Feber

Grått och lerigt, jag drar febrig och snörvlande på mig stövlarna och går ut med hunden. Han är gul och hoppigt glad som vanligt. I lurarna Tomas Andersson Wijs senaste och det känns som utmärkt musik för gråheten. Solen syns diffust bakom en sky, som om man tejpat ett vitt papper framför en skrivbordslampa. Marken är mörkgrå, trädstammarna mellangrå, himlen ljusgrå.

Tankarna far åt alla håll. Låter inte det här gitarrintrot precis som början på Jag är alltid på väg till en avlägsen destination.... ? Den har jag nog inte hört, eller sjungit på 20-25 år. Men så minns jag att jag läst att låtskrivarna känner varandra så jag kanske bara associerar.

Sen sjunger han om Stockholm -95. 17 år sen. Jag fyllde 30 och hade äntligen fått ett riktigt jobb och bytt tvåan i Fruängen mot ett förstahandskontrakt på Ringvägen 87A. En rätt trist etta men den låg på söder och den var min! Jag bodde kvar där tills jag flyttade till Paris. -95 hade jag fortfarande IVAR-bokhyllor som jag målat gröna, en säng jag köpt begagnat av Cia och den där beiga nedsuttna soffan som jag tror både Anna och tidigare Magnus ägt. Farmors kökstolar och köksbord, sexkantiga tallrikar jag fått i studentpresent. Jag skulle nog kunna räkna upp nästan allt som fanns i köksskåpen. Stereon som jag köpte för min första riktiga lön. Den hade skivspelare men jag tror knappt jag hade några LP-skivor i den här lägenheten, CD skivan hade kommit för att stanna och jag byggde mödosamt upp en rätt medioker skivsamling. En typisk tjejsamling kommer jag ihåg att en kille faktiskt sa en gång. En skiva av Bruce (The River), en av Niel Young (Harvest), en av Mitchell (Blue), en av Joplin (best of..?) och så vidare. Och så Right Said Fred, George Michael, Nirvana... Total mainstream, inget nörderi där inte.

Jag hade en vit telefonsvarare med en ilsken röd lampa som skrek: INGEN HAR RINGT! INGEN HAR RINGT! när man kom innanför dörren. -95 hade jag varken mobil eller internet men en laptop från jobbet hade jag. Vad gjorde jag med den utan internet? Jag hade flera, trånga fester i den där lägenheten med massar av folk, jag skulle aldrig få ihop så många gäster idag. Men alla levde ju fortfarande tonårsliv, ingen behövde barnvakt, folk tog med sig kompisar när de gick på fest.

På sommarsöndagarna tog jag med mig DN, filt, kaffe, bok och jag antar en CD-spelare (jag kan ju inte haft en Freestyle på 90-talet va?) gick tvärs över vägen ner mot Årstaviken. Där kunde man ligga på gräset ovanför kolonilotterna, sola näsan, spana på förälskade par och känna sig ensam. Sen gick jag hem och köpte två liter cola, chips och en bananpizza i pizzerian i ingången bredvid. Tror jag åt bananpizza från den pizzerian varje söndagkväll i flera år.

Vad deppigt det låter, man jag hade otroligt kul under den här perioden. Träffade mycket folk, hade rätt många nära vänner, jobbade mycket, reste. Man träffade på folk man kände överallt, Skånegatan var ju inte så stort om man säger så (ja, jag skriver stort inte lång, för den gatan var mer en plats, och ibland nästan ett tillstånd). Och så en rad mer eller mindre lyckade romantiska trasslerier förstås. Man kände att man levde som vi singeltjejer lite självironiskt sa till varandra när vi hade hjärtesorg. Ett trots allt på många sätt sorglöst och förstås egocentrerat liv.

Jag kommer ihåg att min längtan efter familj och barn mycket handlade om att jag kände ett behov av att ta hand om någon annan än mig själv, att finnas där för någon annan. Jag längtade inte efter romatiska middagar men efter kräksjukenätter. Jag ville också kunna klaga på att jag inte fick sova för någon annna behövde mig, bara mig, så mycket! Och så längtade jag eter tvåsamhet förstås, partnerskap, att inte vara så förbenat ensam om allting. Och det är väl också det en form av egoism kanske, behov av bekräftelse iallafall.

Ibland kan jag bli orolig för att jag lever för långt ifrån det som var mitt liv innan jag flyttade hit. Brytningen blir så definitv när man flyttar långt, vare sig man vill eller inte. Men jag undrar om inte Skånegtan 1995 hade kännts lika avlägsen om jag träffat en snubbe från Hägersten och vi nu bodde i Tyresö. Alla har ju gått vidare (får man hoppas).

Nu äter vi Pizza varje fredag här,  men en hemmagjord, gentrifierad variant och jag skulle inte komma på tanken att lägga banan på den. Och ofta, kanske varje dag, ser jag på mina barn och känner tacksamhet. Tänk att också jag fick!

Uppdatering: Om ni inte läst Anders fina text om samma tid (och med referens till samma låt) så gör det!