Carnet de route - part 1

Min resa i Vilda Västern
Jag har varit på en plats som hette Sedona. Där finns det fina berg och det är nästan öken och det regnar typ tio dagar varje år. Vi var där tre av de dagarna. Det var jätteovanligt sa alla, men det hade ingen talat om för vädret för det regande iallafall. I nästan-öknen är jorden alldeles röd. När den röda jorden blir blöt blir det en röd gegga som fastnar överallt. När det regnar ser man inte bergen så bra. Vi åt bönor. All mat serverades med bönor. Pappa ville vandra men det regnade. Jag ville bada i poolen, men det regnade. Mamma sa: Vi hade inte ens tur med vädret. Sen sa hon att det var ett skämt som ingen fattade, "Ni vet ju inte en vem Claire Wikholm är, vilken kulturskymning!". Sen åskade det. Sen vandrade vi iallafall, vi blev jätteblöta. "Varför har jag ingen regnjacka" sa jag. "Vi skulle till öknen" sa mamma. Sen åt vi bönor. Mamma läste en bok. "Vi har de mycket bättre än de här människorna iallafall," sa hon. Sen ville mamma träffa någon som hette Margarita. Sen fick vi punktering. Sen åkte pappa jättelångt och bytte bil och vi fick äta på Mc Donalds (inte bönor!). Sen åkte vi vidare.

Rawhide!

Imorgon drar vi västerut. Först ska vi till Sedona National Park, sedan Grand Canyon och sist Monument Valley. Jag funderar på att skaffa utrustning här. Eller kanske här.

Pride and Prejudice

"Tills jag var 30 trodde jag att palestinier var onda" sa en amerikansk college-utbildad tjej jag träffade häromkvällen."Bilden av Mellanösternproblematiken som jag fick under min uppväxt var helt ensidig."

Vi europeer har ju också fördomar om olika länder, och ofta känns reseskildringar och även utrikespolitiska artiklar rätt stereotypa. Men jag kan inte komma ifrån att det är snäppet värre här. Kanske beroende på en sämre skola, eller ett större land, vilket gör dem självtillräckliga, eller en TV beroende av annonsörer som bara vill ha inrikesnyheter eller en politisk agenda uppifrån. Vad orsaken än är blir jag ofta förvånad när jag inser hur amerikaner ser på oss europeer.

Jag har skrivit om "the European socialsts" förut, hur det verkar finnas ett likhetstecken mellan European och Socialist i många amerikaners medvetande och om hur de envist upprepar mantrat "It's only possible in America" om allt från sportresultat till börsmiljonärer till svarta presidenter. Det är också det enda land jag levt i där människor på fullt allvar säger att de lever i världens bästa land. I Sverige må man tänka det men man säger det inte högt på bästa sändingstid för att fiska väjare. Samtidigt representerar Europa för många bildning och historia, bra sjukvård och un certain savoir vivre.

Här kan ni läsa om vad en amerikan tycker om att leva i Amsterdam och betala 52 procent skatt. Rätt bra visar det sig när det kommer till kritan.

Ni na ni na ni nanna...

Tänker ni någonsin "om jag skrev böcker skulle jag skrivit den här" när ni läser en bok? Eller kanske snarare "om jag kunde skriva böcker skulle jag skriva så här."

Det hände mig precis nu, när jag läste Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde. Jag fick med mig en packe böcker som hastigast från Pocket Shop på Arlanda och den kom med mest av en slump.

Kanske är det njutningen att läsa på svenska och det välbekanta skandinaviska som gör det. Eller miljön, jag har tillbringat mer tid än man kan ana i ett svinstall. Jag vet precis hur det känns att hålla i en nyfödd griskulting, jag har sett de stackars dödfödda kultingarna och jag har lagt de levande under värmelampan för att de inte ska bli ihjälklämda under sin tunga mor. Nu har ju hon snott den utmärkta miljön, attans också! Dessutom har jag sedan länge bestämt att om jag skriver en bok en dag ska huvudpersonen vara en äldre man, ingen kvinna i yngre (nåja) medelåldern.

Jag vet inte om det här räknas som en "bra bok" eller om det är chick-litt för tanter, jag hade knappt hört talas om den och har inte sett TV-serien, men jag fastnade. Jag fastnade för de detaljerade, ja nästan omständiga beskrivningarna av de tre brödernas arbetsliv (i tur och ordning: begravningsentreprenör, grisbonde och dekoratör). I de myckna detaljerna, och personernas tankar om sina yrken, träder både personligheter och människoöden fram. Det sker inget mord elller mysterium i den här boken men jag satt klistrad till sista sidan!

Andra böcker jag fick med mig var Nattfåk av Johan Teorin. Helt godkänd i sin genre. Kriminalgåtan känns lite påklistrad, det är mer en bok om sorg och eviga husrenoveringar (ja, och givetvis den allerstädes närvarande medelåldern). En besvikelse var däremot Att besegra Fru J av Anneli Jordahl. Den känns mest som en hopsamling olika artiklar, mycket upprepningar och man kommer inte författaren närmare än man gör genom hennes böcker (vilket ju är gott nog). Det bränner bara till när författaren berättar att hon inte tror att hennes syskon närmare läst hennes böcker, och att de aldrig pratar om dem, men av förklarliga skäl får vi inte veta mer.

Kvar av högen finns nu Peter Englunds Silvermasken om Drottning Kristina.

In the eye of the beholder

"Det där är ju jättelätt! Det kan en bebis göra, jag ritar mycket finare!"

Med 5-åringen på MOMA (bilden från wikipedia). Själv gillar jag Pollock.

In the green room to the River Styx

För rätt länge sedan såg jag "Idlaflickorna" av Kristina Lugn med Sif Ruud och Birgitta Valberg på Dramaten med min far. Vid ett tillfälle säger en av de relativt åldersstigna damerna "Vi är den föräldralösa generationen". Jag kommer ihåg att min pappa, som rätt nyligen förlorat sin mamma, skrattade till på ett igenkännande och vemodigt sätt.

Det märkliga i att man fortfarande blir "föräldralös" när ens föräldrar dör även om man själv både uppnått och kanske passerat medelåldern beskrivs fint i detta utdrag från Christoffer Buckleys nya bok "Losing Mum and Pup: A Memoir".

Christoffer Buckley är författare (till bl a Thank you for Smoking), satiriker och kolumnist.

Hans föräldrar, William F. Buckley Jr och Pat Buckley, tillhörde den konservativa "aristokratin" i USA och var vad man brukar kallla "larger than life". William Buckley skrev 50 böcker, 5600 tidningskolumner och grundade The National Review, en konservativ tiding. Han var en av det konservativa USAs främsta intellektuella samt en devot katolik. Pat Buckley var dominant, mytoman och den sortens "socialite" som bara verkar finnas här.

She would have made a fantastic spy. Really, she would have made a fantastic anything. She was beautiful, theatrical, bright as a diamond, the wittiest woman I have ever known. ... She could have done anything; instead, she devoted herself, heart, soul and body, to being Mrs. William F. Buckley Jr. (A full-time job.)

Christoffers Buckley är deras enda barn och verkar ha haft ett komplicerat förhållande till sina färgstarka föräldrar. Han skrev kolumner i National Review ända tills han officielt gick ut med att han stödde Obama i presidentvalskampanjen. Det gjorde han genom att publicera en artikel titulerad "Sorry Dad, I'm voting for Obama".

I vilket fall verkar Christoffer Buckley ha utvecklats till en väldigt fin skribent. Han beskriver hur dessa dominanta, knivskarpa, inte alltid älskvärda personer fysiskt bryts ner av sjukdom och hur rollerna förälder/son ändras. Och hur gammlat groll och besvikelser förlorar sin betydelse.

Soon after, a doctor came in to remove the respirator. It was quiet and peaceful in the room, just pings and blips from the monitor. I stroked her hair and said, the words coming out of nowhere, surprising me, “I forgive you.”

