Central Park, NYC, 30 oktober 2008

Dagen Gud tänkte sig när han skapade höst i storstad.

Och genom filmens magiska värld vet vi ju alla hur fantastiskt romantiskt det kan vara.

Autumn in New York (eller hur manga lövhögar kan man sparka i under en tagning?).

Och givetvis bäst av alla: Love Story (ok, det var mest vinter men notera skridskoåkarna).

Det här är inga hundvakter det är "Zen Behavioural Specialists", det står det på ryggen på deras fina jackor!

Har ni sett märkliga och gripande Angels in America? Då känner ni igen den här ängeln.

Dam dricker ensam

I går satt jag ensam i en hotellbar. Jag skulle haft sällskap men det blev något missförstånd och medans jag satt där och väntade förgäves tänkte jag att i filmer händer det alltid spännande saker när damer sitter ensamma i hotellbarer. De är allitd mystiska och bär på en hemlig sorg och så dyker Sam Shepard upp och bjuder på ett glas. "Two more of whatever it is the lady is having", "Two burbouns, no ice coming up", svarar bartendern, som sedan vakar beskyddande över dem. Sam är också mystisk och bär på en hemlig sorg och så delar de lite sorg och närhet och fortsätter vara mystiska och sedan skiljs de åt.

Men inte dök Sam Shephard upp inte. Det kom inte ens fram någon som jag inte ville prata med. Så var det iallafall förut, för hundra miljoner år sedan när jag var singel och ibland tog tjuren vid hornen och satt ensam vid något bord. Sam Shephard dök inte upp då heller men man kunde iallafall lita på att någon överförfriskad snubbe från Borås på årets Stockholms-konferens skulle försöka konversera lite. Då fick man tillfredställelsen att le avmätt och snoppa av. Nu pratade inte ens bartendern, som väl ändå har betalt för det, med mig mer än nödvändigt. Å andra sidan slapp jag åka hem till en tom etta den här gången. Barnen hade inte ens gått och lagt sig när jag kom hem,då avstår man gärna från överförfriskade konferensdeltagare.

Annars var det kul att vara på stan, vuxna männsiskor gick omkring i de mest märkliga kreationer på väg till halloweenfester. Årets trend verkar vara att klä ut sig till en strippa som klätt ut sig till sjuksköterska. Jag mötte även en man som målmedvetet stegade gatan fram med sin blackberry vid örat iförd kostym, rock och en svart ögonmask. Very Eyes Wide Shut.

Dagens citat

Kristina: Di bakar präktigt vettebrö i Amerika.
Karl Oskar: Här äter di vettebrö i söcknan också!
Kristina: Här vimlar mä folk överallt! Kan vettebröen verkligen räcka till alla?

--Vilhem Moberg.

Ungefär såhär låter det hemma hos oss ibland.

Dagens dikt

Four in the Morning

The hour from night to day.
The hour from side to side.
The hour for those past thirty.

The hour swept clean to the crowing of cocks.
The hour when earth betrays us.
The hour when wind blows from extinguished stars.
The hour of and-what-if-nothing-remains-after-us.

The hollow hour.
Blank, empty.
The very pit of all other hours.

No one feels good at four in the morning.
If ants feel good at four in the morning--
three cheers for the ants. And let five o'clock come
if we're to go on living.

--Wislawa Szymborska, translated from the Polish by Magnus J. Krynski and Robert A. Maguire

L'enfant-roi

Har ni sett the Nanny Diaries? Säkert inte, jag såg den på ett flyg (det där lät som när man omständigt förklarar hur man råkat titta i Hänt i Veckan hos frissan) och de har ett nästan groteskt födelsedagskalas med kostymer från 1700-talet. Jag trodde det var på film. Igår fick min 4-åria dotter ett email, en födelsedagsinbjudan där man RSVPar på en website. Hela klassen är inbjuden till "a Broadway Style Party with dancing, singing and costumes" på något Kids Center Downtown. Det kostar säkert 40-50 dollar per barn och de har bjudit hela klassen. Dottern var inte ens riktigt säker på vem flickan var som bjudit.

Oh Gosh, jag får nog börja skriva upp vilka barn som bjuder in till föddelsadgasfesterna för jag lär väl bjuda tillbaka dem iallafall. Men tror ni inte att det kan bli jättehippt med ett "Retro style real birthdayparty with cake and balloons and limited number of participants, in a real home!", "Like in the 50s!", "Please only bring gifts with a value of maximum 7 dollars.", "Absolutely no clowns, no magician, no amusement park, no expensive gifts to participants", "Maybe a fiskdam if you are nice."

