onsdag 28 maj 2008

Mångfalld

På min arbetsplats skryter vi med att vi har medarbetare med en mängd olika nationaliteter. Det ses som en stor tillgång och att ha en internationell bakgrund är viktigt. Vi pratar mest engelska och franska men även tyska och svenska hörs i korridorerna. I teorin lär vi oss av varandra och blir tolerantare.

I praktiken har jag aldrig hört så många fördomar eller generella plattityder om andra folkslag som här. "Jamen han är ju libanes, så det får du ju räkna med", "det blir inget beslut i år, de är ju svenskar", "han kommer aldrig bli klar i tid, du vet ju hur de är". Det värsta är att efter ett tag tycker man att det stämmer. Det är som om själva konceptet kräver att vi alla blir ännu tydligare i våra nationella identiteter för att vi ska kunna läsa och förhålla oss till varandra. Tyskarna kommer alltid i tid, fransmännen aldrig, libanesen skriker i telefon och italienaren är nervig.

Vi odlar våra skillnader, någon smältdegel är det verkligen inte tal om.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Kul och tänkvärd text. Jag får dock säga att på min tidigare arbetsplats i en FN-organisation fungerade det inte riktigt så, i vart fall inte på min avdelning. Som chef var det dock viktigt att man var uppmärksam på nationella särdrag men de problem som ibland uppstod hade sitt ursprung i individuella snarare än nationella särdrag.

Men som svensk krävde det hela en hel del självövervinnelse. Men till slut gick det ju bra.

Charlie Truck sa...

Delvis beror det nog på att den allmänna stämningen är rätt dålig. Företaget är i kris, många känner sig hotade och då bildas ju lätt kotterier.

Det är betryggande att höra att det fungerar bättre på FN, det är ju liksom poängen med hela organisationen!

Anonym sa...

Undrar om det inte spelar in att de internationella inslagen kommer från gruppen "högstatusinvandrare"? På mitt jobb är en tredjedel utlänningar, men jag är ensam icke-fransk europé (forskning inom datavetenskap sysslar vi med). Här odlas inga skillnader, åtminstone inte i större utsträckning än mellan olika franska regioner, utan alla smälter in. Ingen framhäver sin nationella identitet när nationen i fråga är en gammal fransk koloni.

Vi har visserligen en libanes som försökte prata in en kusin på ett CDD, vilket väl får ses som ganska ofranskt beteende, men det tillskriver vi de individuella särdragen...

Charlie Truck sa...

Hanna,
Jag tror du har rätt. Det beror kanske på om man tycker man har något att vinna pa att bli mer fransk eller inte. Hos oss är ledningen icke-fransk, så det franska är inte nödvändigtvis norm.