Nöjesguiden

Bio igår (tar igen ett års behov av bio och teaterbesök denna vecka), Klapischs senaste. Insåg att de skådisar jag bäst känner till numera är franska. Så är det förstås med en massa saker att jag har fått, fast jag hela tiden tjatar om hur främmande jag känner mig här, franska referenser vad gäller kultur, politik, samhällsfrågor...

I just den här filmen, som är en sorts Short Cuts i Paris, finns en rad bra skådisar: snyggingen Romain Duris , en oemotståndlig Karin Viard och en Fabrice Luchini som spelar samme rätt galne gubbe som han verkar vara i verkligheten. Albert Dupontel är en favorit och tom Juliette Binoche som jag annars inte tycker är så speciell är här väldigt trovärdig.

Ikväll blir det Juno!

Livert går i cirklar

(Hittad hos Silverfisken)

Välkomna!

Inte mindre än två små människoflickor har nyligen kommit för att berika min bekantskapskrets. Det spelar ingen roll hur många gånger det händer, man blir lika glad och tacksam för underverket varje gång!

Tror ni de nyblivna föräldrarna vill ha lite välmenande råd?

Nyfiken i en strut

Om man vill kolla till vem ens favoritkändis skänkt pengar i den amerikanska primärvalskampanjen kan man kika här. T ex får man veta att Chevy Chase skänkt 4600$ till Clinton, Ben Afleck gett samma summa till Obama och att Tom Hanks donerat 2300$ både till till Clinton och Obama (vad är det för poäng med det?). Man kan också se var de bor om man tycker det är kul. Mest fövånande var att John Cleese har skänkt pengar, är han ens amerikansk medborgare?

Mitt liv som Annie Hall

Just ja, i går blev det klappat och klart med handslag och ett rött sigill. Eller snarare: en budget som var flytt är beroende av blev klubbad. Så ikväll ska vi ut och fira fast vi just nu mest undrar vad vi gett oss in på. Jag tänkte att en riktigt neurotisk Woody Allen-pjäs skulle passa. Jag berättar i morgon om det gör en mer eller mindre sugen på livet i NYC. Sedan blir det sen middag på Bistro Vivienne. Märks det att jag håller på att ta adjö av den här staden? Plötsligt är allt så väldigt trevligt europeiskt här.

I extremmjölkens land

Jo tack resan gick över förväntan, trots en 2-timmarsförsening som gjorde att vi inte kunde krypa till kojs förrän framåt 02.30-tiden. Men ibland är det enklare att göra riktigt jobbiga grejer med barnen än att gå till ICA.

Sverige var naket och blåsigt. Utan inbäddande snö är upplandsslätten i februari grå, trist och sårbar. Och så dessa eviga vägbyggen. Betongrör, grushögar, fula maskiner och rissnår till öppen beskådan. Ibland tror jag att hela Sverige håller på att byggas om till en enda jättestor refug (där svenskarna ska stå och svaja och rädda sig undan resten av världen som svischar förbi?).

Läste pappers-DN för första gången på mycket länge. I första delen bestod säkert 90% av annonserna av annonser för sängar och/eller soffor. Det fanns ett par fula matt-annonser också (varför har mattaffärer likadana annonser som de haft i 30 år?). Observera att detta inte ens var i DNBostad. Det svenska myset håller Sverige i ett järngrepp trots att våren enligt meterologerna kommit. Men det är klart när snart hela mellansverige glasats in i en enda gigantisk galleria (den del som inte blivit en refug då, undrar vän av ordning?) kommer det nog att finnas en hel del möbelaffärer där. Vad övrigt som stod i DN minns jag inte, men Sverige genomlider just nu sin årliga schlager-koma så det finns inte så mycket plats för annat på nyhetsplats ("Oroligheterna i Belgrad kan äventyra schlagerfinalen!").

Det är ju som jag alltid sagt: Sverige är extremt. I ena änden på skalan har vi übertrendiga inredningsfetischister som äter designad mat och läser obskyra amerikanska tidsskrifter. I motsatta delen av skalan har vi de som står och hoppar till Patrik Isaksson på Cloetta center i Linköping. Vart tog alla människor i mitten vägen?