Jag tror vi kommer att starta en ny trend bland New Yorks överklassmorsor.

The Europeanization of America

Trots att Obama leder överlägset är det värsta skällsordet man kan kalla någon i det här landet inte något av tillmälena ni hör ghettokillarna i Baltimore eller maffiagrabbarna i New Jersey kalla varandra på TV utan "European Socialist". Och jag tror att de sätter likamedtecken mellan de två orden.

Läs följande citat och betänk att det utalande av Obama som McCain-kampanjen mest ondgör sig över just nu är att Obama hotar att sprida resurserna (spread the wealth around).
"These policy changes will be the beginning of the Europeanization of America. There will be many more public policy changes with similar goals—nationalized health care, Kyoto-like global-warming policies, and increased education regulation and spending."..."What can the Republicans in Washington to do to avoid the Europeanization of America?"
Pete du Pint i Wall Street Journal

Ibland känner man sig långt hemifrån.

Men, många ärevördiga republikaner i mittfåran överger nu McCain. Han har på ett år gått från att ses som en ovanligt framsynt och öppen republikan till att enbart flirta med tokhögern. Fler länkar med intressanta artiklar hittar ni hos Isobel HK.

När jag flyttade till Frankrike kändes det som jag gled mer och mer till höger i min politiska syn, här känns det precis tvärtom. Speciellt om man använder amerikanernas gradering av vad som är höger eller vänster. Plötsligt verkar det inte lika märkligt att i Europa betyder liberal att man ligger till höger om mitten medans det här betyder att man ligger så långt till vänster att man nästan trillar av jorden (som är platt, det vet ju varje vanlig människa som inte snobbar sig och bor vid kusten!).

Charlie modebloggar (3)

Jag har väntat på att bling-bling modet skulle ge sig och handväskor-som-kostar-som-en-mindre-havskryssare skulle bli omoderna. Men nu är det dags. Welcome to "Recession chic" och dess utövare "the recessionistas"!

Allt för att slippa ha dåligt samvete för att man forstätter shoppa när det är dåliga tider.

Eller är även detta en smart "spin" från Obama-kampanjen? Den senaste Palin-skandalen (det kommer ett par i veckan) handlar om hennes garderob. När hon blev nominerad sprang hon till närmaste varuhus och handlade kläder för 150 000 dollar med kampanjens kreditkort. Lite svårt att försvara för denna "helt vanliga småstadsmamma" men hon säger att hon ska lämna kläderna till välgörenhet när allt är klart. Håll utkik, den 5:e november kanske man kan köpa äkta Palin-glasögon på Ebay. Om hon blir hemskickad till Alaska igen kanske det är passande klädsel på en depressionista?

Dinseydags

Kan någon människa förklara varför Cecilia Gyllenhammars alltid lika obegripliga, dåligt skrivna och ointressanta artiklar tas in på Newsmill? Just nu är de tre första artiklarna på ettan skrivna av henne. Sedan kommer en gammal artikel om Sarah Palins gravida tonårsdotter och en om Fredrik Virtanens miljonförlust på börsen.

Den där siten är ju ett skämt.

Däremot är "Före detta Volvoprinsessan" en nästan lika bra titel som "Fiskarson från Allonissos". Som sagt, rena Disney.

Ursäkta uppehållet

Jag har tillbringat två dagar hos "the social security administration office". Vi försöker få de socialförsäkringsnummer vi nu har rätt till eftersom vi har visum. Första dagen lyckades vi efter ca tre timmars väntande, nummerlappstagande, runtspringande till andra våningar med nya väntrum och nya nummerlappar ansöka om ett nummer. Numret kommer om 4-12 veckor för allt måste kollas med immigrationsmyndigheten, dvs de som precis har kollat allt och gett oss visum som ger oss rätt till nämda nummer. Nästa dag fick jag komma tillbaka med mitt svenska vigselbevis för att visa att vi var gifta. Visserligen har jag ju fått mitt visum eftersom vi är gifta men socialförsäkringsbyråkraten måste själv titta på, och kopiera, mitt svenska papper från kyrkan vi gifte oss i. Jag översatte vad som stod och sedan kunde jag ansöka om ett nummer också. Det kommer också om 4-12 veckor för nu ska hon kolla mitt papper med immigratinsmyndigheten trots att de ju bevisligen sett precis samma papper.

