Kornet har sin vila
-
Att jag inte hann fram har ingen betydelse. Min farbror var där. Det var
odramatiskt. Bara ett steg till på en vandring. Jag tänker att jag kan
välja vilke...
1 dag sedan
onsdag 26 maj 2010
tisdag 25 maj 2010
Men ena benet på var sida om Atlanten
är det ju inte speciellt bekvämt att stå, det förstår ju var och en.
"Hur trivs ni då?", frågar folk. "Längtar du tillbaks till New York?"
"Bra" svarar jag, och sedan "ja".
Den här lilla staden känns rätt; den är mysig och lagom stor, den ligger tillräckligt nära Paris för att göra storstadens utbud tillgängligt, det bor mycket utlänningar här vilket gör att det känns mindre provinsiellt, skogen och naturen finns inom räckhåll, folk är trevliga.
Men det är klart. New York. Det är ett speciellt ställe och vi lämnade rätt hastigt. Jag kände inte på långa vägar att jag var klar med den stan. Men vi hann inte heller bli så rotade, jag längtar inte tillbaka på samma sätt som jag kan längta till Sverige. Till Sverige vill jag för familjen, vännerna och naturen. Till New York vill jag för stadens puls och kulturen. Det var ett äventyr att bara gå ut på gatan där, är man det minsta nyfiken av sig finns det varje dag nya fenomen att intressera sig för. Allt är så annorlunda, man är verkligen på en annan kontinent. Det finns en lätthet där, en öppenhet som jag saknar här.
Sedan skanar jag mer konkreta saker som barnens skola, lättheten med vilken vi gick ut och åt med barnen, utsikten frn mitt kontorsfönster. Känslan av att leva i ett undantagstillstånd, att det hela inte riktigt var på riktigt. No strings attached. Friheten.
Jag märker att även om jag bestämt mig för att jag vill leva här så har känslorna inte riktigt hunnit med. Jag är kanske lite "comittment fobic", tanken är ju att vi ska bli kvar hör i krokarna ett tag, vi letar hus och disktuerar hund typ. Det var ett medvetet beslut att flytta hit för att vi skulle rota oss, skapa ett starkare nätverk, engagera oss i det lokala livet, känna att vi hör hemma, ge barnen ett bardomshem kanske. Ändå har jag t ex svårt att intressera mig för fransk politik, ja tom europeisk. Jag har inte riktigt lust att släppa USA. Jag vill fortsätta känna att den där staden tillhörde även mig en smula, att jag hade min plats där. Jag saknar att det inte står New York i min Facebookprofil.
Men det är klart, en dag som i söndags när vi först flanerar genom den fantastiska lokala matmarknaden och beundrar berg av musslor och ostron, grönsaker och blommor. För att sedan köpa charkuterier, ost och bröd i var sin specialbutik innan vi tar och cyklar direkt hemifrån ut i skogen på pick-nick,. En sådan dag känns livet här högkvalitativt.
Men jag fyller min ipod med podcasts från Slate och The New Yorker där de diskuterar amerikansk politik och kulturfenomen som inte längre har med min vardag at göra. Det känns betryggande att ha dessa amerikanska journalisters röster i öronen, som om det de talar om fortfarande rörde mig. Jag skulle kunna lyssna på podcasterna från College de France eller France Inter, men väljer nästan alltid bort dem. (OK podcastera från College de France är makens idé, de är nästan olyssningsbara, det är liveupptagningar från äkta universitetsföreläsningar och blir lätt rätt torrt utan OH-hjälpmedel. En hel del stolsbensskrap blir det också!)
Och New York finns ju kvar, eller hur?
"Hur trivs ni då?", frågar folk. "Längtar du tillbaks till New York?"
"Bra" svarar jag, och sedan "ja".
Den här lilla staden känns rätt; den är mysig och lagom stor, den ligger tillräckligt nära Paris för att göra storstadens utbud tillgängligt, det bor mycket utlänningar här vilket gör att det känns mindre provinsiellt, skogen och naturen finns inom räckhåll, folk är trevliga.
Men det är klart. New York. Det är ett speciellt ställe och vi lämnade rätt hastigt. Jag kände inte på långa vägar att jag var klar med den stan. Men vi hann inte heller bli så rotade, jag längtar inte tillbaka på samma sätt som jag kan längta till Sverige. Till Sverige vill jag för familjen, vännerna och naturen. Till New York vill jag för stadens puls och kulturen. Det var ett äventyr att bara gå ut på gatan där, är man det minsta nyfiken av sig finns det varje dag nya fenomen att intressera sig för. Allt är så annorlunda, man är verkligen på en annan kontinent. Det finns en lätthet där, en öppenhet som jag saknar här.
Sedan skanar jag mer konkreta saker som barnens skola, lättheten med vilken vi gick ut och åt med barnen, utsikten frn mitt kontorsfönster. Känslan av att leva i ett undantagstillstånd, att det hela inte riktigt var på riktigt. No strings attached. Friheten.
Jag märker att även om jag bestämt mig för att jag vill leva här så har känslorna inte riktigt hunnit med. Jag är kanske lite "comittment fobic", tanken är ju att vi ska bli kvar hör i krokarna ett tag, vi letar hus och disktuerar hund typ. Det var ett medvetet beslut att flytta hit för att vi skulle rota oss, skapa ett starkare nätverk, engagera oss i det lokala livet, känna att vi hör hemma, ge barnen ett bardomshem kanske. Ändå har jag t ex svårt att intressera mig för fransk politik, ja tom europeisk. Jag har inte riktigt lust att släppa USA. Jag vill fortsätta känna att den där staden tillhörde även mig en smula, att jag hade min plats där. Jag saknar att det inte står New York i min Facebookprofil.