Sedan kom jag tillbaka hem till ett minutiöst välstädat hus med nya krukväxter. Så ser det alltid ut när jag varit ute och rest, jag börjar misstänka att det är en viktig bidragande orsak till att mitt äktenskap mår såpass bra som det gör. Huset känns som alltid tomt utan barnen, vi får väl gå ut och shoppa nåt mysigt till hemmet för att döva ödsligheten!

Idag ser vi fram emot

1. Rusa hem från jobbet och packa klart.
2. Ta ur alla saker i väskan som min hjälpsamma 4-åring lagt ned.
3. Väga väskan, för det där lägstaprisetivärlden-flygbolaget vi åker med har stenhårda regler och övervikt kostar snarast högstaprisetivärlden.
4. Titta på klockan.
5. Öppna väskan och leta rätt på de andra tio grejerna som 4-åringen gömt i stövlarna.
6. Simultant (denna superkraft som jag tydligen har i min x-kromosom) svara på tiotusen frågor om vad, varför och hur vissa saker inte kommer med i väskan.
7. Förklara att mjukisdjuren visst överlever utan mattes omvårdnad. Ljuga om att "Pappa tar hand om dem".
8. Titta på klockan.
9. Svara på tiotusenkonorsfrågor från 7-åringen."Var är man innan man hamnar i mammas mage?, varför sitter det en tant och ber om pengar i tunneabanan?, varför ger vi henne inte pengar?, varför snöar det inte? var bor Gud?"
10. Försöka stänga väskan.
11. Se till att alla får i sig mat.
12. Titta på klockan.
13. Försöka stänga väskan.
14. Säga till om väskor, skor, jackor, kissa.
15. no 12-14 i repris.
16. Säga till om väskor, skor, jackor, kissa i högre tonläge.
17. Ev. gråta en skvätt.
18. Ta livsavgörande beslut av typen "behövs vinterstövlarna verkligen denna milda upplandsvinter?"
19. Stänga väskan.
20. "Vadå vi kan inte ta med oss fotbollen?"
21. Ut genom dörren med väskor, ryggsäckar, två barn med eller utan jackor och skor.
22. Inse att ingen har kissat.
23. Inte våga titta på klockan.
24. Transportera rubbet till stationen.
25. Köpa biljetter.
26. Titta längtansfullt på den ännu inte färdiga hissen.
27. Kava uppför trappen.
28. Inte missa tåg no. 1.
29. Underhålla trötta barn på tåget.
30. Byta till tåg 2.
31. Byta till minitåg till flygplatsen.
32. Sedan är det bara köa för in-checkning ungefär vid barnens läggdags, vänta på flygplan, flyga 2,5 timmar och förhoppningsvis komma fram till Arlanda 23.45.
33. Hämtas av snälla morfar i bil.
34. Godnatt!

Mardröm

Vi är på en fest och får inte låtsas om att vi känner varandra. Jag vet inte vari faran ligger men vi tillhör någon motståndsrörelse. Stämningen är hotfull och det är livsviktigt att vi helt ignorerar varandra, så vi tar i hand och säger godnatt som främlingar. Fast jag vet att vi inte får kan jag inte låta bli att låta min hand dröja i hans. Jag får en varnande blick och känner direkt att någon sett oss och förstått. Så försvinner han ut genom dörren utan att vända sig om och jag står kvar och föstår att jag just gjort något oåterkallerligt.

Katastrofen är ett faktum.

Veckans cyniska minut

(Jag måste på en gång brasklappa med att jag inte läst denna bok men den råkade hamna i mitt blickfång när jag surfade runt på bokrean. Låt säga att den får representera hela Mia Törnblom-facket.)

Sådana här böcker ger mig the creeps. Det kan bara bli bättre : kreativa lösningar när du är på botten av Bill O´Hanlon, verksam som terapeut, har skrivit 21 böcker översatta till 15 språk. (Jag blir genast misstänksam, verksam som terapeut, ingen utbildning alltså?)

Om någon när jag mått som sämst skulle kläckt ur sig: "Det kan bara bli bättre - nu har du frihet att hitta en kreativ lösning" så vet jag inte hur jag skulle reagerat. Inte bra, kan vi väl nöja oss med för att undvika att bli vulgära här. Jag tror att när man inte mår bra så är det svårt att hitta motivation till att knyta skorna. Att sedan känna att man dessutom borde hitta kreativa lösningar verkar lite, vad ska jag säga, självsjälp?