It sounded, even at the time, like a terribly presumptuous statement. But it needed to be said. She would never have asked for forgiveness herself, even in extremis. She was far too proud. Only once or twice, when she had been truly awful, did she apologize. Generally, she was defiant — almost magnificently so — when her demons slipped their leash.

...

One realization does dawn upon the death of the second parent, namely that you’ve now moved into the green room to the River Styx. You’re next. Another thing about parental mortality: No matter how much you’ve prepared for the moment, when it comes, it comes at you hot, hard and unrehearsed.

...

“Duck” was the formal, vous version of “Ducky,” their term of affection for each other. If a transcript existed of their 57-year-long marriage and you did a computer quick-find search of “Ducky,” you’d find 1,794,326 matches.

...

“When are you leaving for California?”

“I’m not, Pup. I’m going to stay here with you.”

He began to cry. I went over and patted him on the back. He recovered his composure and said, somewhat matter-of-factly, “Well, I’d do the same for you.”

I smiled and thought, Oh, no, you wouldn’t.

Omkring vår eld vi nu samlats har...

Sonen har åkt på camp, lägerskola, i en vecka. Fyra klasser med lärare i en sådan där gul "school bus" ut på landet tre timmar från New York. Första gången ensam hemifrån om man inte räknar hos mor- och farföräldrar. Han var eld och lågor och har packat hela helgen: sovsäck, förstoringsglas, kompass och ficklampa. Alltid redo. "Vill du ha ett foto på oss med dig" frågade den ömma modern. "Varför då?", sa han, "det står inte på packlistan".

Alla de där stegen de plötsligt tar, de nya sakerna de kan, på ett så självklart sätt medans man själv står kvar där på trottoaren lätt förvirrad. I söndags var det Mors dag och han köpte en blomma till mig för egna pengar ("vet du vad den kostade mamma, ska jag säga det? Jag betalade den alldeles själv!").

Jag är inte orolig alltså, han har det jättebra den här veckan. Han fångar grodor och går nattspårning. Dessutom har de en blogg så det publiceras bilder varje kväll där vi föräldrar kan spana efter våra telningar och se om de verkar vara våta om fötterna. Men det går så fort! Alldeles nyss behövde han ju mig för att byta hans blöja!

Och minns ni hur kul det var att åka på läger? Jag älskade det. Jag älskade allt med det. Sömnbristen, tältlukten, lägerbålssångerna, smygandet på nätterna, tandborstningen vid bryggan i kvällssolen, frånvaron av föräldrar men närvaron av andra vuxna. Vuxna som spelade gitarr och ibland hade skägg. (Jag känner att jag har ett annat blogginlägg här, ett inlägg om vad schyssta killar på 25 betyder när man är tjej och 11. Killar som man beundrar och som pratar och skojar med en, ser en på ett bra sätt.)

Men mest älskade jag de nya kompisarna, de som bodde någon annanstans, gick i någon annan skola, tyckte andra saker och som jag kunde vara "ny" inför. De kände mig inte redan och hade inga förutfattade meningar. Så efter en vecka åkte var och en hem till sitt och blev till minnen för varandra.

Så här lät det för 50 år sedan, förlåt jag menar 15 år sedan...

Hiitat efter att ha youtubesurfat efter Jonas Thentesinlägg.

Festlig Fredag

Idag har jag roat mig med att spärra kontokort, fixa nytt lås till dörren, ta ut pengar på banken (eftersom korten nu var spärrade), fråga ett antal spärrvakter om inte händelsevis någon vänligt själ... och tillbringat ett bra tag i diverse skumma underjordiska gångar för att komma till "Lost and Found" och få skriva en evighetslång rapport. "Det brukar ta en tio dagar innan något kommer fram hit" var beskedet jag fick. "Om det har lämnats in till vår personal vill säga". Fat chance som vi säger over here. Och allt detta utan iPod (eftersom, ja ni fattar).

