onsdag 31 mars 2010

Poesi

Nu är vi tillbaka i Frankrike och sonen har poesiläxa igen. Det är sedelärande La Fontaine-fabler i parti och minut. Jag tycker de kunde modernisera lite och lära sig lite schlagertexter från 70-talet i stället. Se här t ex:

"Wight is Wight
Dylan is Dylan
Wight is Wight
Viva Donovan
C'est comme un soleil
Dans le gris du ciel
Wight is Wight
Hippie, hippie, ...pie
Hippie hippie
Hippie hippie"

Han ser ju till och med ut som en olycklig poet när han sjunger Hippie, hippie, ...pie, Hippie hippie, Hippie hippie...

Annars har vi ju:

"Le monde entier est un cactus
Il est impossible de s'asseoir
Dans la vie, Il n'y a qu'des cactus
Moi j'm'pique de le savoir
Aïe! Aïe! Aïe! Ouille! Aïe! Aïe! Aïe!"

Här får ni en version med Vanessa Paradis eftersom hon trots dåliga filmer och änny sämre musik ändå har un certain je ne sais quoi.

OCh så har v förstås mästaren Gainsbourg:

måndag 29 mars 2010

Förflutenhetens landskap

I går på tv-kanalen Arte gick igår filmen Pizza in Auschwitz (klickar ni så kan ni se ett utdrag). 

Den handlar oDanny Chanoch, en "överlevare", som gör en slags pilgrimsfärd med sina motvilliga, vuxna barn längst den väg han som pojke färdades från Litauen till inte mindre än fem koncentrationsläger innan han hamnade i Israel.

Trots att syftet med resan är att minnas, och att försöka förklara, Förintelsen för Dannys barn handar filmen mer om denna familj än om förintelsen. Visserligen besöker de ghettot i Litauen, den övervuxna tågstationen där 9-årige Danny för sista gången såg sin mamma och som en slags makaber höjdpunkt den barack i Auschwitz där Danny sov, men det som händer i filmen handlar kanske än mer om relationerna mellan far och barn.

Dannys barn är 38 åriga Mira, en småbarnsmamma född i Israel, som verkar oförståeligt ointresserad av sin fars historia. Hon är mest sur och gnällig och längtar hem. Jag blir irriterad, kan hon inte visa lite mer empati? Intressera sig lite mer för hennes fars tragiska och osannolikt grymma öde? Det är Mira som är filmens lakoniska berättarröst.

Mira har en äldre bror, Shagi, som är ortodox jude. Han är väldigt diskret under större delen av filmen. Jag blir irriterad på honom också. Säg något då! Försök trösta, eller förstå? Shagi verkar mest sitta med näsan i en bönbok och inte ta riktigt del i systerns och faderns bråk.

Ju längre filmen framskrider ju mer förskjuts min sympati till barnens fördel. Danny är ingen enkel människa. Han har överlevt mer än man egentligen kan överleva och det som blev kvar är bl a en svart, hård humor och vad som ibland känns som förakt för människor som inte upplevt samma öde som han. Han är kompromisslös och ibland agressiv. Detta gäller även mot hans barn. Iallafall är det så dottern upplever det förstår man efter ett tag, att han ser henne som en sämre människa eftersom hon inte överlevt Birkenau. Man förstår också att även om det är första gången barnen besöker faderns hemtrakter och lägren dit han fördes har de växt upp med dem. De har hört talas om Shoan sedan de föddes, de trodde det var SS som kom när någon knackade på dörren, de var alltid beredda att fly. Faderns rädsla har effektivt överförts i nästa generation.

Se gärna klippet ovan där Mira expolderar och säger att hon aldrig kan förstå och att fadern bode vara glad över att hon inte kan förstå. Förstod hon skulle det innebära att hon upplevt samma helvete.

Det här låter väldgt svart men under ytan bubblar det hela tiden av ett okynnigt skratt. Humorn används som försvarmekanism mot smärtan men också som en påminnelse om livet, och glädjen. Jag tänker på hur vi på något sätt förväntar oss att offer för fruktansvärda händelser ska vara heroiska helgon. De ska bete sig värdigt och hedervärt, inte explodera i vrede och hämdfantasier. De ska ha "renats" av sitt stålbad och kommit ut på andra sidan som bättre människor. De ska gå vidare, inte tynga sin omgivning för mycket med sina hemska minnen. Men inte heller skämta för opassande så det blir obekvämt. Ganska tungt att bära för någon som, som Mira säger i filmen, redan har betalt vad de var skyldiga samhället.

Ni kan se filmen i streaming här.

Tyngden av historien från Förintelsen finns ju ofta med som tema i judars historieberättande, ofta med en humoristik vinkel som i  Woody Allens filmer. Hur illa det kan gå om man försöker untyttja det för själviska syften kan ni se här i The Pity Card.

söndag 28 mars 2010

Fredagsmys 2


Maken undrade om jag trodde vi skulle tycka bättre om huset innan eller efter vi fått möblerna. Just nu känns det hugget som stucket.

torsdag 25 mars 2010

Har du tvättat händerna, tvääättat händerna?

Jag funderar på det här med hygien.

New York är smutsigt. Jättesmutsigt. Tunnelbanan verkar aldrig städas, det är ingrott svart på husväggar, i hisschakt och på trottoarer. Däremot ser man aldrig något hundbajs. De plockas omsorgsfullt upp av de tusentals hundägarna.

Soporna slängs ut på gatan som vore man i Calcutta. Även i flotta kvarter med doormans och mångmiljonlägenheter har man sällan soptunnor utan sopsäckarna ligger i stinkande högar tills sopbilen kommer förbi. Men köper man en macka, även från en vagn på gatan, så har korvgubben plasthandske på vänsterhanden och vidrör aldrig det man kommer att stoppa i sin mun. Med höger hand hanterar han pengar, påsar och annat.

Paris är relativt rent, framförallt beroende på det geniala systemet att spola rännstenarna med vatten som drar med sig smuts och damm. Förutom de världsberömda "crottes de chien" då. Som verkligen finns överallt utom i rännstenen trots att jag tror att man rent lagligt är lika tvungen att göra rent efter sin bästa vän i Paris som i New York. Köper man bröd, tar bagerksan glatt ens smutsiga skrynkliga sedlar med samma näve som hon sedan distribuerar kladdiga pain och chocolat med.

Däremot tar varje fransk barn "le bain" varje kväll. Inte bara ett bad utan "badet", den självklara, dagliga rutinen. När jag precis kommit till Frankrike gick jag på något som väl skulle föreställa en profylaxkurs. Barnmorskan hörde min brytning och frågade var jag kom ifrån eftersom hon ville upplysa mig om att franska barn tar ett bad varje kväll, det gör inte tyska barn. Vi förstod alla hur smutsiga tyskar var av sig och vad som förväntades av en om man födde franska barn.

Jag vet inte om detta insisterande på kvällsbadet är en motreaktion mot den statistik som alltid talat om för oss att fransmän bara använder två tandborstar och en halv tvål per år. Kanske har de haft en folkhälsokompanj om kvällsbad?

Och svenskar då? Ja vi har nog rena trottoarer, hygieniska bagerier och bra sophantering. Däremot har vi väl gått varvet runt och lärt oss att för mycket badande varken är bra för huden eller miljön.

Det måste finnas en massa forskning på kulturella skillnader i hygienvanor, känner någon till en populärvetenskaplig bok i ämnet? Ju mer jag funderar, ju mer fascinerd blir jag av ämnet.

tisdag 23 mars 2010

We don't need no education

Jag såg idag att Beatrice Ask har gått samma utbildning som jag. Fast hon tog inte examen, det står att hon gick två år på utbildningen. Det gjorde mig nyfiken och när jag kollade de andra regeringsmedlemmarna insåg jag att kanske inte ens hälften av regeringen har akademisk examen (jag vet inte riktigt hur många för ibland är det oklart om de tagit examen eller ej). Ganska många verkar ha legat vid något universitet några år men aldrig tagit ut examen. Ofta hänger det väl ihop, ett politiskt uppvaknande när man är ung och studentpolitiken som en väg in till politiska uppdrag istället för vidare studier.  Man kan ju inte hinna med allt.

När jag kollade Frankrikes justitieminister är hon både examinerad jurist, har advokatlicens (det heter något annat va?), doktorsexamen i juridik och statsvetenskap och en master i etnologi. Hon har dessutom skrivit en rad böcker (men inga deckare!). Jag kollade inte alla ministrarnas utbildningsnivå men rätt många, den enda jag såg utan examen på åtminstone universitetsnivå är Fadela Amara som ju plockats upp just därför höll jag på att säga. Hon är invandrad förortsbo och blev känd genom sitt engagemang i organisationen Ni pute ni soumises.

Den amerikanska justitieministern tog sin juristexamen 1976 och har sedan dess arbetat inom juristväsendet.