I beskrivningen står det också att man får tips om hur man försäkrar sig om att positiva förändringar ska bli bestående när krisen är över . Vad betyder det? Att egenligen mår man bättre och har större självinsikt när man mår sämre, det låter ju som Newspeak!

Men jag är ju inte verksam som terapeut, och jag har inte heller förstått att med sådana här böcker bli man miljonär.

Kanske är jag orättvis, kanske hjälper sådana här böcker en massa människor, men när jag i rutan "kunder som köpt denna bok har också köpt" hittar fem andra liknande böcker med ännu mer tips! och knep och knåp! för att bli en lycklig människa så undrar jag inte köparen borde lägga pengarna på ett riktigt terapisamtal istället. Eller om man vill muntras upp köpa något av PG Woodhouse, Arto Paasilinna, Bill Bryson eller den om det är en ung människa Sue Townsends oöverträffade dagboksserie om Adrian Mole. Sedan finns ju alltid Plath och Salinger, Söderberg och Kerouac.

Så nu fick ni precis några självhjälpstips från mig, alldeles gratis!

Uppdatering: när jag nu läser det här inlägget i eftertankens bleka morgonljus så tycker jag nog att jag låter väl beskäftig och självhjälpsaktig. Jag menar inte att det räcker att läsa skönlitteratur för att må bra, men jag tror nog att det ibland kan funka lika bra som självhjälpslitteraturen. Och språket är vackrare!

Kompisar från förr tittar fram

Välkommen till:
Påskliljor - 2
Pingstliljor - 5
Krokusar - ett tiotal
Rosenskott - massvis.

Våren har satt igång i trädgården och givetvis har det nu blivit svinkallt. Vackert och soligt, men knappt över noll på morgonarna.

Och plötsligt blev alla så trötta. Vi har knappt orkat utanför tomten på hela helgen. Men vi livades upp av sex 7-åringar som spelade fotboll, åt födelsedagstårta, hade legorymdfarkosttävling och gick på skattjakt. Sedan gick jag och lade mig klockan 22. När jag tänker efter har jag nog somnat innan klockan 23 de senaste tre kvällarna. Jag har helt enkelt gått i ide. Det känns lite sent, i februari ska man ju dricka sitt kaffe på uteservering och köpa vårkjolar. Det är ju det som är hela poängen med att bo här och inte i Lycksele!

Tysta timmen

I vår familj har vi inte roliga timmen, vi har tysta timmen. Den borde pågå när detta skrivs och är en kvarleva från den tiden barnen snällt sov middag. Numera sover famlijefadern fortfarande gärna, 7-åringen somnar på 2 minuter om han bara ligger still i sängen tillräckligt länge och 4-åringen somnar bara om hon är helt utmattad. Famljemodern sover aldrig, det är det som är hennes hemliga superkraft.

I vilket fall så är det meningen att under cirkus en timme efter lunch på helgerna så är alla tysta, om man inte sover läser man eller gör annan tyst aktivitet på sitt rum.

Famljemodern passade idag på att tramsa med youtube-klipp från gamla melodifestivaler. Plötsligt fick hon av någon märklig anledning för sig att höja ljudet för att riktigt kunna njuta. Inte bra. Vad tror ni straffet blir för att ha väckt upp hela familjen? Ursäkten "men det är ju ABBA" känns lite tunn.

And the winner is...

Tidernas bästa. Waterloo 1974, Ding-a-dong 1975, Save your kisses for me 1976, L'oiseau et l'enfant 1977... Det kan kanske bero på att jag var mellan 9 och 12 år de här åren, det borde väl vara den bästa melodifestivalåldern, eller?

"The history book on its shelf is always repeating itself..."

Nice try

The sequel

Nora Ephron kallar valet "the attention-deficit-disorder election" eftersom "everything is happening at warp speed."

When in doubt listen to Dr. Seuss

"You have brains in your head, and feet in your shoes. You can steer yourself, any direction you choose."

"If you never did you should. These things are fun and fun is good."

"The more that you read, the more things you will know. The more that you learn, the more places you'll go."

Dagens svensk?

– Ha, äntligen! Där fick dom till slut. Det är väl egentligen självklart att mina barn har rätt till barnbidrag, de är ju svenska medborgare, säger Joachim Ekström i Sydsvenskan.

Que? som man säger utrikes.