Så roligt får man om man blir av med handväskan på tunnelbanan. Eller, om vi nu absolut ska var sanningsenliga och inte bara basera oss på en sann historia, så roligt får man om man reser sig från sitt tunnelbanesäte och går av. Med två barn, tre jackor, en ryggsäck och ett paraply. Man kollar för säkerhets skull två gånger att man inte glömt paraplyet. Sedan går man av vagnen, och lämnar handväskan kvar. Voilà receptet på en riktigt festlig fredag!

"That ridiculously scary job losses chart"

Hittad hos Rachel Maddows, yngst, nyast, tuffast och roligast i network television.

Aprilväder

Det har regnat sedan i fredags, vi hade fantastiskt väder veckan innan, men nu har det varit aprilväder sedan det blev maj. Men idag bröt solen igenom och plötsligt var våren här igen, med besked. Så nu är det nog dags att byta ut den snöiga ängeln!

Farmer's Market, som jag raljerat över tidigare, har växt med årstiden och blivit mycket trevligare. Tyvärr försigår även evighetslånga byggnadsarbeten på Union Square men det är rätt fint ändå i vårsolen.

Och här har ni dagens tre New Yorkers:

Lågkonjunktur

Visst är det inte bara här det är tyst? Det känns lite som lågkonjunktur i bloggvärlden. Eller den mikrodel av den som jag följer dårå. Ord som "bloggdöd", "bloggtrötthet" förekommer, det suckas och skruvas på sig, man vill inte riktigt sluta men lusten är på semester. Är det twitter som är boven? Eller våren?

Jag vet inte men jag vet att det brukar lossna efter ett tag.

On the market

Jag hade ett möte med en rekryterare igår, innan jag låg på soffan och tittade pa TV mitt på blanka eftermiddagen (känner att jag behöver påpeka det innan ni börjar oroa er). Det gick väl bra, jag log så mycket att jag hade värk i käkarna efteråt, och jag var så intresserad av allting. Jag frågade om marknaden var sa dålig som man kan tro. "Oh yes", sa hon, "it's worse". Tjolahopp!

Egentligen har jag inte riktigt börjat leta ännu, jag har ju fullt upp med att följa The Real Housewifes. Närå, men jag har inte fått mitt arbetstillstånd än, för tillfället jobbar jag med ett franskt kontrakt, och räknar väl egentligen inte med att börja söka ordentligt förrens i höst. Men jag har lite svårt att bara låta det vara och hoppas på det bästa, jag tycker det är så ebarmligt tråkigt att vara arbetslös. Jag har varit det förut och jag är inget bra på det. Det är inte en av mina skills, I don't excel på det. Man får ett speciellt språk när man söker jobb. Allt man gör och kan ska kvantifieras i ord som ability, competence, proactive, self-starter och seasoned. Det speciella CV-språket.

Jag är inte så bra på att söka jobb heller, även om jag borde fått vana. Jag har varit tvungen att göra det ett antal gånger, alltid i lågkonjunktur för säkerhets skull. Men det brukar lösa sig, kanske inte alltid på bästa sätt, men på ett eller annat. Mitt problem är att som ännu en konsekvens av mitt rundflyttande, i kombination med graviditeter och barnledigheter, har jag haft en lite hackig karriär. Det skulle nog gå att se det som att jag hamnat i en typisk kvinnofälla, även om det bär mig emot att kalla det så eftersom jag har gjort alla mina val helt frivilligt och med ganska klar syn på konsekvenserna. I vilket fall så att jag inte haft ett jobb jag riktigt trivts med sedan jag flyttade från Sverige. Så det är liksom dags nu.

Helst skulle jag vilja ha ett jobb att verkligen engagera mig i, med en ordentlig utvecklingspotential. Barnen börjar bli större och jag känner att jag har mer utrymme för jobb i mitt liv. Samtidigt befinner jag mig på en ny arbetsmarknad, i et nytt land, på ett nytt språk, där jag inte har några kontakter och på en marknad som erfar den största arbetslösheten sedan 1930. Så från det perspektivet får jag nog vara glad för vad jag kan få.

