Omkring vår eld vi nu samlats har...

Sonen har åkt på camp, lägerskola, i en vecka. Fyra klasser med lärare i en sådan där gul "school bus" ut på landet tre timmar från New York. Första gången ensam hemifrån om man inte räknar hos mor- och farföräldrar. Han var eld och lågor och har packat hela helgen: sovsäck, förstoringsglas, kompass och ficklampa. Alltid redo. "Vill du ha ett foto på oss med dig" frågade den ömma modern. "Varför då?", sa han, "det står inte på packlistan".

Alla de där stegen de plötsligt tar, de nya sakerna de kan, på ett så självklart sätt medans man själv står kvar där på trottoaren lätt förvirrad. I söndags var det Mors dag och han köpte en blomma till mig för egna pengar ("vet du vad den kostade mamma, ska jag säga det? Jag betalade den alldeles själv!").

Jag är inte orolig alltså, han har det jättebra den här veckan. Han fångar grodor och går nattspårning. Dessutom har de en blogg så det publiceras bilder varje kväll där vi föräldrar kan spana efter våra telningar och se om de verkar vara våta om fötterna. Men det går så fort! Alldeles nyss behövde han ju mig för att byta hans blöja!

Och minns ni hur kul det var att åka på läger? Jag älskade det. Jag älskade allt med det. Sömnbristen, tältlukten, lägerbålssångerna, smygandet på nätterna, tandborstningen vid bryggan i kvällssolen, frånvaron av föräldrar men närvaron av andra vuxna. Vuxna som spelade gitarr och ibland hade skägg. (Jag känner att jag har ett annat blogginlägg här, ett inlägg om vad schyssta killar på 25 betyder när man är tjej och 11. Killar som man beundrar och som pratar och skojar med en, ser en på ett bra sätt.)

Men mest älskade jag de nya kompisarna, de som bodde någon annanstans, gick i någon annan skola, tyckte andra saker och som jag kunde vara "ny" inför. De kände mig inte redan och hade inga förutfattade meningar. Så efter en vecka åkte var och en hem till sitt och blev till minnen för varandra.