måndag 23 januari 2012

... att hämta har sin tid och att lämna har sin tid.

I radioprogrammet spanarna måste de ha tre bevis på en ny trend, jag har inte riktigt spanat någon trend men ni vet hur det ibland känns som om allt man läser och hör plötsligt handlar om samma sak utan uppenbar anledning? I think thats the stuff krönikor are made of.

Så:

1) Häromdagen skrev någon på Twitter att deras dagis stängde 16.00 om dagarna. Det gällde ett kommunalt dagis i Stockholmsområdet. 16.00 !  Ett kommunalt dagis som alltså enbart vänder sig till människor som tjänar tillräckligt för att jobba deltid och/eller är två att dela på hämtningar och/eller har fria arbetstider. Hur gör man om man är ensamstående sjukvårdsbiträde eller snabbköpskassörska och pendlar en timme? Hur lätt är det att få jobb om man måste gå från jobbet klockan tre? Finns det inget minimikrav på service för kommunal verksamhet i Sverige? Jag trodde att det var för att man ville/kunde alternativt kände sig pressad av det sociala trycket som alla hämtade så tidigt i Sverige. Men tydligen ger kommunen en inte ens alternativ.

2) Någon dag tidigare hade jag läst den här artikeln om den ideala tiden för att vara hemma med nyfödda fulltid. Författaren menar att forskning inte kan påvisa att barn som är över ett år mår bättre av att vara hemma med en förälder än i barnomsorg (om jag snabbsumerar artikeln). Denna diskussion blir vi liksom aldrig av med, den återkommer lika ofta som diskussionen och alla studier om hur länge man bör amma.


3. French children don't throw food verkar vara en rätt odräglig bok av en amerikanska som tar sina erfarenheter bland parisisk överklass/borgerlighet, skruvar till ett par varv och serverar som snabba recept på hur man ska få artiga barn. Väldigt fördomsfullt men som ofta finns det förstås saker man känner igen.

Om vi lämnar påståendena att alla fransmän slår sina barn hän (Det kräver en egen bloggpost men kort så: nej, de gör alla inte och ja, att misshandla barn är givetvis förbjudet i lag. Men troligtivs är det vanligare att barn får en smäll på fingrarna eller dask i baken än i Sverige, det är iallafall rätt allmänt accepterat inom vissa sociala kretsar, men inte alla tror jag. Och alla barnexperter i TV och böcker fördömer aga. Man kan ju hoppas på en positiv utvecklig med nya generationer föräldrar).

Om dagens ämne skriver hon bl a annat att franska föräldrar tycker det är idealt att deras barn från de är tre månader tills de är tre år tillbringar 12 timmar om dagen på dagis, för att bli sociala. Nja, skulle jag nog säga, jag har inte träffat någon som tycker det är idealt, däremot finns det en annan förståelse för att man som förälder jobbar och har långa dagar även när man har småbarn. Och då vill man ju gärna hitta bra saker med dagisvistelsen, så visst pratas det om socialisering. Däremot har många som har råd barnflicka som hämtar på dagis och skola om de inte kan göra det själva. Dvs barnen kommer hem vid halvfemtiden, även om inte föräldrarna gör det.

Men franska kvinnor värnar om sin självständighet och sitt jobb, iallafall de välutbildade och urbana. Kanske ligger den kvinnliga frigörelsen närmare i tid och erfarenhet här, I Sverige är det ju så självklart och man kan inte driva tesen att väldigt lång barneldighet inverkar negativt på kvinnors karriär eftersom svensken tror att alla delar på föräldraledighet och VAB. Men sist jag kollade tog svenska pappor bara drygt 10% av alla föräldradagar....


Ur en recension i The Guardian saxar jag följande som trots allt slår an en sträng hos mig. Nej fransyskor gillar i gemen inte att definiera sig själv som mödrar.

"French women are often loth to leave the arena of womanhood and enter that of motherhood. They do not define themselves as mothers and don't want to be defined as such. For American and British women, motherhood has become such a big event in our lives. It's amazing that women's liberation has brought us to this extreme that motherhood is the coolest thing to do in your life.

