Det känns som om stadsdelen lever en del på minnet från fornstora dar, men den rehabiliteras ju också, huspriserna har stigit, fler vita flyttat in. En inte helt smärfri process som så ofta vid gentrifiering (förborgning? vad säger man på svenska?). Men på söndagarna ljuder fortfarnde gospeln ur de välbesökta kyrkorna som ligger i varje kvarter, damerna har fantastiska hattar och herrarna ofta både väst, käpp och hatt. Det är en speciell stämning, helt olik den som finns et 30-tal kvarter längre söderut. Fortfarande spännande kvarter helt klart, som jag känner till för dåligt.
Jag gick förstås förbi The Apollo Theater som blivit New York-bornas Michael Jackson Memorial. Fortfarande mer än en vecka efter hans bortgång var det fullt av människor där som skrev på den obligatoriska minnesväggen.
Längs hela gatan har den underjordika ekonomi som hanterar vårt som det verkar aldrig sinande behov av knappar, t-shirts, minnesplaketter och kepsar brett ut sig. De har snabbt ställt om från Obama till Jacko. Och vid varje stånd ljöd olika Jacksonlåtar ur små bergsprängare.
På CNN uppats fortfarande 80% av sändningstiden av MJ och hans affärer, barn, hälsotillstånd, begravning, stämningar och ibland något om hans musik. Man börjar bli lite matt och det är nog inte över än, på långa vägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar