fredag 27 januari 2012

Baklänges-SM i Litteraturkritik

Jenny Maria lanserade på twitter en stark kandidat till titeln Sämsta Litteraturrecensionen i Sverige med denna recension i ÖP, jag måste säga att den svingar sig upp på medaljplats med de sista kommentarerna om författarfotot (som vi vet en viktig beståndsdel i varje läsupplevelse).

Men hennes kandidat slås med hästlängder av Therese Es fynd från Norran. Jag menar konstigt författarnamn, det om något påverkar ju läsupplevelsen och bokens kvalitet! Tror de där nere på kontinenten verkligen att vi som behärskar vad som ändå måste anses vara ett världsspråk i Skandinavien ska lära oss hur andra uttalar sina namn? Kan de inte heta som vanligt folk, typ Sjökvist och Tjärnlund som alla, även folk som har som yrke att kritisera litteratur offentligt, kan uttala?

3 kommentarer:

annannan sa...

Å gud.

Varför är inte Eulalias döttrar obligatorisk läsning i grundskolan? (om recension 1).

"Tror de där nere på kontinenten verkligen att vi som behärskar vad som ändå måste anses vara ett världsspråk i Skandinavien ska lära oss hur andra uttalar sina namn? Kan de inte heta som vanligt folk, typ Sjökvist och Tjärnlund som alla, även folk som har som yrke att kritisera litteratur offentligt kan uttala?"
är en replik i Monty Python-klass. Skål (i fmkaffe) för den!

Charlie Truck sa...

Grönköpings Veckoblad var min tanke, kanske är den andra recensionen en parodi? Men på vad? Eller har de bett en gymnasieklass skriva tidningen.

Fast jag tror många gymnasieelever skulle skriva betydligt bättre, och lägga ner mer jobb både på läsandet, tänkandet och skrivandet om de skulle publiceras. Extremt nonchigt mot läsarna!

Bengt O. sa...

Den svenska myopiska inskränktheten återinns inte bara i landsortspressen. I Sv.D. retade professor Dick Harrison upp sig på att Michel Onfray var "inskränkt" eftersom han bara skrev om franska eller "galliska" tänkare i sin bok om barockens libertiner. Men inte nog med det: skriver man på franska blir det ju lätt "finurligt resonerande bisatser" och en "intellektuellt labyrintisk text". Och vad blir då konsekvensen:"Det går inte att hoppa över ett stycke och utan vidare tro att man kan ta upp den röda tråden längre fram och tillgodogöra sig innehållet. Läsaren måste följa med från start till mål. Ja då blir det ju knepigt med läsupplevelsen "i motsats till det i svensk facklitteratur normala."