Men det är klart, en dag som i söndags när vi först flanerar genom den fantastiska lokala matmarknaden och beundrar berg av musslor och ostron, grönsaker och blommor. För att sedan köpa charkuterier, ost och bröd i var sin specialbutik innan vi tar och cyklar direkt hemifrån ut i skogen på pick-nick,. En sådan dag känns livet här högkvalitativt.
Men jag fyller min ipod med podcasts från Slate och The New Yorker där de diskuterar amerikansk politik och kulturfenomen som inte längre har med min vardag at göra. Det känns betryggande att ha dessa amerikanska journalisters röster i öronen, som om det de talar om fortfarande rörde mig. Jag skulle kunna lyssna på podcasterna från College de France eller France Inter, men väljer nästan alltid bort dem. (OK podcastera från College de France är makens idé, de är nästan olyssningsbara, det är liveupptagningar från äkta universitetsföreläsningar och blir lätt rätt torrt utan OH-hjälpmedel. En hel del stolsbensskrap blir det också!)
Och New York finns ju kvar, eller hur?
måndag 24 maj 2010
Jag vet inte hur det är på Eriksdalbadet
men på vårt kommunala badhus är iallafall vattenpipa förbjudet.
Ännu en flashback
En sådan här kväll hade vi häromkvällen. Inlägget är från maj 2007 och det är nog ungefär så länge sedan vi satt på en motorcykel tillsammans. Middag med vänner sedan en one man show. Rätt kul. Eller först tyckte jag inte inte det var så vidare värst men så tänkte jag att den här stackars killen står alldeles ensam på en scen i över en timme. Då få man ju ge honom en chans, och när jag bestämt mig för att släppa den där surkritiska blicken så kom jag in i showen och kunde till slut knappt sluta skratta. Jag var väldigt trött också så det gjorde kanske sitt till.
Vi var på en one man show i New York, jag tror inte det blev fler trots att New York väl är Mecka för stand-up. Vi slogs av hur helt olika de här föreställningarna var, trots samma förutsättningar: ensam man, ingen rekvisita, ingen kostym, musik. Men då föreställningen i New York byggde helt på den skrivna texten, som i sin tur byggde på skådespelarens liv, byggde Abittans komik på det kroppsliga uttrycket mycket mer. Han dansade, mimade och "gjorde gubbar". Ofta helt utan text eller med påhittat språk. Turkisk matlagnings-TV, arabisk nyhetssändning, nordafrikansk smörsångare, upprepningskomik. Låtsasspråk alltså som han gjorde så bra att det lät trovärdigt och man förstod storyn. Eller man fyllde i med vad man ville förstå kanske.
Efter föreställningen stod vi kvar på trottoaren utanför och Abittan kom ut. Vi tackade lite sådär generat för föreställningen och önskade lycka till. Han sa go kväll och gick iväg längst gatan, ensam. Nu är han på väg hem från jobbet tänkte jag, så kan ett jobb också se ut.
På vägen hem körde vi förbi Notre Dame, korsade Seine och följde den norrut. Louvren, Assemblee Nationale, Eifelltornet blinkande till vänster, Concorde, Champs Elysees och så upp runt triumfbågen. Paris är upplyst som ett juvelskrin på natten och i hörlurarna jättehögt soundtracket till filmen jag var med i.
Man kan leva här med.
Vi var på en one man show i New York, jag tror inte det blev fler trots att New York väl är Mecka för stand-up. Vi slogs av hur helt olika de här föreställningarna var, trots samma förutsättningar: ensam man, ingen rekvisita, ingen kostym, musik. Men då föreställningen i New York byggde helt på den skrivna texten, som i sin tur byggde på skådespelarens liv, byggde Abittans komik på det kroppsliga uttrycket mycket mer. Han dansade, mimade och "gjorde gubbar". Ofta helt utan text eller med påhittat språk. Turkisk matlagnings-TV, arabisk nyhetssändning, nordafrikansk smörsångare, upprepningskomik. Låtsasspråk alltså som han gjorde så bra att det lät trovärdigt och man förstod storyn. Eller man fyllde i med vad man ville förstå kanske.
Efter föreställningen stod vi kvar på trottoaren utanför och Abittan kom ut. Vi tackade lite sådär generat för föreställningen och önskade lycka till. Han sa go kväll och gick iväg längst gatan, ensam. Nu är han på väg hem från jobbet tänkte jag, så kan ett jobb också se ut.
På vägen hem körde vi förbi Notre Dame, korsade Seine och följde den norrut. Louvren, Assemblee Nationale, Eifelltornet blinkande till vänster, Concorde, Champs Elysees och så upp runt triumfbågen. Paris är upplyst som ett juvelskrin på natten och i hörlurarna jättehögt soundtracket till filmen jag var med i.
Man kan leva här med.
torsdag 20 maj 2010
onsdag 19 maj 2010
tisdag 18 maj 2010
Tur det inte var videokonferens
Nu har jag varit på sju antällningsintervjuer på fem dagar. Plus ett antal telefonsamtal och emails mellan rekryterare, företagen i fråga och mig själv. Mycket snack blir det. Och mycket funderande på smartaste strategin att få det bästa utfallet av två (tre?) eventuella jobb som inte riktigt är synkade i tid. Försöka förstå vad de vill och vad jag vill, anstränga sig att läsa av människor samtidigt som man gör ett gott intryck. Verka påläst och intresserad. Inte glömma att le. Inte glömma att fråga sig själv "vill jag det här?".
Någon gång ska jag skriva en blogg om jobbsökeri. Eller ännu hellre en fars. En teaterpjäs a la Yasmina Resa eller kanske en film a la Monty Phyton. (Jag hittar inte den där accenten över a på min amerekanska dator, det får ni ta).
