In the green room to the River Styx

För rätt länge sedan såg jag "Idlaflickorna" av Kristina Lugn med Sif Ruud och Birgitta Valberg på Dramaten med min far. Vid ett tillfälle säger en av de relativt åldersstigna damerna "Vi är den föräldralösa generationen". Jag kommer ihåg att min pappa, som rätt nyligen förlorat sin mamma, skrattade till på ett igenkännande och vemodigt sätt.

Det märkliga i att man fortfarande blir "föräldralös" när ens föräldrar dör även om man själv både uppnått och kanske passerat medelåldern beskrivs fint i detta utdrag från Christoffer Buckleys nya bok "Losing Mum and Pup: A Memoir".

Christoffer Buckley är författare (till bl a Thank you for Smoking), satiriker och kolumnist.

Hans föräldrar, William F. Buckley Jr och Pat Buckley, tillhörde den konservativa "aristokratin" i USA och var vad man brukar kallla "larger than life". William Buckley skrev 50 böcker, 5600 tidningskolumner och grundade The National Review, en konservativ tiding. Han var en av det konservativa USAs främsta intellektuella samt en devot katolik. Pat Buckley var dominant, mytoman och den sortens "socialite" som bara verkar finnas här.

She would have made a fantastic spy. Really, she would have made a fantastic anything. She was beautiful, theatrical, bright as a diamond, the wittiest woman I have ever known. ... She could have done anything; instead, she devoted herself, heart, soul and body, to being Mrs. William F. Buckley Jr. (A full-time job.)

Christoffers Buckley är deras enda barn och verkar ha haft ett komplicerat förhållande till sina färgstarka föräldrar. Han skrev kolumner i National Review ända tills han officielt gick ut med att han stödde Obama i presidentvalskampanjen. Det gjorde han genom att publicera en artikel titulerad "Sorry Dad, I'm voting for Obama".

I vilket fall verkar Christoffer Buckley ha utvecklats till en väldigt fin skribent. Han beskriver hur dessa dominanta, knivskarpa, inte alltid älskvärda personer fysiskt bryts ner av sjukdom och hur rollerna förälder/son ändras. Och hur gammlat groll och besvikelser förlorar sin betydelse.

Soon after, a doctor came in to remove the respirator. It was quiet and peaceful in the room, just pings and blips from the monitor. I stroked her hair and said, the words coming out of nowhere, surprising me, “I forgive you.”

It sounded, even at the time, like a terribly presumptuous statement. But it needed to be said. She would never have asked for forgiveness herself, even in extremis. She was far too proud. Only once or twice, when she had been truly awful, did she apologize. Generally, she was defiant — almost magnificently so — when her demons slipped their leash.

...

One realization does dawn upon the death of the second parent, namely that you’ve now moved into the green room to the River Styx. You’re next. Another thing about parental mortality: No matter how much you’ve prepared for the moment, when it comes, it comes at you hot, hard and unrehearsed.

...

“Duck” was the formal, vous version of “Ducky,” their term of affection for each other. If a transcript existed of their 57-year-long marriage and you did a computer quick-find search of “Ducky,” you’d find 1,794,326 matches.

...

“When are you leaving for California?”

“I’m not, Pup. I’m going to stay here with you.”

He began to cry. I went over and patted him on the back. He recovered his composure and said, somewhat matter-of-factly, “Well, I’d do the same for you.”

I smiled and thought, Oh, no, you wouldn’t.