... och klockan rang...

Jag har aldrig tyckt om nyår, är inte så förtjust i födelsedagar heller. Det är det där med bokslut, vad har jag gjort av mitt år? Och vad gör jag av nästa? Konstigt nog blir det bättre med åren, eller det kanske är pga av barnen. I vilket fall har ju pressen minskat.

Det skulle ju alltid vara "årets fest" och dessutom romantiskt! Man letade efter ett Times Square där man skulle få kyssa främlingar vid tolvslaget eller så skulle Harry komma springade tvärs över Manahttan. Hade man tur blev det någon halvdan fest där man dansade med tjejkompisarna till den där Abba-låten. Eller en urtråkig parmiddag som vi var alldeles för unga för. Sedan stod man med blöta fötter i en snödriva med ett iskallt glas i vantnäven och tittade på några stackars raketer som for över radhusen.

Fast flera år stod vi vid Mosebacke med en massa andra människor och såg ut över Stockholmsnatten, det var rätt fint. Lite Times Square, the Scandinavian way.

Nyårsdagen tillbringades ju i princip i sängen, först med backhoppning sedan med Ivonhoe där man varje år förundras över vad han ska med den där bleksiktiga Roxanne till när han kan få ursköna Rebecka. Och Wienerkonserten med balettdansöserna som leker herdinnor. Jag minns ett år när min något korpulenta granne mitt emot gick runt i pyamas i sin lägenhet och dirigerade hela konserten. Jag hade ljudet från min egen TV och såg henne vifta yvigt i takt.

Ingenting av detta hittade jag på TV här, de har verkligen ingen kultur de här fransmännen!