Sa då är det självklart att han betalar skatt i Sverige eftersom han är svensk medborgare, eller? Nej just det man betalar skatt där man bor och verkar. Han har fått studiemedel för hela sin utbildning i Thailand, barnen är födda där men han tycker det är en rättighet med barnbidrag eftersom barnen är svenska medborgare?

Rolig är också jämförelsen att det kostar 5 gånger så lite at leva i Thailand så egentligen har han sagt nej till 10 000 kronor i månaden, inte 2000. Men borde han inte få 400 kronor/månad då?

Det bästa citatet är ända:
– Men det värsta var väl egentligen att mina pojkar liksom inte blev erkända av Sverige, säger Joachim Ekström.

Men flytt hem då, har jag bara lust och säga. Konstigt att han inte lyckades få in ordet kränkt i intervjun.

/surtanten

Men ett sånt här ställe kan man ju inte annat än gilla!

Improv Everywhere causes scenes of chaos and joy in public places.

På förekommen anledning

Sammanhang

Jag växte upp i ett väldigt tydligt sammanhang. Jag visste vem jag var, vilka mina föräldrar var och namn och social ställning på grannar, kompisars föräldrar, handlarn, posttanten, prästen, distriktssköterskan...ja alla.

Jag visste också att vi var annorlunda för mina föräldrar var varken arbetare eller bönder utan lärare, missionsförbundare och folkpartister. Dessutom åkte vi ibland utomlands på semestern, inte till Mallis som de mer välbeställda egenföretagarna utan till London och Paris.

Och lika innesluten som jag var i kyrkans gemenskap där jag på ett självklart sätt var sedd och älskad, lika utanför gjorde det mig ibland i andra sammanhang. I en ålder där det enda som betyder något är att passa in kände jag mig alltid annorlunda och jag tror ibland att det har varit grundläggande för hela min personlighet.

Det var en befrielse när högstadiet började. Äntligen fick man åka skolbuss i nästan 4 mil till en stor, opersonlig skola med hundratals elever. Den lilla klassen från landet blev uppblandad med en massa andra barn, man fick en nyckel och ett skåp, håltimmar och framförallt lärare som inte kände ens föräldrar. Jag älskade det.

Men jag visste alltid vem jag var och vem jag inte var. Jag kände alla mina föräldrars vänner, vi hade ett stort umgänge och en stor släkt.

Ibland kan jag tycka att det liv jag och min lilla familj skapat saknar detta. Visst, vi har undvikit landsortens ibland dömande sociala kontroll men den vagabondsjäl jag har, och som jag delar med min man, inbjuder inte till den trygghet som ett tydligt sammanhang ändå ger.

Nu står vi inför ännu en stor förändring. Om allt går vägen ska vi byta stad, land och språk - igen. Det blir det femte landet för min del. Det är självvalt och spännande, kul och utmanande men ibland blir jag rädd att vi i någonslags optimistik "alla förrändringar är möjligheter-anda" missar kontinuiteten.

Hur skapa ett sammanhang, en värdegrund, vänskapsband, en trygghet om man hela tiden är på väg någon annanstans?

Albin och Edvin

Albin och Edvin var farbröder till ungarna i grannhuset. Albin var tjock och Edvin smal och de bodde kvar i föräldragården med det stora plommonträdet där vi fick plocka hur mycket vi ville. I huset luktade det gubbe och lagård och man undvek att gå på toaletten när man var där. Det fanns Läkerol också, i tredje lådan i köket, men läkerolen hade tagit smak av gammgubbelukten och smakade konstigt.

Albin åt mannagrynsgröt med sylt och böckling (Det blandas ju ändå i magen!) och körde moped. Vi ungar sprang fria överallt och skötte oss själva, utom i salen. I salen fanns Albins dockor, fina dockor med guldlockar och prinsessklännigar, rosa och ljusblå, spetsar och krås. Jag hade aldrig sett så fina dockor och de fick inte röras. Det var Albins dockor som han skötte om, kammade och bytte kläder på.

Somliga dagar

Nu är jag ju som sagt ingen skulptör

Innertube - By Carol Feuerman. Bild från siten nedan. Tänk er den här i vardagsrummet!

Så jag kollar på sculptor.org , exclusive dealer in museum quality sculpture. Tänk att äga en riktig skulptur, helst en stor. De kostar fran 5000- 100 000$+. Man kan beställa en också, då anges inga priser...