Barnens nummer kan vi inte ens ansöka om, först måste vi ansöka om arbetstillstånd för dem. Jag skojar inte, "nej barnen är ju inte gifta med er make så de behöver arbetstillsånd". Jamendåså, då förstår jag. När de fått arbetstillstånd kan vi ansöka om nummer till dem. Undrar om jag kan få min fyraåring till att jobba extra på McDonalds till jul?

Men kanske ligger det något trösterikt i att stora statliga instutitioner är sig lika världen över, en byråkraternas förbrödring över landsgränserna. "Byråkrater utan gränser" exporterar nog för glatta livet till utvecklingsländerna.

Bästa Fru Ribbing,

Om man har goda vänner som kommer och ska bo på luftmadrasser hör det då till god ton att man varnar dem innan sänggåendet om att de kan springa omkring små möss i lägenheten? Eller ska man lita på att Anticimex har gjort sitt jobb, hoppas på det bästa och låtsas förvånad om man väcks av illtjut klockan 03.00?

Och kan man med gott samvete fortsätta kalla sig feminist, eller iallafall påstå att man är för män och kvinnors lika rättigheter och skyldigheter, när man inför sina barn totalt förudmjukat sig och blivit sur på att man är gräsänka när man måste evakuera död mus från vardagsrumsgolvet? Barnen tyckte att musen var citat, "jättesöt", slut citat. Undertecknad var mest rädd att den skulle vakna till liv. Lider jag av beröringsskräck med döden?

Jag emotser ert svar med tillförsikt.
Er förbundna,
Charlie

En historisk tid

Jag tittar på TV igen, repris på The West Wing säsong sex. Det är primärval och bland en hel drös demokratiska kandidater finns en kongressledarmot som är "latino". Han kommer senare att bli demokraternas kandidat och även vinna valet tror jag, jag har inte sett de senare säsongerna. Aaron Sorkin skrev den här serien långt innan Senator Obama var nominerad men tydligen skrevs den här rollen med Obama i tankarna. (Det här är kul om man är ett West Wing-fan, även om det är några veckor gammalt nu).

Och nu håller verkligheten på att överträffa dikten. För det verkar ju som om det kommer att gå vägen. Även om ingen vill ta ut segern i förskott så finns det nog inte mycket som McCain kan göra nu för att ta in avståndet. Det är så lätt att glömma hur historiskt det här är. Det är bara femtio år sedan Rosa Parks vägrade att resa sig på bussen. I ett USA som fortfarande är så segrerat, där de enda framgångsrika färgade soms syns är sportstjärnor eller sångare, där trots år av affirmative action (ungefär kvotering) förutsättningarna är så olika. Obama är inte bara färgad, han kommer från enkla förhållanden; hans mamma var en tonåring som blev gravid med en man från Afrika som snabbt lämnade henne. (Och ändå ska Obama tydligen vara elitistisk, McCain har ju bara gift in sig i en miljardärfamilj).

Ibland blir vi ju lite trötta på amerikanernas american dream-retorik men det är intressant att den drömmen är så djupt rotad i människor här, samtidigt som den ju inte varit sann på länge. Alla lyckas inte, det spelar roll vilken familj du kommer ifrån, vilken hudfärg du har, var du bor, vilka skolor du går i. I USA minnst lika mycket som i Europa. Men Obamas framgång visar att det fortfarande är möjligt.

Jag vet inte om ni sett Colin Powells intervju när han gick ut med sitt stöd för Obama. Han sa många bra saker bl a ungefär detta: Det har sagts att Obama är muslim, vilket han inte är. Men om han så vore, betyder det att unga muslimska amerikaner inte kan bli president i USA? Är de mindre amerikaner än vi andra?

Sedan kan man ju fråga sig om det betyder något att USAs president är färgad, Condolezza Rice är också svart. Men jag tror det har stor betydelse, både för den inhemska befolkningen och för hur omvärlden uppfattar USA. Det blir i vilket fall en mycket tydlig brytning med Bush-eran.

Jag tror 4:e november blir en dag att minnas.

