Det är svalt i boklådorna

Klockan är tjugo över nio på morgonen och det är så hett i vår lägenhet att jag snart faller till föga, stänger fönstren och sätter på ACn. Efter en väldigt regnig juni, när vi också hade en del sådana här tropiska dagar, har vi haft underbart sommarväder i juli, 25 grader varmt och torrt. Men nu är Bangkok-vädret tillbaka, man duschar och är genomsvettig innan man fått på sig kläderna. Jag borde städa, och packa och ... springa. Men just nu sitter jag i soffan, dicker kaffe och undrar om jag ens orkar hänga tvätten.

Borde handla också, vår lägenhet utan barn har blivit rena ungarlslyan med tom kyl. Den här veckan har vi ätit ute nästan varje kväll, kvällarna är så ljuvligt ljumma och de roliga matställena så många! Vi har ändrat matvanor överhuvudtaget sidan vi flyttade hit, vi äter ute ofta även med barnen och beställer hem. Vi har också blivit väldigt dåliga på att laga maträtter som tar mer än trettio minuter att laga. Vi sparar in på att inte äga bil istället. When in Rome...

I går var vi hemma hos en kompis nya flickvän. Hon går numera under namnet "arvtagerskan" hemma hos oss. Hon hade en tvåa på Cetral Park West, dvs den gata som går längst Central Park. Med balkong. Pappa hade köpt den när hon skulle plugga i kvarteret för tja minst en miljon dollar säkert. I huset bredvid bor Paul Simon, Sting och Robert de Niro. Utsikten var fantastisk, tyvärr hade jag ingen kamera men man såg hela Central Park liksom bölja fram som en djungel och så Midtowns skyskrapor i söder och Upper East sides tjusiga fasader tvärs över parken.

Hon var jättetrevligt och jag tror det var första gången jag träffade någon som är (eller kommer att bli) sådär absurt rik. Visst jag har kompisar som har det bra ställt (och det går verkligen ingen nöd på oss heller) men det rör sig om männniskor som har råd med en villa i Bromma, inte lägenheter på världens dyraste gator. Vi tycker det är helt knäppt att betala så där mycket pengar för en tvåa, vad tycker då inte han som jobbar som doorman i det huset? Det finns så otroligt mycket fattiga här och så finns det människor som är sådär osannolikt rika. Men de bor i New Jersey, och där betalar man iallafall rätt mycket skatt. Och så har hon lovat att vi ska få komma en helg med barnen till deras sommarhus vid havet så jag hoppas hon inte tröttnar på vår kompis innan vi hunnit utnyttja hennes gästfrihet!

Annars jobbar jag lite och strosar runt, borde köpa kläder men går i boklådor istället. I går var jag på Strand igen. De hade rea och jag köpte sex böcker för mellan 4-8 dollar styck, två av dem inbundna! Snow av Orhan Pamuk, A Haunted House av Virginia Woolf, Neither Here not There och The Mother Tongue av Bill Bryson, The Summer He Didn't Die av Jim Harrison samt samlignsvolymen The Best American Nonrequired Reading redigerad av Dave Eggers (han från McSweeny som jag bloggat om tidigare). Så nu kan jag åka på semester. Häromkvällen gick vi in på Borders efter bion (vi såg Public Enemies, skittråkig) och de hade rea på fackböcker. Maken kom hem med sju stora inbundna verk mest om amerikansk historia. Det är så vi delar upp det, jag suckar när han kommer hem med ännu en fackbok, han suckar när jag kommer hem med ännu en trave romaner. Det märkligaste fyndet han gjorde var "Speaches that changed the world" , bok och CD. När ska han lyssna på det? Jag ser det framför mig i hyrbilen på semestern: "Nå barn ska vi ta Churchill eller De Gaulle idag?"

Kanske är detta den ultimata ledigfrånbarnlyxen, att strosa runt vid midnatt i en stor bokaffär och köpa böcker man inte behöver?

Imorgon åker jag till Sverige, till utedass, sill och potatis och små armar som kramas jättehårt!

