Kan själv!

Idag gick sonen för första gången i sitt liv både själv och ensam till skolan. Nio år är han och har betrotts med nyckel för första gången.  Det känns som det är på tiden!

I koncentrat symboliserar det varför vi denna gång hamnat där vi gjort, för första gången i en småstad. När vi flyttade till USA hade vi först bott 6 år i centrala Paris och sedan två år i förort utanför Paris. "När vi kommer tillbaka ska vi bo inne i Paris" sa jag bestämt. Efter två år på Manhattan kändes allt lite annorlunda. Alltså jag älskar storstäder och är normalt inget fan av tesen "vi gör det för baaarnas skull" vad gäller stora livsbeslut, iallafall om inte de vuxna trivs också. Men enough is enough på något sätt. Våra barn har inte cyklat på två år, de har aldrig gått ensamma hem till en kompis, de har inte sprungit ut och köpt en liter mjölk eller tagit en buss utan att en vuxen varit med. I New York är det tydligen tom olagligt att lämna ett barn under 10 ensamt hemma. Vår 9-åring var ensam hemma ibland men nog max en timme åt gången.

Egentligen tror jag att han skulle kunnat göra mycket av det ovanstående, tom på Manhattan. Det finns en rörelse i USA som heter Free Range Kids, grundat av en mamma som blev kallad USAs sämsta mamma på TV för att hon lät sin son ta tunnelbanan ensam. Hon menar att det inte är farligare att vara barn idag än på 70-talet, brott mot barn hade en topp på 90-talet men har sedan dess gått ner (siffror från USA) pga av bl a mindre toleranas mot våld mot barn och större polisinsatser mot pedofiler. Alltså borde (iallafall amerikanska) barn kunna leva precis som deras föräldrar gjorde som barn; cykla till skolan, ta bussen ensamma, vara hemma utan vuxen, springa ärenden etc. Så är ju inte alls fallet utan det curlas och övervakas ju överallt, påhetsat av sensationslystna medier och andra föräldrars skuldbeläggande. Hon menar att extrem säkerhetsiver har blivit ett bevis på att man älskar sitt barn. "Steriliserar du inte flaskorna? Vill du att ditt barn ska dö?"

Även om jag håller med av princip kände jag mig dock inte riktigt bekväm med att låta sonen ta tunnelbanna ensam. Men jag tycker att barnen behöver mer frihet och ansvar. Alltså kanske man får flytta till en miljö som iallfall känns säkrare, även om jag inte har några bevis för att så är fallet. Avstånden är iallafall mindre och efter ett tag har man kanske större möjlighet att känna till sin närmiljö och dess innevånare bättre. Och man kan cykla hemifrån rakt ut i skogen!

Vi får väl se när han kommer hem hur det gick...