Monica Törnell-mood

Vad hände? Jag åkte till Paris och var på så bra humör, resan var mysig och trevlig. Vi fick gjort det vi skulle och visumet blev godkännt. Visumintervjun på amerikanska ambassaden, som jag hade föreställt mig som ett FBI-förhör i ett rum med spegelglasruta (och det vet man ju hur sådana går till!) visade sig vara tre frågor i en lucka, sedan var det klart. I vanlig ordning hade jag nojjat i dagar innan: "Du minns väl hur vi träffades?, Tänk om de frågar om min resa till Guatemala?, Ska vi säga att barnen redan går i skolan eller inte?, Vet de redan att vi hyr lägenhet?" etc. Och trevligt hade vi, se nedan.

Och nu är jag tillbaka och luften gick ur mig, jag har plötsligt inte lust till någonting. Egentligen är allting bra, allting börjar falla på plats. Jag ska börja jobba i november med så bra villkor jag kan önska mig just nu: en projektanställning, halvtid, anställd i Frankrike (jag har inget arbetstillstånd här än) men placerad här. Jag har tom börjat träna, barnen mår bra, goda vänner kommer snart på besök och nu är det ju bara en fråga om tid innan våra möbler äntligen kommer! New York är dessutom underbart just nu med härligt höstväder. Varje morgon ser ut som öppningen i en Woody Allen-film.

Men jag vet ju egentligen vad det är, jag har kännt mig så här varje gång jag kommit tillbaka till Paris efter att ha varit i Sverige. Ett ofrånkommligt vemod, en liten sorg. För även om vi kanske kommer at bo i Paris igen kommer det ju inte att bli samma sak, vi kommer att vara annorlunda, Paris kommer att ha förändrats. Vi åkte förbi lägenheten dit vi tog hem våra nyfödda från BB, där de lärde sig gå, lägenheten med vattenskadan, möglet, avsaknaden av raka hörn och hiss. Där hängde nya gardiner. Ännu ett hem jag lämnat.

Hear, hear!

Det var det här jag försökte säga här.

We'll always have Paris.

Paris var sådär underbart grått som det bara blir i Paris när himlen och Haussmannhusen har målats med samma vattniga pensel.

Jag hann träffa vänner och ha jobbmöten, betala gamla p-böter, gå till doktorn och köpa barnböcker, dricka kaffe och se en riktigt fransk film. En film om klass och besvikelse, moral och förudmjukelse, där alla är mer eller mindre otrevliga och pratar hela tiden.

Jag åt terrine de campagne och cassoulet de chevreuil, chèvre och fondant au chocolat och drack Riesling och Graves.

Det var inte som att komma hem men det kändes hemtamt. Vackert och lugnt och tyst. Poliserna har sådana diskreta små sirener, det är nästan tomt på gatorna på natten, taxibilarna lyser med sin frånvaro. Jag kan nog tänka mig att bo här igen.

Barnen var i Normandie och när vi kom dit hade de varit uppe i gryningen och plockat musslor i lågvattnet. Jag åt tre tallrikar. Senare blev det rôti de porc späckad med plommon och äpple.

Ja, och så var vi på amerikanska ambassaden och fick våra visum, det var visst därför vi åkte.

Pausmusik

Nu åker vi till Paris, där det går omkring killar i peruk och sjunger på gatorna och spelar trumma på mopedhjälmar och soptunnor.

#69.1 - MALAJUBE - Montreal -40°C
envoyé par lablogotheque

Fler fina Take away concerts - Concerts à emporter - hittar ni på La Blogotheque

Perfect Day

Idag fredag, har vi haft en riktigt perfekt dag skollediga sonen och jag. Ni vet en sådan där dag som man vill minnas när man är sur, trött och osams.

Först var vi och tränade. Bara det, ett av mina eviga dåliga samveten som jag inte klarat av att ta tag i sedan jag kom hit. Men nu visar det sig att vår barnvakt, som förutom att vara en duktig, trevlig, ansvarskännande och disponibel svensktalande barnvakt, utbildar sig till Pilates-instruktör. För att få ut sin examen måste hon ge hundratas instruktionstimmar som hon inte får ta betalt för (normalt kostar en timme 80 dollar). Så hon behöver otränade kroppar att träna på. Inte ens jag, kvinnan som gav träningsfobin ett ansikte, kan säga nej till det. Så nu far jag gratis privatlektioner i en trendig studio mitt i Soho två, tre gånger i veckan under ett antal månader. Ni vet det är ett sådant där ställe där man varken behöver ha med sig egen handduk, schampoo eller hudkräm. Och personal coach, det är grejen! Någon som bara är intresserad av mina slappa magmuskler och sneda rygg. Dessutom var träningen jätteskön, mycket dra ut och öppna upp. Nu känns det i gäddhäng, rygg och mage.