Tror ni man kan få låna? Det vore något - konstbibliotek! På Beaubourg kunde man faktiskt låna hem konstverk sist jag var där. Men det kostade en slant om jag minns rätt.

Det är för lite Elton John här

"If I was a sculptor, heh, but then again no...." kanske världshistoriens snyggaste strof?

Tips

Om man sätter sig på händerna, snurrar fast benen i kontorsstolen, djupandas och räknar till tusen baklänges kan man hindra sig själv fran att största in till chefen och säga upp sig.

Söndagspromenad

I söndags gjorde jag någonting som kändes nätan subvesivt, jag gick ensam på stan!

Vi hade varit på vårt bimensuella (man säger inte så på svenska va?) museibesök, denna gång på Musée Quai Branly. (Jag kan rekommendera detta urbefolkningsmuseum för familjer. Mycket spjut, sköldar och masker. Sonen ritade indianfjädrar den här gången, dottern var bara intresserad av kartan. Hon tittade inte i en enda monter men ville hela tiden veta var vi var.)

Jag skulle träffa en kompis på middag och insåg efter en sen museifikslunch att det inte var så stor anledning att åka hem emmellan. Jag vet inte hur länge sedan det var jag gick runt i Paris ensam men nu njöt jag. Paris var svidande vackert i lågt stående februarisol som nästan värmde kinden. Jag gick från Eiffeltornet, längst Seine med bouquinisterna, genom St Germain och Quartier Latin, förbi Assemble Nationale och Musée d'Orsay. På andra sidan floden glittrade Grand Palais glastak och guldspetsen på obelisken. Fikade tom på Café Flore bara för att verkligen leka turist. Där satt jag bredvid en japanska som läste "Les Miserables" och det fick mig att tänka på alla de gånger jag suttit på fik i främmande länder och läst tråkiga böcker.

Jag har rest ensam i Singapore och Florens, bilat nedcabbat i Florida och New Orleans, besökt varenda gudsförgätet medeltida slott i Tyskland och faktiskt också tillbringat en mycket lyckad semestervecka i Paris ensam på ett hotell. Ofta har jag jobbat eller haft bekanta att besöka men inget egentligt resesällskap. Jag har också tillbringat 7 månader med resesällkap i Centralamerika och har nog aldrig känt mig så ensam.

På min promenad i söndags såg jag minst två tjejer som jag lovar var svenska au-pairer. De gick, var för sig, längs Seine med det där ansiktsuttrycket man får när det är söndag eftermiddag och man försöker tycka att det är fantastiskt att vara i Paris. Man är självständig och vuxen, man kan visst uppleva saker själv. Men egentligen längtar man hem eller iallafall efter sällskap. Snart vilket sällskap som helst (det är när man kommit dit som man börjar göra de där mindre välövervägda grejerna).

Egentligen gillade jag inte att resa ensam men jag vägrade att låta bli bara för att jag inte hade passande sällskap. Jag tror jag gjorde rätt. Och jag har två barn och en man som bevis om nu någon inte tror mig!

Det är som eljest därborta

Jag svårt att tänka mig någon europeisk politiker få sådan gratisreklam. Jag har svårt att tänka mig någon europeisk politiker hålla ett sådant tal. Utan att lägga någon egentlig värdering i det, det är bara så väldigt annorlunda.

Kommentar på Huffington Post om betydelsen av viral marketing.

Samtidigt i ett annat hörn av världen: Super Fettuesday

Akvarell av Elsa Beskow ur tidskriften Julbocken 1909. Foto: ©Nordiska museet

Tre av fyra familjemedlemmar sov dåligt. Fyraåringen klädde på sig (nästan) själv. Maken snuvig, har huvudvärk och ont i halsen. På förmiddagen möte med min chef: resultat som väntat. SMS från kompis som fått en bebis, 23 minuter på BB så var det klart. Glad för det. Har beställt billiga flygbiljetter till sportlovet. Nöjd med det. I eftermiddag har 7-åringen judo, han har precis fått ett nytt märke. Jag tror jag ska göra ratatouille till middag. Ikväll ska vi se klart "Lotta på Bråkmakargatan".

En Supertuesday i vårt liv.

