Den gröna soffan skulle göra sig utmärkt i vårt vardagsrum, om det var två gånger så stort.
På tal om heminredning så har jag precis sett klart Mildred Pierce.
Vilka miljöer (se bildspel här)! Och Mildreds kläder! Ibland skulle jag så väldigt gärna ha levt i en period när man aldrig gick ut utan hatt och handskar. Jag tyckte dessutom att serien var riktigt bra, en lite överdramatisk rags to riches-historia men ibland vill man ju ha eskapism, eller hur? Mor/dotter relationen måste ha passat Joan Crawford (jag har inte sett orginalfilmen men är nu väldigt sugen) men Kate Winslet är övertygande ångestdriven av ambition och kärlekstörst. Men framför allt både barnskådespelaren och senare Evan Rachel Wood är fantastiskt bra som dottern med en helt svart själ.
Det finns många intressanta dialoger (dialogen följer tydligen till punkt och pricka originalboken) som säger saker om pengar, klass, ambition, kärlek, lojalitet och svek. Men även om heminredning!
I sista delen som jag just såg finns det en dialog mellan Mildred och hennes lättfoting till man, Monty. Jag har tyvärr inte hittat något klipp på nätet men bl a säger han:
I have a simple theory…whatever pertains to comfort, shoot for the works. Whatever pertains to show, be a little modest. People like you better if you aren’t so damned rich.
Och senare:
Take a lesson in interior decorating…A home isn’t meant to be a museum fulled with Picasso paintings or Oriental rugs…It’s meant to be furnished with things that matter.
Så jag får väl ta ner Picassotavlan igen.
Andra filmmijöer att minnas:
The rooms that steal the show
3 kommentarer:
Det finns två perioder i modehistorien som har varit mycket vänliga mot den kvinnliga formen.
Dels tidigt 1900-tal med hellånga klänningar, vida kjolar, lätt markerad midja och axlar. Tänk Selma Lagerlöf.
Dels tiden från sent 1930-tal till sent 1950-tal (med andra ord från det att man slutade behöva vara tjugotalsplatt med kjol en bra bit över låren till strax innan man behövde börja vara twiggyplatt med kjol strax under troskanten).
Jag sörjer en liten aning att inte ha fått vara med då, faktiskt. Det kan man inte tro när man ser mig i jeans och kängor, men så är det.
Exakt! Min ganska normala medelålders kvinnorkropp ser så mycket bättre ut i snyggt skurna, välsittande kläder. Gärna långärmat och inte med för kort kjol. På den här tiden visste man att kvinnor hade både lår och rumpa!
Kate Winslett är ju inte heller så förfärligt smal i den här filmen vilket är välgörande. OCh det verkar så roligt att bära hatt och handskar.
Selma-klänningarna har jag inte tänkt på tidigare, men det är sant att de är vackra, och kvinnora slapp äntligen korsett!
Även hantverket var ju ofta fantastiskt. Någon gång ska jag låta sy upp en klänning, det har jag aldrig gjort.
Låta sy upp, vilken dröm. Mina drömmar har inte kommit längre än till att jag ska lära mig sy själv. Det brukar ta stopp där, vid tanken på min eländiga symaskin. Men nu har jag kommit på att jag fyller år i februari (närmare 50 än 40, oj vad tiden går) och att jag nog borde ge mig själv en ny, glad och tjänstvillig maskin.
Skicka en kommentar