Som belöning till sonen för att han satt still och läste medans jag svettades åt vi pizza och gick pa bio. Wall E, även det ett bra val för huvudpersonerna är två robotar som inte talar på hela filmen, så jag slapp översätta i örat. Efter det strosade vi från East Village tvärs över Manahttan hem. Diskuterade livet och åt glass i solen på Union Square. Det var 25 grader idag, värmen är tillbaka. Vi hämtade lillasyster på förskolan och satte oss på terassen hemma och läste böcker för varandra.

What a perfect day... (och jag lägger in den här versionen för jag blev på ett sådant Band Aid-humör av den här dagen, ni vet "alla människor är mina vänner och ingen är dum".)

Koder

Idag är det Yom Kippur och en del affärer, företag och skolor är stängda. Inte enbart judiska etablissemang vilket gör det lite svårt att veta vad som gäller. Jag skickade ett email i morse och fick svaret: "Det är Yom Kippur idag, vi kan väl talas vid i morgon". Nu funderar jag på om jag gjort något oförskämt som skickade emailet idag, borde jag förstått av hennes efternamn att hon är judinna? Eller menade hon bara att hon var ledig? Tur att jag inte ringde.

Jag avskyr när jag missar de sociala koderna. Förra helgen när vi var på ett födelsedagskalas hos en fransk familj tog jag av mig skorna. Aaagh, då har jag ju ändå bott i Paris i åtta år, har jag inte lärt mig någonting? Men jag skalade av mina gamla Converse innan jag hann tänka mig för och sedan kunde jag ju inte gärna ta på mig dem igen. Så jag satt i deras jättelåga soffa och försökte gömma fötterna. Alla andra hade små söta Ballerinaskor för det har alltid fransyskor och jag satt bara och undrade om jag hade hål på strumpan. (Förresten visst har Ballerinaskorna blivit 2000-talets collegeskor? Snälla skor för snälla flickor.)

Dessutom hade alla jättestora presenter med sig. Vi hade ändå tagit i lite och köpt en lite större Lego-grunka än vi brukar (jag anade ju att kalaset skulle vara lite amerikaniserat) men alla andra hade med sig enorma lego-grunkor. Killen fick tio enorma Lego-grunkor, och så vår då. Men det skäms jag faktiskt inte för, här bor alla så trångt att jag tycker att jag snarare gjorde dem en tjänst.

I morgon ska jag ha min första telefonkonferens om mitt volontär-projekt. Vi ska göra en broschyr för en organsiation som har ett flertal shelters för HIV/AIDS-drabbade hemlösa. Spännande!

Uppdatering: En mardröm vad gäller sociala koder är ju facebook. Måste man tacka ja till inbjudningar? Vilka vågar man fråga chans på? Till vad förpliktigar grupperna? Varför har jag så få vänner? Och vad betyder det att vara någons 194:e vän?

La Cigale et la Fourmi

La cigale, ayant chanté

Tout l'été, Se trouva fort dépourvue

Quand la bise fut venue.

Pas un seul petit morceau

De mouche ou de vermisseau.

Elle alla crier famine

Chez la fourmi sa voisine,

La priant de lui prêter

Quelque grain pour subsister

Jusqu'à la saison nouvelle.

«Je vous paierai, lui dit-elle,

Avant l'oût, foi d'animal,

Intérêt et principal.

» La fourmi n'est pas prêteuse ;

C'est là son moindre défaut.

«Que faisiez-vous au temps chaud ?

Dit-elle à cette emprunteuse.

Nuit et jour à tout venant

Je chantais, ne vous déplaise.

- Vous chantiez ? j'en suis fort aise.

Eh bien : dansez maintenant.»

