hon leker mycket med playmobilfigurer, långa komplicerade rollspel med pirater, bönder, glassförsäljare och riddare i en salig blandning. Men lego är ju annorlunda, själva konstruerandet borde passa henne som gillar att göra saker med händerna.

Jag har ju hört om Legos tjejsatsning och det låter ju rätt trist. Hårfrisörskor och bebisar, dessutom verkar det i princip vara som playmobil med rätt lite byggande inblandat. Och så bara tjejer, för flickor leker bara med flickfigurer och tvärt om? Har de aldrig hört talas om Ken? Men i butiken är alternativet det som syns ovan: monstertruckar, racerbilar, rymdskepp, piratbåtar och poliser. Inget av det intresserar min dotter heller. Och det är väl minst lika iriktat till pojkar som tjejlegot är riktat till tjejer, förutom att det inte kallas "kill-lego" givetvis. Mansnormativiteten börjar tidigt.

Vi har försökt att ge presenter till våra barn efter intresse, varken ge en bil för att de är en pojke men heller inte just för att det är en flicka. Men det är ju bara att inse att i min sons rum finns enbart "killgrejer". Och även om min dotter är ointresserad av dockor så finns där en hel del gosedjur och glitterpennor. Det är lättare med de elektroniska spelen, i dotterns  DS finns ett hundspel, och även om hela spelet är otroligt gulligt och flickigt spelar storebrorsan faktiskt också. Dataspel är liksom alltid coola. Tillsammasn spelar de även Mario Kart med stor behållning.

Jag vet inte riktigt hur man ska lösa det här. Ska man köpa en lego monstertruck och hoppas att hon tycker det är kul iallafall? Det skulle kunna funka, tvärt om däremot, att köpa en hårfrisörskesalong till sonen hade  aldrig fungerat. Könsrollerna hos barn sitter betydligt tightare hos pojkar.


And on this note: A Post Gender Normative Man Tries to Pick Up a Woman at a Bar. 

Uppdatering: När jag tänker lite så inser jag att det var ju lättare med ett könsneutralt lego när de bara sålde klossar. De kan ju byggas till vadsomhelst. Eftersom de numera bara säljer färdiga byggsatser köper man ju ett föremål, inte legoklossar. Egentligen är det den utvecklingen jag tycker är trist.

Prokrastinationsbloggande

Hej igen,
oj så dagarna går. Bäst jag skriver något här innan det går för många dagar och den lilla blogglågan som jag försöker hålla vid liv här dör ut igen. Nu har jag också en utmärkt anledning att blogga: klockan är åtta, barnen ligger hjälpligt i sina sängar och jag samlar kraft inför årets bakeoff. Den här lilla tjejen fyller åtta imorgon och vi ska ha tårta på morgonen, kaka ska med till klassen som dessutom har kakförsäljning inför lägerskolan (det blir kladdkaka+mockarutor+mockarutor). Sedan blir det kalas på söndag och det ska väl vara tårta då med antar jag? Men nu har jag ju äntligen ett kök så det ska bli rätt mysigt att stöka till lite där (hör ni hur jag peppar?).

...

Jaha,  nu blev det kväller. Barnen skulle natttas och sedan tänkte jag att det var väl bäst att ta tag i den där bakningen så jag glömde publicera. Nu borde jag väl ha lagt in en bild här på mockarutorna men ärligt, finns det något långtråkigare än folk som fotar sin mat och lägger ut på bloggar eller FB? En journalist jag följer på twitter bildtwittrade en hel 7-rätters måltid på någon gourmetkrog. Kalla mig snobb men aldrig att jag skulle ta fram kameran, eller sitta och knappa på telefonen, när jag äter på en bra restaurang. Är liksom inte själva tanken med en överdådig måltid att man ska njuta av den, leva i stunden? Denna syn att värdet på något ökar i relation till antalet männsikor du delar (nåja) din upplevelse med är så märklig. Carpe Facebook.

Så har ni köpt mina argument för att inte visa bild på kakorna? Eller räcker det med att tillstå att de inte är så speciellt fotogeniska om man säger så?

Gomorron!

Jag vet inte om den här låten drabbat icke fransktalande länder men sedan i somras finns det inte en tio-åring här som inte kan den utantill. Och trots att vi egentligen är grundligt trötta på den stannar i det här hushållet all verksamhet upp för ett spontant dansparty varje gång den kommer på radion.