Ta t ex fredagens upplägg: två telfonintevjuer för jobb på raken på eftermiddagen. Sonen har skola, dotterns skola är stängd så hon är hemma.
Någon gång ska jag skriva en blogg om jobbsökeri. Eller ännu hellre en fars. En teaterpjäs a la Yasmina Resa eller kanske en film a la Monty Phyton. (Jag hittar inte den där accenten över a på min amerekanska dator, det får ni ta).
Ta t ex fredagens upplägg: två telfonintevjuer för jobb på raken på eftermiddagen. Sonen har skola, dotterns skola är stängd så hon är hemma.
Jag placerar henne framför wiin med stränga förmaningar. Första intevjun går bra, den tar 50 minuter. Nu är det bara tio minuter till nästa och dottern börjar bli rastlös. Vi byter till TV. Det går bra ett tag, sedan komemr hon ner till mig i köket och börjar gestiukulera (hon har ju fått tillsägelse om att inte prata). Jag försöker förstå henne, samtidigt som jag lyssnar i luren. Hon gestikulerar mer och mer. Hon är hungrig. Jag pekar på baguetten och kylskåpsdörren. Jag pratar i luren.
Hon hittar mina träskor och börjar STEPPA! Jag viftar NEJ NEJ med armen (ni vet de där poänglösaste av alla föräldragester när man drar stora årtag geom luften snett uppifrån och ner samtidigt som man mimar NEJ) samtidigt som jag försöker svara intelligent på frågan om varför just jag är lämlig för det här jobbet. Hon fortsätter, jag går ut i trädgården. Hon efter. Jag springår runt runt med luren så hårt mot örat att jag är rädd att antigen den eller örat ska gå sönder. Hon steppar efter på stengången och till slut lugnar jag ner mig tillräckligt för att förstå att hon mimar en fråga om hon får använda kniven till att skära brödet. Självklart, ta värsta kökskniven bara du låter mig prata ifred!
Jag undrar fortfarande vad jag sa under den där intervjun. Hoppas jag inte lovade att jag kunde prata flytande mandarin.
Jag undrar fortfarande vad jag sa under den där intervjun. Hoppas jag inte lovade att jag kunde prata flytande mandarin.
I'm a worrier not a warrior
Jag är en sådan som oroar mig. Det finns två sorters människor, de som oroar sig och de som tar dagen som kommer.
(Okey, man kan dela upp mänskilgheten i en miljard andra dikotomier också men just nu känns den här väldigt påtaglig.)
Jag skulle så väldigt gärna ha tillhört den andra delen av mänskligheten nämligen. Min man tillhör den andra delen, och mina barn än så länge. Min mor tillhör nog min kategori liksom ganska många av mina väninnor. Kvinnligt? Ja, kanske. Kommer med moderskapet? Nja, jag oroar mig inte speciellt just för mina barn, Eller jo, det gör jag ju.
Jag är inte speciellt ängslig av mig däremot om ni förstår distinktionen jag gör. När det gäller barnen har jag förstått att jag tar beslut som många föräldrar (ok, det är mammor) i min omgivning aldrig skulle ta. Jag vågar hoppa på nya möjligheter, ta chanser, flytta, byta jobb etc. Det betyder inte att jag inte oroar mig. Jag är en sådan som vaknar vid fyra och inte förstår hur någonting överhuvudtaget ska kunna lösa sig. Ni vet hur det är, i vargtimmen är alla problem oöverstigliga. Speciellt de banala, icke allvarliga problemen får helt apokalyptiska dimensioner innan solen gått upp.
En viss tendens att se glaset halvtomt som är så retsam. För det tjänar ju absolut ingenting till. Ingen människa har väl någonsin löst ett problem genom att oroa sig över det? Oron suger energi och leder tankarna i negativa banor, knappast i banor som erbjuder lösningar. Dessutom blir man odräglig för sin omgivning.
Jag vet inte vad man kan göra åt det, yoga kanske? Sömnpiller? Hur gör alla andra? Lever med oron antagligen. Det man ideligen måste förklara för människor som inte är orosmäniskor är att logik har väldigt lite med saken att göra. Jag vet att jag har haft större problem tidigare som löst sig, jag vet att vi inte sitter i sjön, jag vet att jag har förmåner som den absoluta majoriteten av jordens befolkning bara kan drömma om, jag vet att jag kan prata med den och den och reda ut eventuella missförstånd - jag oroar mig ändå.
Om ni undra hur det går med allt som just nu upptar mitt sinne så var det ju inte så hysteriskt bråttom med det där jobbet när det kom till kritan (det är det ju aldrig). Ingenting är klart än. Vi har i vår tur intervjuat två barnflickor som verkar bra båda två och som kan börja omgående och kommunen har lovat barnen fritidsplats omgående om jag får jobb. Huset har vi bestämt att inte bjuda på, vi tittar vidare.
Så allt löser sig ju, jag vet ju det. Egentligen.
(Okey, man kan dela upp mänskilgheten i en miljard andra dikotomier också men just nu känns den här väldigt påtaglig.)
Jag skulle så väldigt gärna ha tillhört den andra delen av mänskligheten nämligen. Min man tillhör den andra delen, och mina barn än så länge. Min mor tillhör nog min kategori liksom ganska många av mina väninnor. Kvinnligt? Ja, kanske. Kommer med moderskapet? Nja, jag oroar mig inte speciellt just för mina barn, Eller jo, det gör jag ju.
Jag är inte speciellt ängslig av mig däremot om ni förstår distinktionen jag gör. När det gäller barnen har jag förstått att jag tar beslut som många föräldrar (ok, det är mammor) i min omgivning aldrig skulle ta. Jag vågar hoppa på nya möjligheter, ta chanser, flytta, byta jobb etc. Det betyder inte att jag inte oroar mig. Jag är en sådan som vaknar vid fyra och inte förstår hur någonting överhuvudtaget ska kunna lösa sig. Ni vet hur det är, i vargtimmen är alla problem oöverstigliga. Speciellt de banala, icke allvarliga problemen får helt apokalyptiska dimensioner innan solen gått upp.