Jean de La Fontaine(1621-1695)

Recueil : Les Fables

Det här, mina vänner, är franskare än Camenbert. Om ni någon gång vill kolla upp om en fransman verkligen är fransk, och inte belgare eller något annat skumt, kan ni be honom recitera denna dikt. Är han mellan 8 och 88 kan han den utantill. Garanterat. Sonen har tränat i en vecka och nu sitter den som berget. Han övade med pappa, eftersom pappa också kan den, och med farmor på telefon. Han är numera en riktig fransk medborgare. När vi åker till Paris nästa vecka behöver han inte visa pass, det räcker med att han reciterar den för gränsvakten.

Money makes the world go around

Om ni som jag har lite svårt att hänga med i svängarna i finanskrisen kan ni lyssna på den här podcasten. Jag är nog fortfarande inte riktigt klar över vad Credit Default Swaps är men det är spännande som en thriller, och läskigare än Shining.

Det är inte första gången jag gör reklam för This American Life, det är en radioshow värd att prenumerera på. Sök på itunes. Här en behind the scenes-artikel om programmet.

Själv var jag på Century21 idag. Det är ett stort billighetsvaruhus nere vid ground zero. Det är den värsta sortens varuhus; lågt i tak, varmt, proppfullt, överfullt med varor och rörigt. Ni vet ett sånt ställe där det hänger dubbelt så många klänningar än vad som egentligen får plats på varje ställning. Där var det massor med europeer: svenskar, finnar, tyskar, fransmän, som shoppade som om finanskrisen inte inträffat. Och jag drog mitt strå till stacken, våra sommarkläder räcker inte riktigt till längre, nu kan jag inte med bästa vilja i världen gå i sandaler.

För övrigt var det presidentkandidatdebatt igen ikväll. Jag tittade lite pliktskyldigt, det var rätt segt, inget nytt och inget som borde hota Obamas försprång.

Palin-paradoxen

Från dagens New York Times. En artikel om vad kvinnor egentligen talar om när de diskuterar Palin - sig själva.

"I saw it in my own circle of mostly working moms, women who could have embraced Palin as one of them but instead dismissed her for “being back at work three days after giving birth, when I could barely find time to shower.”

"... within hours of her introduction, Sarah Palin, the antithesis of the stay-at-home mom, was being praised by home-schooling moms everywhere, as surely as Michelle Obama who left her six-figure job to spend more time with her children, had been slammed."

Ser man hur osannolikt tjock söndagsupplagan är här? Fotot taget i lokala parken i eftermiddags.

Och så var det den tiden på året igen.

Jag är inte litteraturvetare och inte ens speciellt beläst. Men jag kan ända inte låta bli att tycka minst två saker om Horace Engdahls uttalande.

1. Borde man inte som Akademins ständige sekreterare hålla sig lite neutral? Sådana allmänna omdömen som "man kan inte komma bort ifrån det faktum att Europa fortfarande är det ledande litterära centrumet i världen" rimmar lite illa med det senare påståendet att "Svenska Akademien har som princip att bortse från författarnas nationella ursprung." Dessutom några dagar innan valet ska göras, vad vill han uppnå med det?

2. Är det inte lite förmätet att säga att USA är för insulärt och trångsynt när man kommer från Sverige? Fast Horace är förstås inte svensk, han är Europé. Och han har väl i ärlighetens namn inte påstatt att svenska författare är i världsklass heller.

Det är iallfall en ironi som inte undgått någon av hans kritiker att han kommer från ett land vars hela population ryms i New York City och som hur man än mäter ligger perifiert. Läs i Washingtion Post, Slate eller i Bloggosfären.

Jag är däremot partisk, jag läser numera nästan enbart amerikansk litteratur, och njuter! (Men det behöver ju i och för sig inte betyda att det är Nobelprisklass).

Dagens citat

"Sometimes I can hear my bones straining under the weight of all the lives I'm not living."

Jonathan Safran Foer (Extremely Loud and Incredibly Close)

Lite mitt-i-natten-youtubeande

Vem översatte "The Persuaders" till "Snobbar som jobbar"? Eller på franska "Amicalement Vôtre"? Annars på top fem-listan över bästa signaturmelodier ever:

M*A*S*H
Baretta
Mission Impossible
och återigen Hill Street Blues.

Spaning - the book is back

Fotot har jag lånat här.

En spaning ska stödjas av tre bevis det vet alla radiolyssnare.

