Det var 1991, vi hade rest länge. Ryggsäck och mycket begränsad budget, bussfärder på 10-tals timmar, pirogbåt och lastbilsflak. Vi kom till Los Todos Santos, de döda helgonens by, en bergsby på 2500 meters höjd i västra Guatemala ett par timmars bussfärd efter Huehuetenango. Här bor Maya-indianer som pratar ännu sämre spanska än vi. Fattigt, kallt, strävsamt. Männen försvinner bort till kustens bananplantager större delen av året.
Mest av en händelse kom vi dit den 1:a November: Dia de los Muertos. En stor och mångfacetterad fest där man firar minnet av döda släktingar, hånar (dåtida och nutida) conquistadorer och söker utlopp under en helg för en livstid av förtryck och umbäranden i sockerrösbrännvin och marimbamusik. Eller snarare för århundraden av förtryck, allt från conquistadorerna till 1980-talets blodiga, USA-stödda militärregim.
Höjdpunkten på festen är hästkapplöpningen, eftersom conquistadorerna förbjöd indianerna att rida (de sa att en indian som sitter upp på en häst dör) så är det forfarande ett tecken på mod och uppror att rida. Männen spenderar ett års sparade medel på att hyra en häst, resten verkar gå åt till brännvin. Så fick deras barn gå skolösa ett år till. Halvt medvetslösa av berusning ställer några hundra ryttare upp i ena änden av en 200-meter lång vägsträcka. Utklädda i conquistador-masker och med plymhattar sätter de av. Det hela går ut på att rida fram och tillbaka ett oändligt antal gånger utan att trilla av, vid varje vändning tas ett sving av flaskan. Men trillar gör de, det ser livsfarligt ut, det är livsfarligt. Blodiga ryttare och hästar som fallit dras av banan, kapplöpningen fortsätter. Alla skriker och så hela tiden den hetsiga marimbamusiken. Ingen vinner vad vi ser, det hela slutar bara i allmän utmattning. I den svinkalla kvällen ligger sedan utslagna män och sover på marken här och var i byn.
Överallt springer barnen, barfota. De bär sina småsyskon och försöker kommunicera med turisterna. För turister är det överallt. Mest ryggsäcksfolk som vi som bor på ett jordgolv runt en öppen eld och betalar rundnätt till kvinnan i famljen för frijoles till frukost, lunch och midag. Hon kan förhandla, det är henne väl unnt det är nog hennes enda sätt att ta in vad hennes man spenderar denna helg. Vi kollar in deras jordbastu, men vågar inte riktigt prova. Det finns bussturister också och amerikanska TV-team.
Nästa dag går hela familjen, med orkester, till kyrkogården där de har pick-nick på gravarna. Turisterna tittar på, TV-teamet filmar.
Det hela är intressant, färgstarkt, absurt men mest av allt sorgligt.
Och vi tittar på.
2 kommentarer:
Vilken fin berättelse.
Tack!
Skicka en kommentar