Så:

 "qu’est-ce que tu fous sur internet,
ca va pas bien dans ta tête.
Regarde le temps que tu perds.

Pourquoi tu gâches ta vie?
.... danse, danse, danse!"
 


Dessutom blir jag så barnsligt glad varje gång ett popkulturellt uttryck inkluderar människor över 50.

Damen med Hunden

"Men du tycker ju inte om djur heller" sa maken i något sammanhang, jag minns inte vad diskussionen handlade om.
Jag protesterade, lite lamt. Det gör jag väl? Det gör väl alla? Man måste väl tycka om djur, eller? Alternativet låter ju som om man vore helt känslokall.

Men om jag ska vara ärlig har inte djur haft någon framträdande plats i mitt hjärta. Vi hade katt när jag var barn, den gillade jag. Den låg och sträckte ut sig i mitt knäveck och nästan puttade mig ur sängen när jag var sjuk. Men vi hade inte det där symbiotiska förhållandet som somliga har med sina husdjur. Annars har jag nog alltid hävdat att jag gillar människor mer än djur. Jag har tyckt folk med husdjur är rätt tröttsamma, all denna tid och omsorg och vad gör man på semestern? Framförallt hundägare som låter som om de pratade om sina barn "Putte gillar inte när det kommer främmande".

Så fick jag familj, en man uppvuxen med hund och en dotter som ägnat sig från sin första dag i livet åt att visa att hon är en egen människa, med högst egna önskningar och preferenser. Från tidig, tidig ålder har hon uppmärksammat varje spindel, varje nyckelpiga, varje porslinskatt och barbiehäst (dockorna däremot ligger bortglömda i en hög). Hon vet sedan länge att hon ska bli veterinär, eller kanske hundgårdsägare. Och jag skulle inte bli förvånad om det slår in. En alldeles speciell plats i hennes hjärta har hundar.

När vi flyttade tillbaka från USA tog mina argument mot hund slut. Vi köpte hus med trädgård. Vi bor precis bredvid skogen. Barnen hade bytt skola tre-fyra gånger på ett par år, de behövde trygghet.

Så vi köpte en gudomligt söt Golden Retreivervalp förra sommaren.

Och hjälp vad folk reagerade. Det var som om vi svek den hemliga överneskommelsen mellan alla föräldrar vars barn vill ha hund. ALLA sa till mig att det var vansinne, det kommer att bli jättejobbigt, de behöver jättemycket motion, de smutsar och VAD ska ni göra på semestern? Va?

Såhär 18 månader senare kan jag säga att jo han har ätit upp ett antal skor, men man lär sig att stänga dörrar och att lägga saker högt. Jo det blir smutsigt, men jag menar vi har två barn so what's new? Jo han lyder inte alltid som vi vill, men det är ju faktiskt vårt fel och vi jobbar på det. Jo, han sticker som ett skott om vi öppnar porten, men aldrig långt och inom 10 minuter kommer han lommande.

Och jag har lärt mig att man kan lära sig saker fast man är närmare 50 än 40. Man kan lära sig uppskatta den oförställda glädjen hos ens hund när man öppnar dörren. Tilliten, kärleken, entusiasmen. Levande kroppsvärme i mysig päls att borra in tårna i under skrivbordet. Keligheten, ett huvud som vill bli kliat i ens knä. Och att gå en timme i skogen varje morgon, come rain come shine, det är bara bonus!

Och semestrarna? Jo ibland har man tur och i grannbyn bor en ensamstående dam i en stor trädgård i skogsbrynet som haft honom som husgäst tre gånger nu. Där träffar han andra unghundar och katter och blir nog gräsligt bortskämd.

Så på det hela taget går det bra, han gör mig galen ibland när han tuggat på något eller när han smiter ut just som vi ska åka.  Men mest är det mysigt och vet ni, hundar sover väldigt mycket!

Men lova att ni säger till om jag börjar prata med bebisröst och hävda att vi inte kan göra ditten eller datten "för vi har ju hunden"!

The rooms that steal the show

Den gröna soffan skulle göra sig utmärkt i vårt vardagsrum, om det var två gånger så stort.

På tal om heminredning så har jag precis sett klart Mildred Pierce.