En viss tendens att se glaset halvtomt som är så retsam. För det tjänar ju absolut ingenting till. Ingen människa har väl någonsin löst ett problem genom att oroa sig över det? Oron suger energi och leder tankarna i negativa banor, knappast i banor som erbjuder lösningar. Dessutom blir man odräglig för sin omgivning.
Jag vet inte vad man kan göra åt det, yoga kanske? Sömnpiller? Hur gör alla andra? Lever med oron antagligen. Det man ideligen måste förklara för människor som inte är orosmäniskor är att logik har väldigt lite med saken att göra. Jag vet att jag har haft större problem tidigare som löst sig, jag vet att vi inte sitter i sjön, jag vet att jag har förmåner som den absoluta majoriteten av jordens befolkning bara kan drömma om, jag vet att jag kan prata med den och den och reda ut eventuella missförstånd - jag oroar mig ändå.
Om ni undra hur det går med allt som just nu upptar mitt sinne så var det ju inte så hysteriskt bråttom med det där jobbet när det kom till kritan (det är det ju aldrig). Ingenting är klart än. Vi har i vår tur intervjuat två barnflickor som verkar bra båda två och som kan börja omgående och kommunen har lovat barnen fritidsplats omgående om jag får jobb. Huset har vi bestämt att inte bjuda på, vi tittar vidare.
Så allt löser sig ju, jag vet ju det. Egentligen.
måndag 17 maj 2010
La Condition Humaine
Bilden kommer härifrån, där ni kan se mer.
Via Jorun hittar jag Unhappy Hipsters igen och tycker det är ofantligt roligt. Något i tonen får mig att leta igenom bokhyllan efter den gamla vännen Fred av Rupert Fawcett. Samma lakoniska ton, samma humor som skapas genom ett motsatsförhållande mellan en helt normal person, bild eller text och en helt absurd situation. Eller som de säger i produktbeskrivningen på Amazon: Supported by his wife Penelope, his cat Anthony and his friends Constance, Pip and the Nesbits, Fred makes seemingly ordinary occasions not only extraordinary, but completely outrageous.
torsdag 13 maj 2010
Snillen spekulerar del 2 (samt en lång utvikning)
Lillasyster: Mom, the president has decided all the words!
Modern: Eh, varför tror du det?
Lillasyster: Because he was here first! He is the biggest.
Storebror: Non, ce n'est pas du tout vrai!
Lillasyster: Oui!
Storebror: Non!
Lillasyster: Men vem bestämde då? Hur vet man vad en bil heter?
Modern: Vet du vad presidenten heter?
Lillasyster: Obama!
Storebror: Sakozy!
(Och sedan gav jag någon vag förklaring om hur språket utvecklas av människorna tillsammans, tror inte någon blev så mycket klokare.)
Ungefär så här åter alla våra konversationer. Språkmässigt alltså, inte nödvändigtvis innehållsmässigt. Sonen pratar mest franska, ibland engelska med sin syster och svenska med mormor och morfar. Dottern blandar mer alla tre språken, hon pratar mer svenska med mig, men även engelska.
När vi flyttade till USA var jag lite orolig för deras svenska, men den har överlevt rätt bra. De har visserligen sämre vokabulär och grammatik en svenska barn men de förstår allt och gör sig förstådda utan problem. Det är engelskan som kommer bli utmaningen, de pratar mer eller mindre flytande och vi vill ju gärna att de har möjlighet att behålla det språket. Men i Frankrike hör man väldigt lite engelska och vi pratar det ju inte hemma.
Därför har vi skrivit in dem på en internationell skola, har jag sagt det? Det har vi iallafall. De kom in och sonen går nu två halvdagar i veckan med amerikanska skolbarn i en helamerikansk klass. Dottern börjar till hösten. Det enda problemet är att de inte har fått heltidsplatser, skolan har 9 olika språksektioner, barnen läser alltså två halvdagar på annat språk och resten av veckan på franska med elever från alla språkgrupperna i en vanlig fransk kommunal skola. Detta gör att de har fler platser de två "språkhalvdagarna" än resten av veckan. Så ett stort antal elever delar sin tid mellan en annan fransk skola och den internationella. Detta innebär en logistisk utmaning av mått jag inte hade kunnat ana. De kanske får heltidsplatser till hösten men det är långt ifrån säkert.
Så jag som alltid varit pro vanlig kommunla skola och tyckt att detta jagande efter det utlimata skolaternativet till ens barn varit rätt löjligt sitter nu som en äkta soccermom och skjutsar till höger och vänster hela dagarna. Så kan det gå. Vi har sagt att vi testar och ser hur det funkar, men ska jag vara ärlig är nog min och makens motivation lite större än barnens till att gå parallellt i två skolor med två lärare och två uppsättningar klasskompisar. Å andra sidan tänker jag på vad de kommer at tycka när de är 18 om de vet att de vid 8 års ålder pratade flytande engelska och nu har glömt nästan allting. Och det är som sagt svårt att lära sig engelska i Frankrike. Levande, talat språk är nog det de är sämst på att undervisa i det franska skolsystemet.