The Bastille Day

Vi firade quatorze juillet igår. Vi var på en tillställning på the Tavern in the Green i Central Park vilket var ett lämpligt ställe. Utomhusdansbana, lampor och flaggor i träden, fransk chanson, skumpa och buffé. I den ljumma sommarkvällen kunde man nästan tro att man var i Provence. Sedan blev det disco till fransmänns partymusik vilket (om det inte vankas Claude François) består av Raï från Nordafrika (Raï n'B!) och Zouk des iles (när man säger "Les iles" - öarna - menar man Martinique, Guadeloupe och dess omgivningar).

Nästan som en riktig Bal de Pompier! Bal de pompier är alltså brandmansbal och är det traditionella sättet att fira nationaldagen i Frankrike, alla brandstationer ordnar guinguette eller disco och man dansar bland slangar och hjälmar - typ.

Tre iaktagelser från gårkvällen:

1. Det var förvånansvärt mycket amerikanskor i "giftasvuxen med råge-ålder" där, i stora tjejgäng. Man såg direkt vilka som var amerikanskor (röda, gröna och turkosa djupt urringade klänningar) och vilka som var fransyskor (den lilla svarta).

2. Fransmän är ännu mer generade än svenskar när nationalsången framförs. Ingen sjöng med, ingen lyssnade ens alla bara pratade och käkade på. Dessutom framfördes den av en ovillig sångare i någon konstig bossanovatakt. Dessa fransmän som ska vara så chauvinistiska har precis samma problem med nationalsymboler som vi i Sverige. Trots att deras sång ju är en revolutionär låt har Front National och deras kumpaner highjackat den. Här med den amerikanska kontrasten av sång med lungors fulla kraft och med handen på hjärtat blir detta extra tydligt.

3. Man må ha problem med integrationen i Frankrike men i franska expatkretsar är det många som inte är traditionella fransmän. Det vimlar av libaneser, tunisier, marockaner och afrikaner. Kanske har de franskt medborgarskap eller så tar de bara rygg på den franska gemenskapen på samma sätt som jag gör men de känns så väldigt franska! Eller snarare så består "det franska" numera även av deras erfarenheter och kultur. Även detta ser man bäst såhär på en Atlants avstånd.

Vive la France!

(en sådan där bikini skulle man haft igår!)

Nyttiga saker

Jag har varit ute och sprungit. Ville bara säga det eftersom jag så sällan får tillfället att yttra de orden. Jag har faktiskt sprungit hela fyra gånger de senaste dagarna. Långsamt och inte särskilt långt men iallafall. Vi bor inte så långt från Hudson River som har en fin spring- och cykelbana längst vattnet. Fast idag sprang jag på the High Line, New Yorks hippa, nya parkpromenad. Det är rätt trevligt att bara lunka runt i kvarteret också, nu på sommarmornarna är inte trafiken så farlig och vi har många söta gator med brownstones härikring. Jag tycker det funkar bäst med pratpodcasts, typ Sommar eller the Moth som är berättelser berättade inför publik utan manuskript. Väldigt olika kvalitet med det står alltid hur lång en podcast är så man kan bestämma sig för att springa tills en berättelse tagit slut (finns på iTunes).

Annars tycker jag ju egentligen att det är en pina. Jag är ingen sportig person och tror att det där endorfinsnacket är båg. Vadå "behöva" springa? Jag kan bli lätt provocerad av människor som idrottar mycket, eller snarare sådana som talar mycket om hur mycket de sportar. Jag tycker det finns ett drag av självrättfärdigande, som om de var lite bättre än andra människor. Lite som människor som skryter med att de är morgonmänniskor, eller vegetarianer. Men jag är väl bara avundsjuk för att jag inte har diciplinen. För det har jag inte.

Jag har kanske sprungit några gånger nu och jag ska försöka hålla ut ett tag men jag vet ju att jag kommer att tröttna. Jag har inget som helst förtroende för mig själv i den här frågan. Jag tröttnar alltid, på Friskis och Svettis, badminton, cykelturer, gym, pilates....

Men man borde ju, eller hur? Jag tröstar mig med att jag lever rätt sunt, promenerar mycket och har god hälsa men det räcker ju inte riktigt, jag vet det. Det är väl därför jag blir provocerad av att det alltid anses socialt okey att fråga "tränar du något då?" Varför anses inte det vara lite ofint? Jag frågar ju inte om de verkligen hänger med i geopolitiken eller alltid lagar näringsriktig mat.