Är den franska eller amerikanska justitieministern bättre än den svenska? Ingen aning. Jag menar inte att man inte kan skaffa sig erfarenheter och kunskap på annat sätt än genom akademiska studier. Men jag undrar om det säger något om svenskars syn på högre utbidning att så få ministrar tyckt det varit viktigt att slutföra sina studier. Ministrarna idag är i min ålder, de har haft tillgång till statliga studielån och all möjlighet att studera. Eller är det så att ska man komma någonstans inom politiken så ska man göra det valet tidigt och då finns inte tid att förkovra sig inom andra områden.

I Frankrike har man det omvända problemet, ministrar och högre tjänstemän har nästan uteslutande gått på samma elitskola efter avskutade universitetsstudier. Utan den examen har det varit hart när omöjligt att ta sig upp i de högsta politksa kretsarna, vare sig man var borgerlig eller socialist. Detta har till viss del ändrats med Sarkozy som "bara" är advokat.

Hur viktigt är utbildning? Ska man ta politikerna på orden är det otroligt viktigt, utom kanske för den som vill bli politiker.

(Rubriken är givetvis klickbar!)

Obamacare

Läs fint inlägg från Thomas Nilsson om Obamas hälsoreform. Det är väldigt svårt att förstå det rabiata motståndet mot den här reformen. Det är ännu svårare när man läser om människor som inte fått försäkra sig för att de har hösnuva. Förut kunde alltså försäkringsbolgen neka att försäkra en om man hade ett "pre-existing condition" dvs en redan känd sjukdom. Det gäller även medfödda skador så vissa barn kunde aldrig försäkras, eller snarare de kunde bara försäkras med väldigt dyra försäkringar. För tänk vad riskfyllt det är för ett försäkringsbolag att ha kunder med hösnuva! Jag hörde i går att hälften av alla personliga konkurser i USA beror på sjukvårdskostnader, försäkringen kanske betalar 100 000 dollar och sedan är det stopp. Behöver du fler operationer får du betala ur egen kassa, dvs belåna huset, sälja bilen...

Den nya reformen (som säket inte alls är ideal, många eftergifter har gjorts till republikanerna och det finns t ex inte något offentligt alternativ till privata försäkringar) innebär åtminstone at försäkringsbolagen inte får neka någon att teckna försäkring och arbetsgivare är tvungna att erbjuda anställda försäkring. Man förlorar den inte heller direkt när man förlorar jobbet om jag förstått saken rätt.

Som jag läste på Twitter, Bush startade ett onödigt krig som drivit landet nästan i bankrutt och där tusentals människor dött, men Obama anses av många vara den fula fisken för han uppfyller ett vallöfte och ger folk sjukvård!

Upddatering: Gunilla har också flera bra inlägg i ämnet.

måndag 22 mars 2010

BOATS

Jag har flera gånger tidigare i bloggen beklagat mig över BOATS-trenden (Based On A True Story). Jag hade tröttnat på memoarer och nyckelromaner, jag ville ha påhittade, fantasifulla episka historier.

Så går jag in på Amazom för att kolla vilka böcker det var jag beställde innan jag åkte och som kommer och komma i en låda med bohaget denna vecka.

Min beställningslista ser ut så här:


  • Return Items
  • Leave Packaging Feedback



OK, om vi undantar barnböckerna har vi alltså:
Just Kids av Patti Smith. Memoar utspelande sig i "mina kvarter" i New York på 70-talet.

The Help av Katryn Stocket. Visserligen en roman, men byggd på minnen och intervjuer.

Then We Came to the End av Joshua Ferris. Den har ju tom undertiteln "A Novel" så den måste väl vara
hittepå?

Half Broke Horses: A True-Life Novel av Jeannette Walls.
Ingen kommentar.

The Night of the Gun: A reporter investigates the darkest story of his life. His own. Av David Carr.
Justesåattja...

Och så slutligen den book jag just avslutade med tårarna rinnande ner i frukostkaffet:
The House at Sugar Beach av Helene Cooper.

Inte bara en BOATS utan en memoar men som öppnar en helt ny värld för mig. Precis som en bra roman. Intressant om Liberias historia och gripande om Coopers och hennes familjs specifika öde. En bok om hur man aldrig kan springa långt nog för att komma ifrån sitt ursprung. Ännu en bok om att man alltid har leran kvar på stövlarna.... Cooper tillhörde Liberias elit härstammande från de befriade slavar som skickades tillbaka till Afrika från USA för att grunda en självständig stat. Det var bara det att det redan levde "natives" där de slog sig ner. Så de ockuperade helt enkelt, krigade sig till land och förtryckte den lokala befolkningen tills missnöjet hade jäst länge nog för galna "warlords" att dra nytta av och störta landet i ett långt, blodigt inbördeskrig.