I morgon eftermiddag har jag en anställningsintervju. Vill de ha mig börjar jag på måndag. Måndag. Det låter orimligt men personen jag ersätter går på barnledighet nästa fredag och lite överlämningstid vore nog bra. Just nu har min barn inte ens rätt till skollunch alla dagar för jag jobbar inte. Så i morgon ska jag ha intervju, kanske få jobbet, fixa ett kontrakt, visa upp det på kommunen, boka skollunch, morgonfritids, efterskolanfritids och onsdagsfritids (nej, det är inte nödvändigtvis på samma platser och med samma personal) för båda barnen, samt gärna intervjua ett antal barnflickor som eventuellt alternativ till fritids, samt försöka fixa skjuts för sonen fyra gånger i veckan. Det kommer inte att gå. Torsdag och fredag nästa vecka åker maken till London.
Så nu har jag legat vaken hela natten och oroat mig för att jag inte får jobbet. Sedan låg jag vaken och oroade mig för att jag skulle få det.
Har jag sagt att vi funderar på att bjuda på ett hus också?
Modern: Eh, varför tror du det?
Lillasyster: Because he was here first! He is the biggest.
Storebror: Non, ce n'est pas du tout vrai!
Lillasyster: Oui!
Storebror: Non!
Lillasyster: Men vem bestämde då? Hur vet man vad en bil heter?
Modern: Vet du vad presidenten heter?
Lillasyster: Obama!
Storebror: Sakozy!
(Och sedan gav jag någon vag förklaring om hur språket utvecklas av människorna tillsammans, tror inte någon blev så mycket klokare.)
Ungefär så här åter alla våra konversationer. Språkmässigt alltså, inte nödvändigtvis innehållsmässigt. Sonen pratar mest franska, ibland engelska med sin syster och svenska med mormor och morfar. Dottern blandar mer alla tre språken, hon pratar mer svenska med mig, men även engelska.
När vi flyttade till USA var jag lite orolig för deras svenska, men den har överlevt rätt bra. De har visserligen sämre vokabulär och grammatik en svenska barn men de förstår allt och gör sig förstådda utan problem. Det är engelskan som kommer bli utmaningen, de pratar mer eller mindre flytande och vi vill ju gärna att de har möjlighet att behålla det språket. Men i Frankrike hör man väldigt lite engelska och vi pratar det ju inte hemma.
Därför har vi skrivit in dem på en internationell skola, har jag sagt det? Det har vi iallafall. De kom in och sonen går nu två halvdagar i veckan med amerikanska skolbarn i en helamerikansk klass. Dottern börjar till hösten. Det enda problemet är att de inte har fått heltidsplatser, skolan har 9 olika språksektioner, barnen läser alltså två halvdagar på annat språk och resten av veckan på franska med elever från alla språkgrupperna i en vanlig fransk kommunal skola. Detta gör att de har fler platser de två "språkhalvdagarna" än resten av veckan. Så ett stort antal elever delar sin tid mellan en annan fransk skola och den internationella. Detta innebär en logistisk utmaning av mått jag inte hade kunnat ana. De kanske får heltidsplatser till hösten men det är långt ifrån säkert.
Så jag som alltid varit pro vanlig kommunla skola och tyckt att detta jagande efter det utlimata skolaternativet till ens barn varit rätt löjligt sitter nu som en äkta soccermom och skjutsar till höger och vänster hela dagarna. Så kan det gå. Vi har sagt att vi testar och ser hur det funkar, men ska jag vara ärlig är nog min och makens motivation lite större än barnens till att gå parallellt i två skolor med två lärare och två uppsättningar klasskompisar. Å andra sidan tänker jag på vad de kommer at tycka när de är 18 om de vet att de vid 8 års ålder pratade flytande engelska och nu har glömt nästan allting. Och det är som sagt svårt att lära sig engelska i Frankrike. Levande, talat språk är nog det de är sämst på att undervisa i det franska skolsystemet.
I morgon eftermiddag har jag en anställningsintervju. Vill de ha mig börjar jag på måndag. Måndag. Det låter orimligt men personen jag ersätter går på barnledighet nästa fredag och lite överlämningstid vore nog bra. Just nu har min barn inte ens rätt till skollunch alla dagar för jag jobbar inte. Så i morgon ska jag ha intervju, kanske få jobbet, fixa ett kontrakt, visa upp det på kommunen, boka skollunch, morgonfritids, efterskolanfritids och onsdagsfritids (nej, det är inte nödvändigtvis på samma platser och med samma personal) för båda barnen, samt gärna intervjua ett antal barnflickor som eventuellt alternativ till fritids, samt försöka fixa skjuts för sonen fyra gånger i veckan. Det kommer inte att gå. Torsdag och fredag nästa vecka åker maken till London.
Så nu har jag legat vaken hela natten och oroat mig för att jag inte får jobbet. Sedan låg jag vaken och oroade mig för att jag skulle få det.
Har jag sagt att vi funderar på att bjuda på ett hus också?
Under tiden, på just den här planeten.
Den 11 maj 2010 såg det ut så här hos oss på Tellus.
**********************************
Och så här ser det ut hos mig just nu:
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
Vilhelm Ekelund. Hittad hos Annanan.
*********************************
Och så får ni inte missa Anders författarporträtt. Jag skrattade högt och formulerade baksidestexter i huvudet.
Nu frukost!
**********************************
Och så här ser det ut hos mig just nu:
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
Vilhelm Ekelund. Hittad hos Annanan.
*********************************
Och så får ni inte missa Anders författarporträtt. Jag skrattade högt och formulerade baksidestexter i huvudet.
Nu frukost!
fredag 7 maj 2010
Fördel med att bo i (små)stan del 1.
Man kan ta sig en kaffe på torget i solen den där timmen mellan 4.30 och 5.30 efter skolhämtningen. (Iallfall så länge man inte jobbar, sedan får väl den berömda barnflickan njuta av solen istället). Torget där det finns en stor matmarknad tre gånger i veckan och de annars placerar ut några bortkomna palmer runt fontänen. Jag skulle ju föredragit rejäla plantaner men man kan inte få allt.
