är det ju inte speciellt bekvämt att stå, det förstår ju var och en.
"Hur trivs ni då?", frågar folk. "Längtar du tillbaks till New York?"
"Bra" svarar jag, och sedan "ja".
Den här lilla staden känns rätt; den är mysig och lagom stor, den ligger tillräckligt nära Paris för att göra storstadens utbud tillgängligt, det bor mycket utlänningar här vilket gör att det känns mindre provinsiellt, skogen och naturen finns inom räckhåll, folk är trevliga.
Men det är klart. New York. Det är ett speciellt ställe och vi lämnade rätt hastigt. Jag kände inte på långa vägar att jag var klar med den stan. Men vi hann inte heller bli så rotade, jag längtar inte tillbaka på samma sätt som jag kan längta till Sverige. Till Sverige vill jag för familjen, vännerna och naturen. Till New York vill jag för stadens puls och kulturen. Det var ett äventyr att bara gå ut på gatan där, är man det minsta nyfiken av sig finns det varje dag nya fenomen att intressera sig för. Allt är så annorlunda, man är verkligen på en annan kontinent. Det finns en lätthet där, en öppenhet som jag saknar här.
Sedan skanar jag mer konkreta saker som barnens skola, lättheten med vilken vi gick ut och åt med barnen, utsikten frn mitt kontorsfönster. Känslan av att leva i ett undantagstillstånd, att det hela inte riktigt var på riktigt. No strings attached. Friheten.
Jag märker att även om jag bestämt mig för att jag vill leva här så har känslorna inte riktigt hunnit med. Jag är kanske lite "comittment fobic", tanken är ju att vi ska bli kvar hör i krokarna ett tag, vi letar hus och disktuerar hund typ. Det var ett medvetet beslut att flytta hit för att vi skulle rota oss, skapa ett starkare nätverk, engagera oss i det lokala livet, känna att vi hör hemma, ge barnen ett bardomshem kanske. Ändå har jag t ex svårt att intressera mig för fransk politik, ja tom europeisk. Jag har inte riktigt lust att släppa USA. Jag vill fortsätta känna att den där staden tillhörde även mig en smula, att jag hade min plats där. Jag saknar att det inte står New York i min Facebookprofil.
Men det är klart, en dag som i söndags när vi först flanerar genom den fantastiska lokala matmarknaden och beundrar berg av musslor och ostron, grönsaker och blommor. För att sedan köpa charkuterier, ost och bröd i var sin specialbutik innan vi tar och cyklar direkt hemifrån ut i skogen på pick-nick,. En sådan dag känns livet här högkvalitativt.
Men jag fyller min ipod med podcasts från Slate och The New Yorker där de diskuterar amerikansk politik och kulturfenomen som inte längre har med min vardag at göra. Det känns betryggande att ha dessa amerikanska journalisters röster i öronen, som om det de talar om fortfarande rörde mig. Jag skulle kunna lyssna på podcasterna från College de France eller France Inter, men väljer nästan alltid bort dem. (OK podcastera från College de France är makens idé, de är nästan olyssningsbara, det är liveupptagningar från äkta universitetsföreläsningar och blir lätt rätt torrt utan OH-hjälpmedel. En hel del stolsbensskrap blir det också!)
Och New York finns ju kvar, eller hur?
Annat vansinne
-
Att föra videosamtal i grupp i allmänna transportmedel. All användning av
mobiltelefon utan hörlurar på allmän plats är enerverande, men ju högre
volym på ...
17 timmar sedan
5 kommentarer:
"Comittment fobic". Nu gav du mig ännu mer att fundera över (än i din kommentar hos mig). Fick mig häromdagen tillslängt ett skarpt "jag tycker det vore trevligt om du omedelbart slutade att se efter var vi ev skulle kunna flytta härefter och istället koncentrerade dig pâ att bo in dig där vi är tänkta att bo sedan âr tillbaka...". Comittment fobic. Snacka om röd trâd. Mycket intressant sammanfattning.
I hear you sister. Dessutom är jag gift med en som är likadan. Men jag vill inte flyta omkring i tillvaron och bo två år på varje ställe heller.
Ibland blir jag så otroligt avundsjuk på folk som sådär självklart vet om var de hör hemma.
Haha - även jag är gift med en likadan, men som just i denna frâga lâter mig dra lasset som "commitment fobic". (Det mâste finnas en offentligt skyldig i varje sammanhang, non?, och sen kan man bytas avi lite dâ och dâ - i andra frâgor jag som skriker, och pâ detta lilla viset kan man lâtsas att det finns nâgon slags normalitet i tillvaron...).
Det är just detta att "jag vill inte (...) heller" som är kärnan, tror jag. Eller i vart fall en av kärnorna. Jag vill ha hela världen, hette Fredrik Ekelunds braiga roman häromâret. Lite sâ?
Både ha kakan och äta upp den alltså? Man borde väl ha lärt sig vid det här laget att det bara brukar bli smulor kvar om man gör så...
Just precis! (bâde ha och äta). Kanske bara smulor, men ack sâ smakfulla! (lite som att bli som mest känslosam inför ens nära just när man ska säga hejdâ, men inte förräns dess?).
Skicka en kommentar