Nästa gång ska jag ställa motfrågor: "Hur många böcker har du läst den senaste månaden då? Själv är jag inne på min fjärde och femte som jag läser samtidigt. Plus att jag aldrig missar New York Times Book Review. Det får mig att må så bra! Jag har mycket mer energi och känner riktigt hur hjärncellerna utvecklas!"

Saker man äntligen lärt sig när man är äldre än sitt skonummer

Idag har jag på mig min möbeltygsklänning. Det skulle kunnat vara min favoritklänning men tyget är som sagt lite tveksamt. Skulle kunna sitta på en soffa. Men skärningen är - perfekt. Den har rätt längd, precis på knät, lagom urringning i ett V, inga ärmar, avtagen under bysten och sedan figursydd utan att vara för tight. Jag ser tre kilo smalare ut i den här klännngen vilken gör att jag börjar tro att modellen är viktigare än tyget i en klänning. Det kanske hör till de saker om stil man faktiskt lärt sig genom att begå många och mödosamma misstag?

Andra sådana sanningar är att permanent i mitt hår blir aldrig bra. Även om de gått sju år sedan sist gör inte "den helt nya tekniken" någon som helst skillnad så jag kan sluta försöka vart sjunde år. Eller att det är jättekul att köpa en hatt. Det är kul att prova och inbilla sig att man ska använda den. Vilket jag aldrig gör. Och jag menar aldrig. Eller alla dessa smockklänning, no, no, no way. Det ingår i kategorin "kläder gjorda för kvinnor som har kroppar som fjortonåriga pojkar" och dit hör inte jag.

Sedan finns det ju saker jag aldrig lär mig. Hur man behåller snygga nagellacksnaglar längre än två timmar t ex.

Minns ni?

Enligt Ulrika Good är det precis 24 år sedan. Själv satt jag på ett vardagsrumsgolv på rue des Martyrs i Paris hos min rätt tillfälliga aupairfamilj. De var bortbjudna, fönstren stod öppna mot sommarkvällen, jag spelade in det hela pa VHS och kände mig som en del i något stort. Och Bob Geldof var så söööt!

Globetrotters

Just nu sitter mina barn i ett flygplan mellan Paris och Arlanda. De åker från farmor och farfar till mormor och morfar som "unaccompanied minors", vad nu det heter på svenska. Ni vet de där förskrämda barnen med passen i en påse om halsen ni ibland ser på flygen, de är mina barn.

Helt ologiskt tycker jag att det är läskigare än vanligt bara för att jag sitter här borta. För vore jag i Paris skulle jag ju kunna förhindra en flygplanskatastrof enbart genom min närvaro på rätt kontinent, eller hur? Min son har flugit på det här sättet mellan Paris och Stockholm sedan han var var nyss fyllda fem (lägsta tillåtna åldern). Nu när dottern är fem förstår jag inte riktigt hur vi vågade, hon har ju med sig storebror iallafall. Det var nog många i vår omgivning som inte tyckte vi var kloka heller men han var så stolt och glad. Det gick jättebra, och har gått bra de andra 5-6 gångerna han flugit på samma sätt, och framförallt har det gett honom möjlighet till en rad fantastiska skollov hos mormor och morfar.

Men just nu skulle jag önska att de redan var framme.

Uppdatering: Nu har de landat, och allt gick bra (förstås).

...and the livin' is easy....

Nu har vi nästan tillbringat hela helgen på takterassen.
Vi har ätit frukost och läst New York Times:
Tittat på odlingarna:

Vi har redan klippt ner örterna en gång och fryst in och säkert skördat över 20 söta cocktailtomater. Jag har nog aldrig haft en så välväxt köksträdgård som här mitt på Manhattan.

Och så läste vi lite mer, internetade, drack en kopp kaffe till och åt körsbär. Senare blev det BBQ i nya vänners lag. Terassen är utrustad med en stor gasgrill men eftersom det är förbjudet att sälja och köpa gas på Manhattan (men inte att inneha en gasgrill, go figure) har det tagit oss ett tag att få tag i gas. Men nu har vi fungerande grill, ljudanäggning, ljusslinga och lyktor. Välkommen!












