Idag har jag roat mig med att spärra kontokort, fixa nytt lås till dörren, ta ut pengar på banken (eftersom korten nu var spärrade), fråga ett antal spärrvakter om inte händelsevis någon vänligt själ... och tillbringat ett bra tag i diverse skumma underjordiska gångar för att komma till "Lost and Found" och få skriva en evighetslång rapport. "Det brukar ta en tio dagar innan något kommer fram hit" var beskedet jag fick. "Om det har lämnats in till vår personal vill säga". Fat chance som vi säger over here. Och allt detta utan iPod (eftersom, ja ni fattar).
Så roligt får man om man blir av med handväskan på tunnelbanan. Eller, om vi nu absolut ska var sanningsenliga och inte bara basera oss på en sann historia, så roligt får man om man reser sig från sitt tunnelbanesäte och går av. Med två barn, tre jackor, en ryggsäck och ett paraply. Man kollar för säkerhets skull två gånger att man inte glömt paraplyet. Sedan går man av vagnen, och lämnar handväskan kvar. Voilà receptet på en riktigt festlig fredag!
Att jag aldrig gjort detta förut!
-
När jag upptäcker något som är fint och som hittills gått mig förbi brukar
det fladdra förbi en tanke på vad jag missat. Men sedan tänker jag på hur
roligt...
4 timmar sedan
3 kommentarer:
Ja, vad säger man...
Courage! brukar vi utropa i det här landet.
Jag har aldrig varit någon fan of handväskor, men då jag reste med barnen och de fortfarande var små började jag med banan och ryggsäck. Man måste kunna snöra på sig så mycket som möjligt. Han händerna fria.
Nu kör jag så långt det är möjligt med fickor och i andra hand axelremsväska som ett cykelbud. Det funkar förvånansvärt bra. Men vi har också glömt saker på tunnelbanan...
Mina barn är ju rätt stora och väskan är en axelremsväska som normalt hänger "tvärs över", jag har nog ingen direkt ursäkt tyvärr... Men, men nu är det mesta fixat!
Skicka en kommentar