Dottern cyklar runt, runt, runt med nyfunna cykelkomisar. Sonen är lycklig att få en timme ifred ensam hemma och själv kan man lyssna på veckans This American Life i fred. Denna vecka handlar det om urbana myter som visar sig vara mer sanna än man kunde trott. Den andra delen av programmet handlar passande nog om invandrare, och om hur flyktingar som väntar i läger i exempelvis Afrika hör de mest osannolika historier om USA. De ser Hollywoodfilmer men vet att det ju bara är film. Och så när de kommer till USA så är myterna sanna. Det finns människor som sover med katten i sängen! Det finns hemlösa vars barn inte tar hand om dem! Det finns män som är gifta med varandra! Man kan se män och kvinnor som pussas på stan! Folk har julgransbelysning över hela huset! På tal om olika kulturer och olika seder igen då.
Annars är det ljuvligt vackert här just nu men det har blivit väldigt kallt. Sol men snålblåst och under 15 grader. Men i trädgårdarna är det fest. Blåregnen stömmar över stenmurarna, syrenerna är tunga av blommor, allt är grönt, grönt, grönt i tusen nyanser. Vår trädgård är i jämförelse väldigt modest men när vi kom från Sverige hade vi fått en liten miniköksträdgård iallafall. Och en syren det har vi.
torsdag 6 maj 2010
Bon Temps Babysitting
Katarina jobbar som läkare och Hans som civilingenjör. På grund av deras jobb har de valt att anlita en vampyr. För tre år sedan flyttade de från Linköping till Ekerö och i början hade de inget kontaktnät i Stockholm.
– Helst skulle vi vilja att mor – eller farföräldrarna då och då tog hand om barnen men eftersom vi inte har de förutsättningarna i Stockholm så var vampyr det näst bästa alternativet, säger Katarina.
De letade på nätet och hittade ett nystartat företag som de kontaktade. Nu tar vampyren Caroline hand om barnen Marcus och Lucas en eftermiddag i veckan. – Vi ser det inte som något negativt att ha en vampyr utan barnen får utbyte av ytterligare en person att relatera till och få inspiration ifrån, säger hon.
Nä jag bara skoja. Det står barnflicka, inte vampyr i artikeln på alltombarn.se. Förstås. En blond, ung, söt och rar barnvakt som de har kollat upp hos polisen, som har pedagogisk utbildning och som testjobbade ett par gånger när föräldrarna var kvar i huset. Ändå låter det på tonen i den här artikeln som det rörde sig om den första familjen i Sverige som testar något het nytt och barnbrytande. En barnflicka, tänka sig. Och de får avlastning, ty denna poliskollade, pedagogikutbildade, testjobbade tjej jobbar en hel eftermiddag i veckan!
Ibland tror jag det är tur att intesvenska föräldrar skribenter på svenska föräldratidningar vet hur vi andra fem miljarder lever. Utropstecknen skulle inte räcka till.
– Helst skulle vi vilja att mor – eller farföräldrarna då och då tog hand om barnen men eftersom vi inte har de förutsättningarna i Stockholm så var vampyr det näst bästa alternativet, säger Katarina.
De letade på nätet och hittade ett nystartat företag som de kontaktade. Nu tar vampyren Caroline hand om barnen Marcus och Lucas en eftermiddag i veckan. – Vi ser det inte som något negativt att ha en vampyr utan barnen får utbyte av ytterligare en person att relatera till och få inspiration ifrån, säger hon.
Nä jag bara skoja. Det står barnflicka, inte vampyr i artikeln på alltombarn.se. Förstås. En blond, ung, söt och rar barnvakt som de har kollat upp hos polisen, som har pedagogisk utbildning och som testjobbade ett par gånger när föräldrarna var kvar i huset. Ändå låter det på tonen i den här artikeln som det rörde sig om den första familjen i Sverige som testar något het nytt och barnbrytande. En barnflicka, tänka sig. Och de får avlastning, ty denna poliskollade, pedagogikutbildade, testjobbade tjej jobbar en hel eftermiddag i veckan!
Ibland tror jag det är tur att inte
Eller så är det här ett alternativ?
(Jag vet inte varför bliden blir halv, ni får klicka på videon om ni vill se den ordentligt)
tisdag 4 maj 2010
State of the Union
Idag behöver jag inte ens skriva någon bloggpost för två av mina bloggvänner beskriver delar av min livssituation med nästan kuslig precision.
Först Jorun som berättar att jag står med handen i ett hål i väggen och någon annan har tagit alla nycklarna. Den bästa beskrivning av processen som lite banalt kallas "att söka jobb" jag läst. Jag skulle vilja ha ett mer dramatisk term för detta arbete. Att "söka jobb" låter så lätt, som om man kan göra det lite ouppmärksamt, när andan faller på, ungefär som att plocka svamp. När det istället handlar om ett tillstånd som helt kan äta upp människor, beröva dem självkänsla och psykisk stabilitet. Jag vill ha ett ord i klass med skilsmässa, vårdnadstvist, rehabilitering, sorgearbete, personlig konkurs, vräkning. Ja, något som får en att ana hur det kan krama kallt om hjärtat och kännas som bly i magen. Få saker kan verka så enkelt när man inte gör det och kännas så omöjligt när man är mitt i det som att byta/få jobb.
Uppdatering: Det blev ju väldigt ödesmättat det där. Riktigt sådär mår jag inte, känner jag mig plötsligt påkallad att berätta innan alla blir alltför oroliga. Inte alls faktiskt, inte än iallafall. Men jag har varit här några gånger och vet att det verkligen kan kännas sådär, ibland.