1. Sonen är sju och läser bättre och bättre men har tyckt att det varit så jobbigt. Matte är kul, läsning så tråkigt. Vi har försökt med serier och böcker om dinosaurier och hajar men det har inte funkat. Så plötsligt i tisdags kommer han hem med en bok han lånat av en kompis i skolan. Nu är han inne på tredje delen och han går inte att stoppa. Han läser på tunnelbanan på morgonen, han läser på toaletten, han vill läsa till frukosten (det där minns man ju, "inga böcker vid matbordet!") han läser när han går på trottoaren osv. Böckerna är små kapitelböcker med rätt snälla äventyr om två barn som reser i tiden. Inga utomjordiska laserskjutande monster, inga japanska kampsportare, inga krig. Tänk, min son och hans kompsiar lånar böcker av varandra. Yipee!

2. Idag gick jag förbi det här skyltfönstret och ja, hans att där och läste. En elektronisk bok visserligen, men han ska sitta där och läsa i 30 dagar. Han recencerar sina böcker på youtube.

3. På samma lite planlösa promenad (jag väntade på att ett födelsedagskalas skulle ta slut) gick jag förbi det som genast blev min nya favoritbyggnad i NYC, The New York Public Libarary. Det här kallar jag bibliotek, som Carolina Rediviva fast tre gånger så stort. Stora läsesalar, murriga tavlor, marmortrappor, träbänkar, fasta bokhyllor, läslampor, viskande samtal, människor som skriver, läser, funderar. Fullt med folk: gamla, unga, med små laptops eller billiga kollegieblock. Och så böcker, böcker, böcker. Där sitter man gärna en stund.

Sock Monkeys

Så vi har laddat upp med chips och satt oss i soffan med våra Candidate Sock Monkeys och våra Obama Nesting Dolls samt lite annat smått och gott. Ibland är sockaporna lika lätta att förstå som de riktiga kandidaterna. Palin är som väntat bättre än hon varit i de senaste katastrofala intervjuerna och Biden håller sig på mattan och är saklig och säker. So far.

Nu pratar de om climat changes. Jag tror det nästan är första gången jag hör någon nämna miljön i den här valrörelsen. Biden vinner den här frågan klart. Palin påstår att det finns i princip oändliga mängder olja i Alaska som bara väntar på att borras upp. Nu måste jag lyssna när de pratar om Irak.

Via Gunillas Travelogue hittar jag denna underbara Palin bingo. Jag har lätt bingo på alla brickorna efter den här debatten. Nu har hon sagt Maverick fem gånger.

Volontärarbete

Häromkvällen var jag på ett informationsmöte för en organisation där jag anmält mig som volontär. De utvecklar kommunikationsverktyg för non-profits (dvs välgörenhetsorganisationer) som arbetar inom inom utbildning, hälsovård, socialhjälp och miljö. Volontärerna donerar sin tid istället för pengar och man gör websiter, broschyrer, rebrandingprojekt, nya loggor och allt annat som de här organisationerna behöver för att kunna kommunicera och samla in pengar men inte har möjlighet att betala dyra reklambyråer och konsulter till att göra.

Visst är det en jättesmart idé, att utnyttja människors professionella kunskaper till volotärarbete? Jag har alltid tänkt att man borde ju vara läkare så att man kunde göra riktig nytta, men kanske kan man även med ett sådant ytligt yrke som mitt dra sitt strå till stacken.

Vi var säkert 50 personer på mötet (de har ett möte i månaden); välutbildade, yrkeserfarna människor mellan 30 och 50. Somliga "in between jobs" som jag men det stora flertalet med bra jobb inom konsulting, reklambranschen eller stora företag. Det hela var väldigt professionellt; avtal, deadlines, tydliga roller, tydliga regler för projekten. De här människorna jobbar frivilligt på samma sätt som de lönejobbar.

Jag undrar om det här skulle funka i Europa? Jag har svårt att tänka mig det här i Sverige eller Frankrike: denna mängd av professionella urbana medelklassmänniskor aktiva inom reklam och kommunikationssektorn som erbjuder sin tid för välgörande ändamål. Iallafall i den här omfattningen (man jobbar i snitt 5-10 timmar i veckan i 6-12 månader). Eller är jag fördomsfull?

Det är väl sådant här ansvarstagande utanför sin egen comfort zone som kan vara en liten positiv konsekvens av en stat som låter människor klara sig själv i många svåra skeden i livet. Sedan är jag ju rätt övertygad att de som satt där även är för allmän och gratis hälsovård.

Uppdatering: Organisationen heter Taproot Foundation om ni vill kika.