Jag protesterade, lite lamt. Det gör jag väl? Det gör väl alla? Man måste väl tycka om djur, eller? Alternativet låter ju som om man vore helt känslokall.
Men om jag ska vara ärlig har inte djur haft någon framträdande plats i mitt hjärta. Vi hade katt när jag var barn, den gillade jag. Den låg och sträckte ut sig i mitt knäveck och nästan puttade mig ur sängen när jag var sjuk. Men vi hade inte det där symbiotiska förhållandet som somliga har med sina husdjur. Annars har jag nog alltid hävdat att jag gillar människor mer än djur. Jag har tyckt folk med husdjur är rätt tröttsamma, all denna tid och omsorg och vad gör man på semestern? Framförallt hundägare som låter som om de pratade om sina barn "Putte gillar inte när det kommer främmande".
Så fick jag familj, en man uppvuxen med hund och en dotter som ägnat sig från sin första dag i livet åt att visa att hon är en egen människa, med högst egna önskningar och preferenser. Från tidig, tidig ålder har hon uppmärksammat varje spindel, varje nyckelpiga, varje porslinskatt och barbiehäst (dockorna däremot ligger bortglömda i en hög). Hon vet sedan länge att hon ska bli veterinär, eller kanske hundgårdsägare. Och jag skulle inte bli förvånad om det slår in. En alldeles speciell plats i hennes hjärta har hundar.
När vi flyttade tillbaka från USA tog mina argument mot hund slut. Vi köpte hus med trädgård. Vi bor precis bredvid skogen. Barnen hade bytt skola tre-fyra gånger på ett par år, de behövde trygghet.
Så vi köpte en gudomligt söt Golden Retreivervalp förra sommaren.
Och hjälp vad folk reagerade. Det var som om vi svek den hemliga överneskommelsen mellan alla föräldrar vars barn vill ha hund. ALLA sa till mig att det var vansinne, det kommer att bli jättejobbigt, de behöver jättemycket motion, de smutsar och VAD ska ni göra på semestern? Va?
Såhär 18 månader senare kan jag säga att jo han har ätit upp ett antal skor, men man lär sig att stänga dörrar och att lägga saker högt. Jo det blir smutsigt, men jag menar vi har två barn so what's new? Jo han lyder inte alltid som vi vill, men det är ju faktiskt vårt fel och vi jobbar på det. Jo, han sticker som ett skott om vi öppnar porten, men aldrig långt och inom 10 minuter kommer han lommande.
Och jag har lärt mig att man kan lära sig saker fast man är närmare 50 än 40. Man kan lära sig uppskatta den oförställda glädjen hos ens hund när man öppnar dörren. Tilliten, kärleken, entusiasmen. Levande kroppsvärme i mysig päls att borra in tårna i under skrivbordet. Keligheten, ett huvud som vill bli kliat i ens knä. Och att gå en timme i skogen varje morgon, come rain come shine, det är bara bonus!
Och semestrarna? Jo ibland har man tur och i grannbyn bor en ensamstående dam i en stor trädgård i skogsbrynet som haft honom som husgäst tre gånger nu. Där träffar han andra unghundar och katter och blir nog gräsligt bortskämd.
Så på det hela taget går det bra, han gör mig galen ibland när han tuggat på något eller när han smiter ut just som vi ska åka. Men mest är det mysigt och vet ni, hundar sover väldigt mycket!
Men lova att ni säger till om jag börjar prata med bebisröst och hävda att vi inte kan göra ditten eller datten "för vi har ju hunden"!
7 kommentarer:
Å nej, säg inte att det är möjligt...
Jag är ingen hundmänniska men har en son som också längtat efter djur sedan han var pytteliten och jag tänker allt oftare att det nog vore bra om han kunde få en. Tål att tänkas på.
Jorun,
Allergi. Du kan säga att du är allergisk. En kompis hade föräldrar som sa att HAN var allergisk. Fast han inte var det. Kanske väl hårt...
Katter är jag lite allergisk mot, på riktigt, men jag har aldrig känt något när det gäller hundar. De brukar å andra sidan inte gilla att ligga draperade över min nacke.
Golden retriever är bäst. Jag hade en sån. Vill aldrig ha någon mer/annan. De är extremt lätta också, särskilt tikar. Dessutom är de coola nog för att trivas med andra (snälla) människor om man måste resa bort.
Plus att du har turen att inte bli en fjollig hundägare. Var glad!
Min senaste post hade jag börjat skissa på innan du postade din, men de talar till varandra på ett välkommet sätt.
Vad fin han är, er hund. Golden som är smala och spänstiga (många är ju överviktiga, dessvärre) är favorithundar för mig också.
Hund (eller katt) och barn är inte samma sak. Det ena ersätter definitivt inte det andra, även om de påverkar hur mycket tid man har för det ena aller det andra. Å andra sidan, med barn som är stora nog så finns det ju fler människor som har tid med hunden/katten.
Djur lever man ihop med för att de är just djur, för att de är aningen mindre komplexa och komplexfyllda än människor, för att man kan ha mer rättframma förhållanden med dem. Och för att det utvecklar en som människa att leva med en varelse av en annan art. Tänker jag.
Hundmännsika skulle jag nog inte kalla mig än. Men jag lär mig.
Jag har liksom mer uppskattat kor och grisar än sällskapsdjur. Jag trivs på bondgård och tycker egentligen att en hund ska leva i en sådan miljö, som medhjälpare till människan, på en plats där människor och djur finns runtomkring, där alla har sin plats. Hela grejen med sällskapsdjur känns egentligen artificiell. Egentligen tycker jag nog att en bondgård är den ultimata platsen för barn att växa upp på också. Att lära sig respekt för djur och väder, att förstå sammanhanget mellan arbete och mat på bordet. Säsongerna, grödorna och ja, kanske även slakten. All denna grund för livet på jorden måste vi ju liksom skapa artificiellt, eller visa på film typ.
Fjollig är jag nog inte men nu i efterhand får jag dåligt samvete för den sista meningen. Givetvis är det saker vi inte gör för att vi har hund, liksom det är saker vi inte gör för att vi har barn, inte har råd, inte har tid eller bor för långt bort. Man väljer ju bort saker hela tiden. Men det är sällan saker jag saknar.
Annannan, jag såg inte din kommentar innan jag skrev min men jag har kommenterat inne hos dig också (hängde ni med?).
Nej djur är inte människor och kanske just därför tycker jag att man måste vara lite ödmjuk med att man inte alltid vet vad som är bäst för dem. Men visst tror jag att just hundar trivs i människors sällskap och de verkar ha ett behov av en familj, att känna att de hör till. Vår hund har aldrig varit ensam instängd lägenhet utan är i trädgården och garaget när inte vi är hemma. Men det känns ändå betydligt bättre nu när jag jobbar hemifrån och han har sällskap i princip hela dan.
Skicka en kommentar