Globetrotters

Just nu sitter mina barn i ett flygplan mellan Paris och Arlanda. De åker från farmor och farfar till mormor och morfar som "unaccompanied minors", vad nu det heter på svenska. Ni vet de där förskrämda barnen med passen i en påse om halsen ni ibland ser på flygen, de är mina barn.

Helt ologiskt tycker jag att det är läskigare än vanligt bara för att jag sitter här borta. För vore jag i Paris skulle jag ju kunna förhindra en flygplanskatastrof enbart genom min närvaro på rätt kontinent, eller hur? Min son har flugit på det här sättet mellan Paris och Stockholm sedan han var var nyss fyllda fem (lägsta tillåtna åldern). Nu när dottern är fem förstår jag inte riktigt hur vi vågade, hon har ju med sig storebror iallafall. Det var nog många i vår omgivning som inte tyckte vi var kloka heller men han var så stolt och glad. Det gick jättebra, och har gått bra de andra 5-6 gångerna han flugit på samma sätt, och framförallt har det gett honom möjlighet till en rad fantastiska skollov hos mormor och morfar.

Men just nu skulle jag önska att de redan var framme.

Uppdatering: Nu har de landat, och allt gick bra (förstås).