Vilka miljöer (se bildspel här)! Och Mildreds kläder! Ibland skulle jag så väldigt gärna ha levt i en period när man aldrig gick ut utan hatt och handskar. Jag tyckte dessutom att serien var riktigt bra, en lite överdramatisk rags to riches-historia men ibland vill man ju ha eskapism, eller hur? Mor/dotter relationen måste ha passat Joan Crawford (jag har inte sett orginalfilmen men är nu väldigt sugen) men Kate Winslet är övertygande ångestdriven av ambition och kärlekstörst. Men framför allt både barnskådespelaren och senare Evan Rachel Wood är fantastiskt bra som dottern med en helt svart själ.


Det finns många intressanta dialoger (dialogen följer tydligen till punkt och pricka originalboken) som säger saker om pengar, klass, ambition, kärlek, lojalitet och svek. Men även om heminredning!

I sista delen som jag just såg finns det en dialog mellan Mildred och hennes lättfoting till man, Monty. Jag har tyvärr inte hittat något klipp på nätet men bl a säger han:

I have a simple theory…whatever pertains to comfort, shoot for the works. Whatever pertains to show, be a little modest. People like you better if you aren’t so damned rich.

Och senare:
Take a lesson in interior decorating…A home isn’t meant to be a museum fulled with Picasso paintings or Oriental rugs…It’s meant to be furnished with things that matter.

Så jag får väl ta ner Picassotavlan igen.

Andra filmmijöer att minnas:
The rooms that steal the show

Sköna hem

Denna bild är tagen av Karin Foberg. Detta är ej mitt hem. Och det är ej min man.

Alltså det här med heminredning. Jag har funderat en del på det av naturliga skäl, eller egentligen så handlar väl mina funderingar lika mycket om kläder, eller om konsumtion över huvudtaget. (Parentes: Det här är en av anledningarna till att jag inte kan blogga längre, varje gång jag ska skriva om en tanke kommer en annan, större, och pockar på och sedan blir ämnet plötsligt alldeles för stort och komplicerat och så vill jag tänka lite till och så bidde det inget...)

Jag vill ha ett fint hem, jag tycker hemmets utformning är viktig. Jag vill att man känner sig välkommen och att hemmet säger något om oss som bor här, jag vill också att det ska vara funktionellt och jag tycker om att ha det vackert omkrig mig. Ett vackert dukat bord talar om omtanke om dem som ska äta. Liksom att klä upp sig kan vara respektfullt mot människor man umgås med.

Samtidigt värjer jag mig så mot den fullkomliga orgie av heminredning som svept över oss genom glassiga magasin, bloggar, TV-program och DN bostad. Det känns som om det bara blivit klassmarkörer och uppvisning. En del vill visa upp att de har råd, andra pekar finger och tycker de är brackiga, en tredje vill inte att det ska synas att han har råd, fast jo lite, men mer subtilt, en fjärde handlar bara på vintage eller har ärvda grejer, en femte vägrar IKEA, en sjätte lägger all sin energi på att förakta människor som renoverar kök... Jag köpte en lampa alltså är jag. Allt jag har skrivit här skulle nog kunna gälla både kläder och mat också, som verkar vara den urbana medelkassmänniskans övriga främsta glädjeämnen.

Å du tomma sammtid, tänker jag då. Här ska vi inte bry oss om formen utan om innehållet! I ett år bodde vi i det här huset utan att göra någonting alls med det. Det gick utmärkt, förstås. Men det var ju inte riktigt vårt hus. Vi hade inte valt planlösning, färger, golv. Barnen klättrade upp på köksbönken och fikade för ingen ville sitta vid matbordet. Böckerna kom aldrig ur kartongerna och tavlorna inte upp på väggarna.

Till slut bestämde vi oss för att göra de förändringar som vi tänkt när vi köpte huset, ganska exakt enligt ursrungsplan även om detaljer har ändrats. En hel del kostar det förstås. Är det värt det? Förhoppningsvis har vi ju också höjt värdet på huset men den kalkylen vet man ju inte mycket om. Det känns väldigt bra och roligt men visst hade vi kunnat göra annat för pengarna. Blir vi lyckligare nu? Nä, så funkar ju inte livet.