"The place of a child in its mother's mind is much more defined and separate in France. An Anglo-Saxon mother faced with the piano-thumping child would be saying 'what is my child feeling?'. A French mother would be asking 'what am I feeling?'. If we empathise too much with our children that it becomes intolerable to punish or limit them, this is terrible for the child. If you believe your main objective is to be liked by your child, you are in big trouble."

"But we Anglo-Saxon mothers have created a backlash in which smart, accomplished women give up everything and their child becomes 'the project'. This in turn puts pressure on the child. Bringing up a child successfully is about enabling that child to leave you and go out into the world on their own."

Jag har inte riktigt formulerat klart den här bloggposten men nu måste jag springa och hämta barn i skolan så ni får ta den som den är :)

6 kommentarer:

Karin S sa...

Hey, jag vill nog ha en slutsats här.

Boken verkar rätt gräslig, ja. Men en del stämmer nog, ja.

Har du tänkt på (det har du förstås) hur svårt det är att uppfostra barn in i en kultur som man liksom inte har med sig från början? Få dem att fungera utan att ge avkall på det man tycker är grundläggande i den egna kulturen/i de egna värderingarna.

Mina barn blir mer och mer franska ju äldre de blir. Det är också en konstig känsla. Kanske samma med alla barn som håller på att bli vuxna, de där att de AVLÄGSNAR sig.

Men i vissa fall är de klart med "väluppfostrade" än de någonsin hade blivit i Sverige, vad jag än hade tyckt. Sönerna tar aldrig mat före sin syster, de håller upp dörrar och hälsar på kompisarna med handslag, i alla fall från ca nio år. Vuxna hälsar de också alltid på ordentligt. Men de pratar med mat i munnen och äter mindre prydligt än de skulle ha gjort i Sverige. I Sverige är ju bordsskick något närmast heligt, i alla fall som jag minns det. Här är det rörigare.

Å andra sidan, när det kommer till annat så är det nog sak samma. De föredrar spel och dator före läsning, de är inte bra på att hålla reda på saker.

Och dottern som är sexton börjar inse att hon måste ha en "culture générale", vilket innebär att hon trots motvilja måste läsa en del böcker och se en del filmer. Känna igen en del operor och gå på en del utställningar.
Sent ska syndaren vakna, säger jag. Men bättre sent än aldrig.

Jag känner också att ju äldre och osvenskare de (och jag blir) desto svårare är det att skriva om på en blogg.
Den svenska förståelsen är liksom noll, och vad ska jag bråka med svenskar för, när det liksom inte handlar om dem, det handlar om oss och att fungera här.

Men enkelt är det inte.

Charlie Truck sa...

Ja, visst behövs det en slutsats men vet inte riktigt vad den är. Kanske ungefär följande:

1. Man vill ju som förälder så väldigt gärna veta vad som är bäst. Som om det alltid fanns ett rätt val, men ibland finns det ju bara bästa möjliga val.

2. Att det inte finns någon mirakellösning på ekvationen små barn + karriär (eller annat eget projekt typ konstnärligt skapande, egna intressen etc) se ovan.

3. Att medelklassföräldrar i västvärden är mycket dömande mot alla som väljer andra lösningar än de själva. Detta grundar sig givetvis i punkt 1. Om andra har gjort ett annat val, gjorde de då det enda rätta valet? Då har ju jag valt fel? Bäst att bekräfta mitt eget val snabbt!

4. För att anknyta till resten av din kommentar: Det här är ju lättare om alla runt en gör samma val som en själv, dvs man får barn i sitt hemland och bor i ett homogent bostadsområde.


Och det är skitsvårt, jag tänker på det här med barnuppfostran hela tiden! Mina barn hälsar också med att ta i hand och pussar främlingar på kinden. Och det är nog betydligt vanare att höra ett "Nu räcker det!", eller "Ca suffit!" än ett "Mna älskling inte ska du väl hoppa i mammas fina säng?" (Men det sistnämda tror jag hade varit lika, inte hade jag haft bättre tålamod i Sverige:)

Blir mina barn mindre kreativa för att de antagligen har stramare tyglar än om de vuxit upp i Sverige? Vet ej.