Super Tuesday

Intressant fran Martin Gelins New York blogg:

James Forsyth, på Foreign Policys blogg:
"The 2008 campaign has already served one foreign-policy purpose: It has changed how America's Western allies see the country. Under the Bush presidency, anti-Americanism has reached new—and absurd—heights, and in too many countries the United States became pigeon-holed as the country of Abu Ghraib, Guantánamo, and global warming.
/.../
The 2008 campaign has reminded the public overseas, and especially in allied countries, of the diversity and vibrancy of American democracy. It is hard for even the most hardened anti-American not to be impressed by the fact that the Democrats will nominate either an African-American or a women as their candidate, while watching this twisting and turning campaign play out gives the lie to the view that United States is some kind of corporate oligarchy."

Förströelselitteratur?

"Just nu är det Claude Mancerons jätteverk om Frankrike före revolutionen som jag tar upp när jag vill vila från all pliktläsning." Peter Englund

Där har ni svaret på frågan varför han har en stol med nummer på och inte jag.

"...like a jelly of meaning..."

Francis Spufford: "The Child That Books Built"

"When I caught the mumps, I couldn’t read; when I went back to school again, I could. The first page of The Hobbit was a thicket of symbols, to be decoded one at a time and joined hesitantly together…. By the time I reached The Hobbit’s last page, though, writing had softened, and lost the outlines of the printed alphabet, and become a transparent liquid, first viscous and sluggish, like a jelly of meaning, then ever thinner and more mobile, flowing faster and faster, until it reached me at the speed of thinking and I could not entirely distinguish the suggestions it was making from my own thoughts. I had undergone the acceleration into the written word that you also experience as a change in the medium. In fact, writing had ceased to be a thing—an object in the world—and become a medium, a substance you look through."

Mitt äldsta barn håller på att lära sig läsa. Han upptäcker en ny värld och världen på ett nytt sätt. Det är ett litet underverk.

2 överskattade sångare och underskattade skådisar

Som dessutom är hårsyskon!

Direktdemokrati

Henrik Schyffert låter på sin blogg läsarna göra karriärval åt honom meddels omröstning.

Jag tror det vore en bra idé för lite fler skådisar. Robert de Niro t ex kunde kanske ha stoppats från att göra fler filmer för redan en sådär 15 år sedan. Jodie Foster är en annan duktig, bright skådis som gör helt osannolikt dåliga val av filmroller.

Men Henrik Schyffert är nog modigare, eller skyldig banken mindre pengar.

Mer på dagens tema: att vilja vara En God Människa

Veckans ord jag använder för sällan

Hetvägg

- se ett ord som inte går att översätta.

Det här kan jag verkligen sakna. Det går inte att baka riktiga , luftiga semlor hemma.

För er som är på plats, och för er andra som vill dregla och längta.

Språkförbistring

"När 89-åriga Marie Smith Jones dog i Alaska den 21 januari tog hon ett språk med sig i graven. Smith Jones tros ha varit den sista människan som talade språket eyak, ett av många språk som talats av Alaskas ursprungsbefolkning." Läst i SvD.

Att vara den enda levande människan som talar ett språk måste innebära en speciell sorts känsla av ensamhet.

En av de självklara utmaningarna när man invandrar är språket och med språket den kollektiva erfarenheten. Även om man blir bättre och bättre på sitt nya språk är det märkligt att inte kunna använda sitt modersmål till vardags. Man är alltid annorlunda, utanför, en främling. Man famlar bland referenserna och gör approximativa översättingar av svenska uttryck. Hur samtala om januarimörkret och kylan när man inte kan orden för långkalsong, isskrapa och motorvärmare? Eller orden går ju att översätta men man vet ju att den man samtalar med inte känner i kroppen hur en svinkall, kompaktsvart januarimorgon känns. Inte kan frammana känslan av stelfrusna tår i näbbstövlar och stelheten i nacken man får av att köra framåtlutad över ratten putsandes vindrutan med jackärmen. När jag säger januari tänker människorna runt mig snarast på mars.

Att då tro att man ska kunna förstå sådant man verkligen aldrig upplevt såsom krig, hungersnöd, förföljelse, förtryck känns förmätet. Man kan nog bara lyssna och lära.

Veckans Boktips

Pa förekommen anledning: How to be Good av Nick Hornby. Han beskriver hur odrägligt ens bekväma medelklassliv blir om man lever med någon som bestämmer sig för att bli En God Människa. Nick Hornby är nog den författare som får mig att skratta högt oftast, denna bok är inget undantag.

Mer Hornby här.