Och så kan man titta på utsikten!

Mer böcker

The Slate har en artikel om skandinaviska deckare. På den eviga frågan om varför just skandinaviska författare skriver bästsäljande deckare svarar de varken "därför att vintern är så lång", eller "därför att landet i verkligheten är så säkert" utan helt enkelt "därför att det säljer".

"If you want your novel to be read abroad, particularly in the English-speaking world, you'd better include a murder. Even if you've never heard of a murder actually being committed in your country."

Och de tror inte att det är över än:
"Then again, maybe the genre will keep putting along as always, with catatonic detectives tramping across frozen tundra. As long as there's a dead Nord, it's hard to go wrong."

En artikel på samma tema från Times i England:
Those two writers [Larsson och Mankell] have almost single-handedly destroyed Sweden’s reputation for cheerful pop and colourful kitchenware.

's

Författaren: Jag har skrivit en bok!

Förläggaren: Om vadå?

Förf: Om en kvinna.

Förl: Vems är hon?

Förf: ?

Förl: Vems dotter alltså?

Förf: Ehh, han heter Urban.

Förl: Jamen, vad gör han? Minns saker, ritar kartor, gräver gravar, tillverkar guld, berättar historier...

Förf: Han är taxichaufför men historien handlar alltså om dottern, kvinnan det är hon som...

Förl: (avbryter): Ja man vad gör han? Jag måste veta vad vi ska kalla boken. Och om vi ska ha en bild på ett par händer (kanske fyllda med bär?) eller fötter (helst i vatten med uppkavalde jeans) på omslaget.

----

Vid en sökning på Amazon fick ordet "Daughter" 566 409 träffar. Sätt in valfritt ord i meningen: "The.....'s daughter": Gravedigger, Alchemist, Memory Keeper, Storyteller, Heretic, Hummingbird, Bonesetter, Watchmaker....

På "wife" får man 613 037 träffar. Med bl a följande förslag på utfyllnad i "The.....'s wife": Time Traveller, Zookeeper, Senator, Kitchen God, Pilot, Doctor, Mapmaker, Centurion, Nazi Officer, Neighborg, Diplomat.

Och ja, "Son" fick 838 623 träffar och "Father" 680 737 men av någon anledning ser jag inte de böckerna överallt, iallafall inte med de där gentiv s:en!

Uppdatering: en kul bloggpost som tangerar det här men som raljerar mer över titlar som The Women’s Lady Whispering Bee Club vilken är en annan boktitlesepedemi.

Radioskugga

Är det bara jag eller är sommarprogrammen osedvanligt trökiga i år? Det roligaste hitills var när Hans Alfredsson sa att "Ängelholm är väl ungefär som Baltimore". Någon borde skicka honom ett par säsonger av Homicide eller The Wire, eller så har Ängelholm genomgått en utveckling som har gått mig helt förbi.

Jag lyssnade på en trevlig samiska också men annars har det varit tunnt. Nu har jag lyssnat klart på alla mina gamla P3 Dokumentär och P1 Dokumentär och This American Life, som alltid är lysande, kommer bara med ett program i veckan.

Vad ska man lyssna på? Jag vill ha trevligt sällskap på tuben!

Helg

Här har vi firat 4th of July, vilket innebar ett New York tomt som Stockholm på midsommarafton och ett fantastiskt väder hela helgen. Vi har gått långa promenader, gjort BBQ (givetvis) på terassen, strosat runt i roliga butiker och konstgallerier, latat oss, inte tittat på klockan, ätit i solen på en båt, läst, pratat till punkt, tänkt till punkt. Och så tog vi båten till IKEA, det kändes som om helgen var lite för bra, vi var tvungna och späka oss lite också!

För ett år sedan kom vi hit. Vi landade den fjärde juli på kvällen och såg fyrverkerierna uppifrån från planet. Sedan hade vi en av de intensivare veckorna i mitt liv. Och vi var till IKEA då med.