Ett annat dilemma är att jag ju ändå jobbat såpass länge att jag är rätt kräsen. Jag vet i vilka typer at situtationer jag inte vill befinna mig och jag är trött på att kompromisssa med mina önskemål för att iallafall få ett jobb. Och mycket av den erfarenheten syns inte direkt på ett CV. Eller man kanske skulle skriva saker som "Kan handskas med värdelösa chefer", "Vana från omorganiseringar och friställningar", "Erfarenhet av att hela företaget likvideras", "Har överlevt flera företagsuppköp och kapandet av hela avdelningsbudgetar" etc. För jag tror att det är mycket av sådan erfarenhet som faktiskt gör att man kan vara effektiv. Verktygen kan man alltid lära sig, men åren man jobbat, livet man levt ger en faktiskt en erfarenhet som ger beredskap och kunskap. Eller det är vad jag intalar mig när jag ser alla pigga, smarta 27-åringar!

Burken

Jag tittar på TV istället för att blogga. Och istället för att göra något nyttigt överhuvudtaget. Det är måndag eftermiddag, det spöregnar ute, barnen är i skolan, maken på jobbet och jag tittar på eftermiddagstv. Känner mig dekadent, det är bara vinet och chokladen som saknas.

Nu har jag klarat av andra halvan av den gamla TV-versionen av "Sense and Sensibility" med Emma Thompson och Kate Winslet (fördelen med de där serierna är att det inte gör något om man kommer in i mitten, man har sett dem förut och handlingen brukar vara ungefär densamma). Sedan såg jag "The Real Houswives of New York City", om mycket rika, odrägliga kvinnor som bråkar med varandra hela tiden om bordsplaceringar och tennismatcher. När jag tänker efter har de ungefär samma problem som birollerna i Austenromaner (ni vet de otrevliga kvinnorna, arrivisterna, inte de kloka huvudpersonerna).

Men det finns fantastikt bra TV här också, HBO är oftast räddningen. Jag såg nyligen "Grey Gardens". En nygjord film om en dokumentär om Jackie Kennedys kusin och moster Little Edie Beale och Big Edie Beale. I början är de utlevande överklassdamer med drömmar om showbizkarriärer och Hollywood och i slutet två excentriska, utfattiga, ensamma damer som knappt lämnar sitt stora, nedgångna hus. Givetvis letar även de efter män som ska älska dem och betala deras livsstil. Mönstret verkar svårt att bryta. Men se den om ni kan, Jessica Lange och Drew Barrymore är mycket bra.



Annars blir det "In Treatment" ikväll. Halvtimmeslånga avsnitt med en psykiatriker och en patient, man får följa samma fem patienters behandling vecka efter vecka. Tänk Tv-drama där två personer sitter i varsin fotölj och pratar; inga utomhusscener, bara två eller max tre skådisar och en välskriven dialog. Och så Gabriel Byrne på det.

Och ja, det finns en kvinna som letar make även i denna serie, men hon är självförsörjande och överväger att skaffa barn ensam.

(Sorry för den odrägliga voiceovern, jag hittade inget bra klipp utan.)

NYC Story

Jag måste börja ta med mig kameran ut igen. Och så måste jag lära mig att våga ta foton på folk, på nära håll utan att skämmas. Jag får väl köpa en sån där utrikeskorreväst med många fickor på som förklädnad. Man ser så många original här, hela tiden, och ibland känns det som om varenda människa man passerar i tunnelbanan eller på gatan har en alldeles fantastisk historia att berätta. Och de har de kanske, med rätt ställda frågor kan nog varje människa berätta en historia som intresserar andra.

När jag sitter på tunnelbanan fantiserar jag om de andras liv. Mitt emot mig sitter på rad: en satt mexikanare med mössa, cykelhandskar och skitiga arbetskängor, en stentuff, kraftig svart tjej med rakpermanentad lugg, spegelglasögon i pilotmodell, tjocka fingrar prydda med jätteringar och jättetajta jeans, en trådsmal, äldre dam i dräkt, handskar och nylagt hår, och en ung kille i en kostym som ser ny och lite för stor ut ut. Visst vill man veta mer? Var kommer de ifrån, hur har de hamnat här? Bär de på en stor sorg? Är de tillfreds i sina liv? Ligger de vakna på nätterna och oroar sig för sin ekonomi eller sina barn? Hur bor de? Hur firar de jul? Vad ska de äta till middag?

