Förflutenhetens landskap

I går på tv-kanalen Arte gick igår filmen Pizza in Auschwitz (klickar ni så kan ni se ett utdrag). 

Den handlar om Danny Chanoch, en "överlevare", som gör en slags pilgrimsfärd med sina motvilliga, vuxna barn längst den väg han som pojke färdades från Litauen till inte mindre än fem koncentrationsläger innan han hamnade i Israel.

Trots att syftet med resan är att minnas, och att försöka förklara, Förintelsen för Dannys barn handar filmen mer om denna familj än om förintelsen. Visserligen besöker de ghettot i Litauen, den övervuxna tågstationen där 9-årige Danny för sista gången såg sin mamma och som en slags makaber höjdpunkt den barack i Auschwitz där Danny sov, men det som händer i filmen handlar kanske än mer om relationerna mellan far och barn.

Dannys barn är 38 åriga Mira, en småbarnsmamma född i Israel, som verkar oförståeligt ointresserad av sin fars historia. Hon är mest sur och gnällig och längtar hem. Jag blir irriterad, kan hon inte visa lite mer empati? Intressera sig lite mer för hennes fars tragiska och osannolikt grymma öde? Det är Mira som är filmens lakoniska berättarröst.

Mira har en äldre bror, Shagi, som är ortodox jude. Han är väldigt diskret under större delen av filmen. Jag blir irriterad på honom också. Säg något då! Försök trösta, eller förstå? Shagi verkar mest sitta med näsan i en bönbok och inte ta riktigt del i systerns och faderns bråk.

Ju längre filmen framskrider ju mer förskjuts min sympati till barnens fördel. Danny är ingen enkel människa. Han har överlevt mer än man egentligen kan överleva och det som blev kvar är bl a en svart, hård humor och vad som ibland känns som förakt för människor som inte upplevt samma öde som han. Han är kompromisslös och ibland agressiv. Detta gäller även mot hans barn. Iallafall är det så dottern upplever det förstår man efter ett tag, att han ser henne som en sämre människa eftersom hon inte överlevt Birkenau. Man förstår också att även om det är första gången barnen besöker faderns hemtrakter och lägren dit han fördes har de växt upp med dem. De har hört talas om Shoan sedan de föddes, de trodde det var SS som kom när någon knackade på dörren, de var alltid beredda att fly. Faderns rädsla har effektivt överförts i nästa generation.

Se gärna klippet ovan där Mira expolderar och säger att hon aldrig kan förstå och att fadern bode vara glad över att hon inte kan förstå. Förstod hon skulle det innebära att hon upplevt samma helvete.

Det här låter väldgt svart men under ytan bubblar det hela tiden av ett okynnigt skratt. Humorn används som försvarmekanism mot smärtan men också som en påminnelse om livet, och glädjen. Jag tänker på hur vi på något sätt förväntar oss att offer för fruktansvärda händelser ska vara heroiska helgon. De ska bete sig värdigt och hedervärt, inte explodera i vrede och hämdfantasier. De ska ha "renats" av sitt stålbad och kommit ut på andra sidan som bättre människor. De ska gå vidare, inte tynga sin omgivning för mycket med sina hemska minnen. Men inte heller skämta för opassande så det blir obekvämt. Ganska tungt att bära för någon som, som Mira säger i filmen, redan har betalt vad de var skyldiga samhället.

Ni kan se filmen i streaming här.

Tyngden av historien från Förintelsen finns ju ofta med som tema i judars historieberättande, ofta med en humoristik vinkel som i  Woody Allens filmer. Hur illa det kan gå om man försöker untyttja det för själviska syften kan ni se här i The Pity Card.