Å andra sidan kanske man inte kan ha målet att allt man tar sig för promt måste göra en lyckligare. Det kanske räcker med att man blir glad, har lust att bjuda hem folk och trivs i sin närmiljö? Borde vi ha spenderat pengarna på något mindre egotrippat än vårt eget hem? Jo kanske. Gjorde vi det verkligen för vår egen skull eller också för att tapeterna var gräsliga och jag märkte att jag drog en harang om att vi ännu inte kommit till skott och fixat för alla som kom innanför dörren?

Både och får jag väl tillstå. Jag kan få panik och tänka på Små citroner gula som jag minns som en bok där huvudpersoner lyckades i livet för att hon la matchande citroner i en skål stup i kvarten. Som den snobb jag är vill jag givetvis både äta kakan och ha den kvar, dvs både ha det där mysiga och personliga hemmet utan att börja låta som Ernst och utan att bry mig ett jota om vad mitt hem sänder ut för signaler till andra människor. Det hela ska verka helt "effortless" och gärna lite spontant. "Jag slängde bara en pläd där medans jag tänkte på Heidegger". Man sparar enkom en ful bytta för att visa att man minsann inte bryr sig om någon inredningshets. (Eller en enkom ful bytta som det skulle hetat där jag växte upp). Men no man is an island som vi ju vet och att tro att jag skulle vara speciellt oberoende av andra människors omdömen om mig vore att känna mig illa.

Jag vet iallafall att mina kalla morgonfötter njuter av trägolven istället för det iskalla kaklet. (Kakel? säger kanske ni om ni knappt varit i ett franskt hus, ja ALLA hus i Frankrike har kakel/klinkersgolv, oftast stora fula vitbeiga plattor som aldrig nöts och som passar söder om Avignon. Under sommarhalvåret).

Så just nu när jag skriver det här framför vår nya kamin så väljer jag att tycka att investeringen var bra.

Någon annan gång ska jag skriva om hur jobbigt det kan vara att handla kläder när kläderna ska vara så där sponant eleganta utan att se för dyra och heller inte för billiga ut och helst inte heller VARA för dyra för jag bryr mig ju om kläder, men liksom på rätt sätt. Inte på ett för trendkänsligt sätt, men man hänger ju med. Och så får det inte vara för tantigt. och inte för tjejigt. Och passa samanhanget. Och vara personliga. Stay tuned! (eller stäng av).

1 Januari 2012

Jag vågar inte riktigt se efter hur länge sedan det var jag skrev här inne. Och även om jag av hävd inte tycker om varken nyårsresumeer eller nyårslöften skulle man ju ändå kunna nära en förhoppning om att kanske komma tillbaka hit lite oftare under 2012?

Jag saknar bloggandet ofta.

- Varför bloggar du inte då?

Först hade jag inte tid.
Sen hade jag inte ork.
Och sen tror jag att jag hade glömt hur man gör.

It's complicated som man säger numera.

2011 har varit ett något lugnare år för oss än 2010, som nog i och för sig var ett rekordår för förändringar för oss. Största förändringen 2011 var grundandet av ett företag och att jag sa upp mig från det jobb jag hade för en osäkrare tillvaro som egenföretagare. Hur det går? För långsamt, förstås, men det ingår väl i hela förutsättningen. Givetvis vill man att allt ska gå framåt snabbare än vad det gör, men framåt går det trots allt.

Jo just det, vi har renoverat också. Så nu känner jag mig som en riktig svensk! Ungefär samtidigt som jag började jobba hemifrån började också fyra snälla rumäner jobba här. De har rivit väggar och kök, slitit upp kakelgolv och lagt trä, målat och fixat. Två månder med micromat och att ständigt ha folk hemma räcker! Men jag ska inte klaga, vi har (ta i trä, ta i trä) haft duktiga byggjobbare här och allt är klart inom budget och tidsgränser. Och det är ju faktiskt självvalt, dessutom kan man ju glädja sig åt att man hjälper till att hålla europas gnällande, skeva hjul rullande. Vad skulle det bli av ekonomin utan inredningsboomen? Men det är skönt att det hela snart är över, det går så generande mycket tid till renovering, trots att vi inte gjort något egentligt renoverande själva. Planerande och funderande, en hel del kompromissande och ett oändligt antal bilresor till Castorama.

Nu lägger jag in en före-bild här (eller egentligen undertiden -bild) så kanske ni kan få en efter-bild så småningom! Och så snabbar jag mig att publicera, innan jag ångrar mig. Jag vill så gärna ha ett blogginlägg med datumet första januari!