Nu är vi tillbaka i Frankrike och sonen har poesiläxa igen. Det är sedelärande La Fontaine-fabler i parti och minut. Jag tycker de kunde modernisera lite och lära sig lite schlagertexter från 70-talet i stället. Se här t ex:
"Wight is Wight
Dylan is Dylan
Wight is Wight
Viva Donovan
C'est comme un soleil
Dans le gris du ciel
Wight is Wight
Hippie, hippie, ...pie
Hippie hippie
Hippie hippie"
Han ser ju till och med ut som en olycklig poet när han sjunger Hippie, hippie, ...pie, Hippie hippie, Hippie hippie...
Annars har vi ju:
"Le monde entier est un cactus
Il est impossible de s'asseoir
Dans la vie, Il n'y a qu'des cactus
Moi j'm'pique de le savoir
Aïe! Aïe! Aïe! Ouille! Aïe! Aïe! Aïe!"
Här får ni en version med Vanessa Paradis eftersom hon trots dåliga filmer och änny sämre musik ändå har un certain je ne sais quoi.
OCh så har v förstås mästaren Gainsbourg:
Om somligt är det bäst att vara tyst
-
Tända ljus, fokusera, gå vidare. Be sinnesrobönen. Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och
förstånd ...
14 timmar sedan
4 kommentarer:
Welccome back to the reality, eller vad det heter!
Jag gillar de där fablerna, extra mycket när tre generationer skanderar dem vid matbordet hos farmor på söndagen.
Klart de ska kunna dikter!
Jo, jag behagade skämta lite Aprilo här. Jag gillar dikterna, tycker också det är häftigt att farmor kan samma. Som vi ju disktuerat tidigare kan mIn mor samma psalmverser som hennes mor kunde, det kan inte jag, det tog slut i vår generation.
Mmm, men vi kan Kalle Ankas jul utantill å andra sidan. Någon med mig skämta aprillo?
Ha, ha! Men jag börjar bli orolig för kommande generationer där med. Tror itne Kalle har samma position som när vi var barn. En generation till och sedan... vem vet, de kanske byter ut Ferdinand mot Avatar!
Skicka en kommentar