Sen är man ju inte ensam heller, att diskutera Fransk skola med svenskar går ju inte! Framförallt inte Maternelle.

Charlie Truck sa...

Karin, ett helt annat ämne men eftersom du skrev om culture générale!

http://www.slate.fr/story/48783/culture-general-science-po

Karin S sa...

Hallå igen, Charlie,

Ja, det är nog med en baktanke på SiencePo dom de trycker i eleverna att man måste ha en sån dära, ehm, generalkultur.

Som den elitistiska människa jag i grund och botten är så tycker jag att det är rätt bra. Men jag medger förstås att det är djupt orättvist för dem som kommer från hem där man har nollkoll. Å andra sidan, i den privata skola mina barn går så undervisas de i ämnet. Och får listor. Och många av eleverna har inte fransk härkomst, så nog har folk från andra världsdelar fattat galoppen. Om de sen når ända fram är i och för sig en annan historia.

Maternelle har jag kommit förbi, när det var som hetast för mig hade jag inga barn höll jag på att säga, men menar blogg. Jag idisslade det hela med andra svenska mammor i svenska kyrkans stimmiga hall och det rådde delade meningar, förstås. Så här i efterhand tycker jag att det var en utmärkt uppfinning, om än något brysk i starten.

En annan grej man inte kan skriva om är ralleys. Känner du till dem? Jag funderar på att skriva ett inlägg om dylikt, för att se vilka reaktionerna blir, om det blir några. Vad tror du? (Sonen är med i ett, vi missade för dottern. Men han trivs som fisken i vattnet.)

annannan sa...

Men det är väl jättebra om svenskar får veta hur det är i andra länder! (Apropå Karins kommentar om att blogga för svenskar om franskt)

Ja, det var ju en överförenklad formulering, förstås. Jag menar att det finns oerhört mycket insikt att hämta i det där att det inte självklart måste vara så som man alltid trott att det självklart måste vara.

Jag har ju inte barn, men jag har många gånger tänkt att det nog möjligen har räddat min mentala hälsa att inte behöva ta den konflikten mellan min uppfattning och en omvärlds uppfattning som jag inte alltid delar. I alla fall hade jag inte varit alls mogen att blanda in ett barn i den konflikten då när vi försökte; då var jag så ny och osäker själv. Nu tror jag att jag skulle fixa det, men nu är barntanken lagd på hyllan.

Rent konkret: "C'est suffit" är ju så förbannat mycket riktigare än "Men inte ska du väl...". Förra lördagen höll jag på att bli vansinnig på kombinationen av en femåring som klampade fram och tillbaka på en metallramp och en moster (tror jag) som vekt och vagt sa "Men sluta med det Beatrice". Fem gånger. Utan minsta resultat och utan minsta stegring i emfas. Ett stimulus som aldrig resulterar i någon konsekvens leder snabbt till fullständig habituering, det är praktiskt taget lektion 1b i inlärningspsykologi.

Så fick jag skriva det på näsan också. Pardon.

Charlie Truck sa...

Karin, Rallyn! Visste inte att det fortfarande existerade. Jag hörde talas om det när jag var utbytesstudent och fick uppfattningen att det var rika/adliga ungar som festade på föräldrarnas bekostnad, typ. Veteranbilsrallyn på gods och champagnefester på båt och dyl. med lämpliga ungdomar inbjudna för matchmaking. La vieille France.

Jag inser nu att det nog är en väldigt fördomsfull bild som säkert inte stämmer så jag skulle iallafall gärna vilja veta lite mer!

Annannan,
Det var knepigt att få barn och vara nyutflyttad. Man kan väl säga att efter det kan jag anpassa mig till vad som helst:) Man lär sig efter ett tag vad som är viktigt, och vad det är poäng att ta strid för. Förhoppningsvis blir man lite tolerantarne kring föräldraskap och uppfostran. Dessutom inser man att det faktiskt kan vara bra för ens barn att uppleva olika sätt/åsikter.

Som jag sagt tidigare tycker jag det råder skrämmande hegemoni i Sverige, stackars invandrare som inte samsover!