Helena beskriver en annan aspekt av mitt liv. Inte på samma plats givetvis men med nästan identiska frågeställningar. Hur prioriterar man läge/storlek/charm/kvalitet/avstånd till A/avstånd till B/pris/lokaltrafik och vår svåraste nöt att knäcka graden av urbanitet?
Först Jorun som berättar att jag står med handen i ett hål i väggen och någon annan har tagit alla nycklarna. Den bästa beskrivning av processen som lite banalt kallas "att söka jobb" jag läst. Jag skulle vilja ha ett mer dramatisk term för detta arbete. Att "söka jobb" låter så lätt, som om man kan göra det lite ouppmärksamt, när andan faller på, ungefär som att plocka svamp. När det istället handlar om ett tillstånd som helt kan äta upp människor, beröva dem självkänsla och psykisk stabilitet. Jag vill ha ett ord i klass med skilsmässa, vårdnadstvist, rehabilitering, sorgearbete, personlig konkurs, vräkning. Ja, något som får en att ana hur det kan krama kallt om hjärtat och kännas som bly i magen. Få saker kan verka så enkelt när man inte gör det och kännas så omöjligt när man är mitt i det som att byta/få jobb.
Uppdatering: Det blev ju väldigt ödesmättat det där. Riktigt sådär mår jag inte, känner jag mig plötsligt påkallad att berätta innan alla blir alltför oroliga. Inte alls faktiskt, inte än iallafall. Men jag har varit här några gånger och vet att det verkligen kan kännas sådär, ibland.
Helena beskriver en annan aspekt av mitt liv. Inte på samma plats givetvis men med nästan identiska frågeställningar. Hur prioriterar man läge/storlek/charm/kvalitet/avstånd till A/avstånd till B/pris/lokaltrafik och vår svåraste nöt att knäcka graden av urbanitet?
måndag 3 maj 2010
La Suède, dix points!
(Vi kan helt klart tacka Eurovisionsschlagerfestivalen för att alla svenskar kan räkna till tio på franska. Och Eurovisionsschlagerfestivalen är f.ö. det absolut bästa namnet på den tävlingen.)
Det blev en Sverigeresa trots allt, försenad med några dagar men vädret här var underbart så det gjorde just inget. Det var fint i Sverige också, lite kallare bara. Som vanligt med andra ord. Barnen han bara titta på ett halvt bollibompa sedan gick de promt iväg och tillverkade plakat som de protesterade med på gatan utanför mormor och morfars hus. De lärde sig skandera också. Högt. Så att grannen mittemot som tvättar bilen oftare än jag putsar glasögonen inte skulle missa en stavelse: BU FÖR BILAR! BU FÖR BILAR! TA BUSS! TA BUSS! Först stod det TAG BUS, men mormor förbarmade sig över de små demonstranterna och påtalade felet.
Jag blir riktigt varm om hjärtat när jag ser att Sverige inte har gett upp om de samhällstillvända, uppfostrande barnprogrammen. De hör ju till om man ska ha en chans att bli riktigt svensk! Och jag låter kanske spydig här men det är jag inte, men lite nostalgisk kanske.
Annars tankade vi mer Sverige genom att äta allt det där som man inte riktigt vet om det är mat eller efterätt men som barnen (och jag) älskar (blåbär och mjölk, rabarberkräm, risgrynsgröt, nyponsoppa). Sonen tog i år bronsmärket och så årets simborgarmärke förstås. Jag tror han snart vill åka till Sverige bara för de där märkena, vi får se till att åka dit på vintern nästa år så han kan få uppleva den svettiga glädjen i att ta snöstjärnan! Numera är det ju snöiga vintrar i Sverige har jag hört. (Och nej, jag ska inte börja tjata om märkesköldar igen, jag lovar!).
Valår är det också, och jag funderar på om jag verkligen ska rösta i år. I Sverige alltså. Med vilken rätt, liksom. Att min son tar simborgarmärket varje år, räcker det för att kalla sig svensk?
Och så är det ju bröllopsår. Eller The Year of Love som man säger i det svenska kungahuset. Hujedamig. Kvällstidningarna och TV har tydligen åläggande att skriva/visa något om kungahuset minst varannan dag. Om de inte har något på det svenska tar de det danska. Eller något om deras hov. Eller husdjur. Visst hette han Charlie, kungens hund? Man kan nog göra ett minnesprogram över honom, eller över hans skugga. Kungahuset ad nauseam. De här snöbollarna tycker jag var komiskt kitchiga. Nu tror ni kanske att jag hittade dem i någon av nedre Drottningatans mindre nogräknande souvenirshoppar men de står faktiskt i skylten till Turstbyrån vid Hamngatan. Där trodde jag bara de hade glaskonst från hon med dubbelnamnet som jag just nu glömt bort och en och annan Leksandshäst. Men de kanske är ironiska? Designtorget goes kitch? När jag tänker efter ser inte den officiella chokladen lite ironisk ut den också? I betraktarens öga som sagt.
Parentes Utvikning: När jag googlade kronsprinssessparets choklad hittade jag en glasstest i Värnpliktsnytt. Jag tyckte det var så komiskt, jag vet inte riktigt varför, jag har ju aldrig läst värnpliktsnytt. Glasstester kanske är deras grej, jag menar man kan ju fylla ut varje nummer med kräft-, semmel-, grillkols-, och spolarvätsketester nu när det inte finns så mycket försvar kvar att skriva om. På min tid vapenvägrade nästan alla mina kompisar, ett år på dagis eller i brandkåren. Jag har tom en kompis som satt någon månad på öppen anstalt, helt absurt. Kom, kom ta mig härifrån om ni kan... Jag har ändå svårt att tro att det var glasstester i värnpliktsnytt då, då skulle ju protesten ha kännt ännu lamare. Men vad vet jag. Undrar om alla värnpliktsvägrare tycker att de vunnit kampen nu när försvaret är så nedmonterat? När jag tänker efter har jag aldrig tänkt så trots att jag hade ett brutet gevär på jeansjackan (bredvid amnestyljuset) och faktiskt var betalande medlem i kristna freds och allt. Trots Sveriges minskade försvar har ju knappast konflikterna i världen blivit färre eller mindre blodiga...