Och ibland ser jag så osannolika saker att de får min fantasi at skena iväg. Häromdagen när jag sneddade över Union Square mötte jag en skadad mimartist. Eller han var kanske clown? Han hade svarta vida byxor, tvärrandig tröja, hängslen, vitsminkat ansikte men istället för en röd näsa had det runnit blod ur munnen. Han hade stödkrage som Wallanders granne, bandage från foten upp på låret och hoppade fram på kryckor. Hade han blivit påkörd av en bil mitt i sin show? Och var han i sådana fall så dålig att han inte ens hade fått ihop tillräckligt med pengar att betala taxi hem från sjukhuset utan måste hoppa på kryckor hem? Eller hade någon blivit så arg på att bli så där irriterande härmad av mimaren att han slagit honom gul och blå?

Visst vill man veta?

Jag kanske borde bli dokumentärfilmare i nästa liv, då ska jag göra sådana här dokumentärer.

P.s Filmen heter Off and Running och har precis premiärvisats på Tribeca Film Festival där även Måns Herngrens konstfilmsfilm verkar ha rönt en viss framgång.

Ny säsong!

8 inlägg i april. Jag brukar iallafall ligga över 20 även om jag inte når upp till ett inlägg om dagen. Jag har inte ens svara på kommentarer vilket jag brukar tycka är en hederssak.

Bon, nu är det en ny månad och nya tag. 1:a maj den enda riktigt lediga helgdagen, den enda dagen utan måsten. Vi gick inte i förstamajtåg i vår familj och nästan alla andra helger var kyrkhelger och minst ett kyrkobesök var inplanerat. Men första maj var jag helledig, det var söndag fast inte söndag ändå, man kunde tom hänga ut tvätt utan att skämmas. Det där sitter i ryggmärgen för även om jag inte går i kyrkan på pingst eller allhelgona känns det alltid som jag glömt något efteråt.

Här i kapitalismens högborg arbetar alla idag, fast de har ju Labour Day i september istället, det är startskottet för hösten, inte våren.

New York har varit på sitt mest förföriska humör med vårgrönska och sommartemperaturer. Vi har haft gäster från Frankrike på besök som gått omkring och gapat över de korta kjolarna och höga klackarna. New Yorkborna är som svenskarna, klär av sig så fort solen visar sig. De senaste dagarna har det mer sett ut som beachen i Forida än Manhatttan här.

Själv har jag köpt för många skor med kanske lite för höga klackar för det hör liksom säsongen till att man försöker bli lite mer som Carrie, även om man mest blir som Liz. Men det gör ingenting för Liz gillar man ju. Kul, snygg men inte direkt vacker, lite knäpp, smart, rätt självisk och inte alltigenom sympatisk. Vi har rätt till en sådan kvinnlig TV-karaktär vart 15:e år. På 90-talet fanns Elaine, på 2000-talet har vi Liz.

Obama har nu varit President i 100 dagar vilket har skakat liv i CNNs paneler och snygga grafiska kartor igen. Jag tittade på presskonferensen och han var lika bra som vanligt. Jag förstår inte, karln ser utvilad och energisk ut (jag höll på att skriva solbränd, men det var den avspändheten han utstrålade). Ibland undrar jag hur de där toppolitikerna är funtade för att orka. Svininfluensan pratas det om en del förtås men paniken verkar nästan vara större i Europa. Jag har sett ett par personer med ansiktsmask i tunnelbanan men annars verkar ingen vara speciellt oroad.

Jag slutade min projektanställning igår men startar omgånede en ny, fram till slutet på juni. Sedan måste jag verkligen ta tag i jobbsökandet, hua. Men idag är jag ledig, bakar kakor till sonens lägerskoleinsamling och funderar på att dammsuga, man kan gör det rätt länge, just fundera på att dammsuga har jag märkt.