Har de redan gått ett år? Har vi bara bott här ett år? Som vanligt när det gäller tid stämmer den inte med upplvelesen som känns både längre och kortare.

Livet innan vi kom hit känns långt borta och vardagen finns helt klart här nu. Jag har äntligen slutat fumla efter biljetten när jag ska ut ur tunnlebanan (i Paris måste man använda biljetten för att komma ut), det kroppsminnet satt i i säkert åtta månader men när jag var i Paris förra helgen sprang jag rakt in i spärren, utan biljett. Jag kan tunnelbanenätet här bättre än i Paris (för att inte tala om Stockholm) jag har hittat min tandläkare, min favoritmataffär, min kemtvätt, mina vanor, barnens bästa vänner bor här.

Samtidigt känns det fortfarande nytt, vi är fortfarande lite på besök, ingenting känns riktigt rotat än. Och det känns som vi har mycket kvar att upptäcka.

Harlem

Promenereade i Harlem idag, det är verkligen lite av en annan värld däruppe en kvart med tuben hemifrån. Allt är lite sjabbigare, fattigare, människorna oftare överviktiga, mer sällan vita. Man ser inte många Gossip Girl-brudar däruppe om man säger så.

Det känns som om stadsdelen lever en del på minnet från fornstora dar, men den rehabiliteras ju också, huspriserna har stigit, fler vita flyttat in. En inte helt smärfri process som så ofta vid gentrifiering (förborgning? vad säger man på svenska?). Men på söndagarna ljuder fortfarnde gospeln ur de välbesökta kyrkorna som ligger i varje kvarter, damerna har fantastiska hattar och herrarna ofta både väst, käpp och hatt. Det är en speciell stämning, helt olik den som finns et 30-tal kvarter längre söderut. Fortfarande spännande kvarter helt klart, som jag känner till för dåligt.

Jag gick förstås förbi The Apollo Theater som blivit New York-bornas Michael Jackson Memorial. Fortfarande mer än en vecka efter hans bortgång var det fullt av människor där som skrev på den obligatoriska minnesväggen.



Längs hela gatan har den underjordika ekonomi som hanterar vårt som det verkar aldrig sinande behov av knappar, t-shirts, minnesplaketter och kepsar brett ut sig. De har snabbt ställt om från Obama till Jacko. Och vid varje stånd ljöd olika Jacksonlåtar ur små bergsprängare.



På CNN uppats fortfarande 80% av sändningstiden av MJ och hans affärer, barn, hälsotillstånd, begravning, stämningar och ibland något om hans musik. Man börjar bli lite matt och det är nog inte över än, på långa vägar.

Hej igen!

Nu är jag tillbaka, eller jag kom tillbaka redan i måndags kväll faktiskt men jag har varit totalt sånkad (som vi sa när jag var ung). Är för gammal för vita nätter och jetlag tror jag.

Rutten löd: flyg New York-Paris natten till lördag (ingen sömn), tåg Paris-Dieppe på lördag, en natts väldigt god sömn, tåg Dieppe-Paris på söndag em, middag hos god vän, sömnlös, jetlaggad natt, ärenden i Paris på måndagen och flyg Paris-New York måndag natt (ingen sömn). Detta i kombination med diverse problem med flyg-, tågbiljetter och kontokort gjorde resan rätt tröttande.

Men nu är det gjort! Och Normandie var helt ljuvligt. Barnen sprang omkring i pyamas i trädgården i sommarkvällen och på morgonen matade de höns och plockade jordgubbar direkt från trädgårdslandet. Jag saknar dem redan men de har det helt klart bättre vid havet med Farmor och Farfar än i den bakugn New York är just nu.

Paris var också hett, men vackert och välbekant. Lite som att komma hem, faktiskt! Jag gick förbi vårt hus och barnens gamla skola och lite knep det till i hjärtat. Men snarare av nostalgi än hemlängtan.

Och det kändes så bra att komma tillbaka hit till stökiga, högljudda, heta Chelsea! Jag har rätt mycket jobb just nu vilket bara är bra nu när jag har tid och det ska bli kul att uppleva New York som vuxna. Jag ser fram emot utomhusbio, konserter, mat och sena varma kvällar.