Det blev en Sverigeresa trots allt, försenad med några dagar men vädret här var underbart så det gjorde just inget. Det var fint i Sverige också, lite kallare bara. Som vanligt med andra ord. Barnen han bara titta på ett halvt bollibompa sedan gick de promt iväg och tillverkade plakat som de protesterade med på gatan utanför mormor och morfars hus. De lärde sig skandera också. Högt. Så att grannen mittemot som tvättar bilen oftare än jag putsar glasögonen inte skulle missa en stavelse: BU FÖR BILAR! BU FÖR BILAR! TA BUSS! TA BUSS! Först stod det TAG BUS, men mormor förbarmade sig över de små demonstranterna och påtalade felet.
Annars tankade vi mer Sverige genom att äta allt det där som man inte riktigt vet om det är mat eller efterätt men som barnen (och jag) älskar (blåbär och mjölk, rabarberkräm, risgrynsgröt, nyponsoppa). Sonen tog i år bronsmärket och så årets simborgarmärke förstås. Jag tror han snart vill åka till Sverige bara för de där märkena, vi får se till att åka dit på vintern nästa år så han kan få uppleva den svettiga glädjen i att ta snöstjärnan! Numera är det ju snöiga vintrar i Sverige har jag hört. (Och nej, jag ska inte börja tjata om märkesköldar igen, jag lovar!).
Valår är det också, och jag funderar på om jag verkligen ska rösta i år. I Sverige alltså. Med vilken rätt, liksom. Att min son tar simborgarmärket varje år, räcker det för att kalla sig svensk?
Och så är det ju bröllopsår. Eller The Year of Love som man säger i det svenska kungahuset. Hujedamig. Kvällstidningarna och TV har tydligen åläggande att skriva/visa något om kungahuset minst varannan dag. Om de inte har något på det svenska tar de det danska. Eller något om deras hov. Eller husdjur. Visst hette han Charlie, kungens hund? Man kan nog göra ett minnesprogram över honom, eller över hans skugga. Kungahuset ad nauseam. De här snöbollarna tycker jag var komiskt kitchiga. Nu tror ni kanske att jag hittade dem i någon av nedre Drottningatans mindre nogräknande souvenirshoppar men de står faktiskt i skylten till Turstbyrån vid Hamngatan. Där trodde jag bara de hade glaskonst från hon med dubbelnamnet som jag just nu glömt bort och en och annan Leksandshäst. Men de kanske är ironiska? Designtorget goes kitch? När jag tänker efter ser inte den officiella chokladen lite ironisk ut den också? I betraktarens öga som sagt.
Parentes Utvikning: När jag googlade kronsprinssessparets choklad hittade jag en glasstest i Värnpliktsnytt. Jag tyckte det var så komiskt, jag vet inte riktigt varför, jag har ju aldrig läst värnpliktsnytt. Glasstester kanske är deras grej, jag menar man kan ju fylla ut varje nummer med kräft-, semmel-, grillkols-, och spolarvätsketester nu när det inte finns så mycket försvar kvar att skriva om. På min tid vapenvägrade nästan alla mina kompisar, ett år på dagis eller i brandkåren. Jag har tom en kompis som satt någon månad på öppen anstalt, helt absurt. Kom, kom ta mig härifrån om ni kan... Jag har ändå svårt att tro att det var glasstester i värnpliktsnytt då, då skulle ju protesten ha kännt ännu lamare. Men vad vet jag. Undrar om alla värnpliktsvägrare tycker att de vunnit kampen nu när försvaret är så nedmonterat? När jag tänker efter har jag aldrig tänkt så trots att jag hade ett brutet gevär på jeansjackan (bredvid amnestyljuset) och faktiskt var betalande medlem i kristna freds och allt. Trots Sveriges minskade försvar har ju knappast konflikterna i världen blivit färre eller mindre blodiga...
söndag 2 maj 2010
En Vals för de Frånskilda
Visst är det vackert! Tipstack till Andres Lokko i SvD. Och trevlig verkar hon också. Och det bästa, hon är över 45. Jag ger alltid extra hemliga pluspoäng till kvinnor som är äldre än jag och som verkar göra det de vill, göra det bra och tom med viss framgång. Dessutom är hon charmigt brittisk, hon skriver tom en trädgårdskolumn! Siten hon skriver på, Caught by the river, har programförklaringen: A website that document lazy days out och verkar vara skriven av engelska punkare som blivit medelålders och mest gillar att fiska. Soo Brittish! Tracey Thorne är också rolig på twitter, if you into that kind of thing. (So guardian tells me I should vote for clegg and to rub it in adds that he is HUGE samuel beckett fan. Like friends trying to fix you up)
Den Jens hon sjunger om är alltså Jens Lekman, som hon nyligen samarbetat med. Hon sjunger fortfarande lika bra som i Everything but the Girl eller med Massive Attack. Här tex i denna snygga video signerad en annan urbegåvning, Michel Gondry.
Annars tipsar Bodil Malmsten titt som tätt om Tracey Thorns man och samarbetspartner Ben Watts bok Patient. Den har jag tänkt läsa länge, eftersom Malmsten verkar ha utmärkt litterär smak, men det har inte blivit av. Nu blev jag sporrad igen.
Man kan ladda ner bla denna sång gratis från Tracey Thorns website. Man bara klickar och så hamnar den i iTunes, magic!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
