Jag växte upp i ett väldigt tydligt sammanhang. Jag visste vem jag var, vilka mina föräldrar var och namn och social ställning på grannar, kompisars föräldrar, handlarn, posttanten, prästen, distriktssköterskan...ja alla.
Jag visste också att vi var annorlunda för mina föräldrar var varken arbetare eller bönder utan lärare, missionsförbundare och folkpartister. Dessutom åkte vi ibland utomlands på semestern, inte till Mallis som de mer välbeställda egenföretagarna utan till London och Paris.
Och lika innesluten som jag var i kyrkans gemenskap där jag på ett självklart sätt var sedd och älskad, lika utanför gjorde det mig ibland i andra sammanhang. I en ålder där det enda som betyder något är att passa in kände jag mig alltid annorlunda och jag tror ibland att det har varit grundläggande för hela min personlighet.
Det var en befrielse när högstadiet började. Äntligen fick man åka skolbuss i nästan 4 mil till en stor, opersonlig skola med hundratals elever. Den lilla klassen från landet blev uppblandad med en massa andra barn, man fick en nyckel och ett skåp, håltimmar och framförallt lärare som inte kände ens föräldrar. Jag älskade det.
Men jag visste alltid vem jag var och vem jag inte var. Jag kände alla mina föräldrars vänner, vi hade ett stort umgänge och en stor släkt.
Ibland kan jag tycka att det liv jag och min lilla familj skapat saknar detta. Visst, vi har undvikit landsortens ibland dömande sociala kontroll men den vagabondsjäl jag har, och som jag delar med min man, inbjuder inte till den trygghet som ett tydligt sammanhang ändå ger.
Nu står vi inför ännu en stor förändring. Om allt går vägen ska vi byta stad, land och språk - igen. Det blir det femte landet för min del. Det är självvalt och spännande, kul och utmanande men ibland blir jag rädd att vi i någonslags optimistik "alla förrändringar är möjligheter-anda" missar kontinuiteten.
Hur skapa ett sammanhang, en värdegrund, vänskapsband, en trygghet om man hela tiden är på väg någon annanstans?
Måtte änglavingarna bli på
-
En decembereftermiddag för nästan sju år sedan köpte jag ett par
änglavingar i gips i bokhandeln vid Domkyrkan i Lund. Jag vet inte riktigt
var de är nu, s...
3 dagar sedan
5 kommentarer:
Det är en av frågorna vi brottades med här i Lux, och något jag har svårt att reda ut när jag tänker på framtiden. Ska vi rycka upp barnen från den lilla stad där de precis börjar känna sig hemma, eller ska vi räkna med att deras unga flexibilitet klarar ett byte till innan stormarna kommer som kräver någon form av rötter.
Visst har de rötter, men de är mer virtuella än hos barnen som fortfarande bor kvar i det hus där de föddes, med föräldrarnas grundskolekompisar som grannar.
Jag vet, det är svårt. Man kan nog helt enkelt inte både ha kakan kvar och äta upp den. Man får hoppas att den lilla familjen, och samhörighet på distans, kan skapa tillräcklig trygghet. Sedan kan man nog bli trygg av att ha genomgått många förändringar och klarat av det - inbillar jag mig.
Tack för formuleringarna om "tydligheten". Det sammanfattar vad jag själv känt och känner men aldrig har kunnat uttrycka. Däremot har denna "tydlighet" varit förutsättningen för ett relativt gott liv i mångårig exil och med nära och kära spridda över hela planeten.
Tydligheten har däremot avskurit mig från all förståelse för s.k. "existentiella" frågor. Jag antar att jag förlorat något där när jag ser vilka fina tankar andra människor tänker. "I yam what I yam" - "there ain't no myskery of life: ya gits born an' that's all there is to it" som en av mina favoritfilosofer säger.
Mmm, det här berörde mig också. Förstås. I och för sig, min barndomsvärld var inte lika tydlig, kanske, eller jo, det var den nog på sitt sätt men på ett annat sätt.
Jag inbillar mig ju att just barndomen och de värderingar jag fick med mig där (vi åkte också till London och Paris och Köpenhamn) nu egentligen skördar eller vad man ska säga.
Jag uppfostrades till att bli en öppen och nyfiken människa, en som ville vidare. Allt i den lilla skalan (om man nu jämför t ex med de exilryssar jag läser), men ändå.
Det var inte borta bra men hemma bäst som var budskapet, utan snarare vad finns på andra sidan väggen där? Kan inte du som är liten och behändig kila och titta efter?
Och utan att egentligen veta vad man gör då man uppfostrar barn så undrar jag om vi inte, allihop som här kommenterar och skriver, håller på att göra samma sak igen.
Det spelar inte så stor roll om man är på samma plats eller inte, en identitet formas ändå hos de små liven. Platserna har betydelse, men mer människorna, de som blir kvar länge genom uppväxten, familj och nära vänner antar jag.
Och det där att man känner sig annorlunda - jag tror egentligen att alla känner sig annorlunda i somliga perioder av livet. Den första i den förskräckliga puberteten. Sen är det en sorts va-et-vient-grej. Ibland (men sällan) är man som fisken i vattnet. Ofta har man hamnat på torra land.
Det Bengt säger om "existensiella frågor" är i och för sig rätt intressant.
För just de frågorna har ju fått väldigt många att stirra in i sin egen navel och ingenannanstans.
Men om man nu istället kallar det funderingar kring människans grundläggande villkor - ja, då tror jag att även du, Bengt, funderar på de grejerna.
Och här försöker jag mig på en vild gissning: men jag tror alltså att vi allihop fått oss ipräntat att det viktiga är inte den egna naveln, utan att man försöker göra någon sorts nytta här i världen.
Och då kan existensgrejen kännas lite - överflödig, så att säga.
Bengt och Karin,
Tack för era tänkvärda inlägg. Jag känner igen mycket.
Jag tänker på en kollega som, när jag ojade mig över att vi gör olika saker varje jul och inte får någon ordning på våra traditioner, sa:
"Men det är ju fantastiskt, förstår du vilken frihet du ger dina barn som inte kommer att känna sig tvingade att fira jul på ett visst sätt hela sina liv, som kommer att vara öppna för andra, nya möjligheter och upplevelser!"
Skicka en kommentar