Det är väl bara så enkelt att en bra bok är en bra bok, bra skrivet är bra skrivet, en väl berättad historia är väl berättad. Vare sig det är fiction, non-fiction, BOATS, memoar eller reportage. Genrer och kategorier spelar ingen roll och jag hoppas bara de andra icke-romanerna jag köpt ovan håller samma klass.

fredag 12 mars 2010

Saint-Germain-en-Laye

Välkommna hem till mig! Vårt nya hem, Saint-Germain-en-Laye, ligger ca 30 minuters pendeltåg från centrala Paris. Det är en egen liten stad och skulle nog inte vilja kalla sig förort, även om många givetvis pendlar. 50 000 innevånare, ungefär som Nyköping har jag precis googlat fram, om det är en jämförelse som säger er något.

En burgen stad är det, med anor. Det ser ut som ett lill-Paris med en rätt homogen arkitektur med gräddfärgade och grå 3-våningshus med fönsterluckor. Runt omkring ligger villaområden och en cité, dvs det man i en anglosaxiska världen kallar projects, och vi i Sverige miljonprogram.

I centrum finns några gågator med förvånansvärt mycket "petit commerce", alltså småaffärer. Optiker, syaffär, pryl- och presentaffärer, blomsteraffärer, och ett imponerande utbud klädaffärer. Alla de stora märkena finns representerade ända upp till lyxnivån hos Dolce och Gabbana. Samt en försvarlig mängd barnklädesaffärer. Det finns mycket barnfamiljer här, utflyttade Parisbor som söker mer utrymme och cyklevägar.

Men jag undrar ändå hur alla de här affärerna kan gå runt.

På torget runt hörnet fylls av en matmarknad tre dagar i veckan och så har vi ju mataffärerna.

Jag har räknat till sex bagerier inom 5 minuter hemifrån, slaktare, både en vanlig och en som säljer vilt och fågel (han skyltar med jättestora viltsvins och hjorthuvuden), en italiensk delikatessaffär tvärs äver gatan, i huset bredvid en liten butik som säljer produkter baserade på honung och en annan med olivoljor. Jag har räknat till fem chocolaterier ochh så denna helt ljuvliga ostaffär. Klika på bilden sås ka ni se att det vattnas i munnen.

Tyvärr har jag bara hittat en rätt trist bokhandel. Det kanske vore något att ta upp, en fin välsorterad liten bokhandel? Tveksamt om det skulle gå ihop förstås eftersom jag skulle vägra sälja doftljus.

Och så uteserveringarna, en rad bistroer med rottingstolar och gymnasister som röker och dricker kaffe i självmedvetna hattar.
Ett slott finns också som sig bör. Ici naquit Louis XIV minsann! Slottet var de franska kungarnas hem innan Versaille byggdes. Runt om Paris finns en rad fina städer med slott väl värda besök; Saint-Germain, Chantilly, Fontainebleau och så Versailles förstås.



Det här är utsikten från slottets parterre mot Paris. Ni ser affärskverteret la Defenses höghus och med lite god vilja kan man skönja Eiffeltornet till höger. Närmast ser ni Seine som slingrar sig förbi här på väg till Atlanten.

torsdag 11 mars 2010

Kan själv!

Idag gick sonen för första gången i sitt liv både själv och ensam till skolan. Nio år är han och har betrotts med nyckel för första gången.  Det känns som det är på tiden!

I koncentrat symboliserar det varför vi denna gång hamnat där vi gjort, för första gången i en småstad. När vi flyttade till USA hade vi först bott 6 år i centrala Paris och sedan två år i förort utanför Paris. "När vi kommer tillbaka ska vi bo inne i Paris" sa jag bestämt. Efter två år på Manhattan kändes allt lite annorlunda. Alltså jag älskar storstäder och är normalt inget fan av tesen "vi gör det för baaarnas skull" vad gäller stora livsbeslut, iallafall om inte de vuxna trivs också. Men enough is enough på något sätt. Våra barn har inte cyklat på två år, de har aldrig gått ensamma hem till en kompis, de har inte sprungit ut och köpt en liter mjölk eller tagit en buss utan att en vuxen varit med. I New York är det tydligen tom olagligt att lämna ett barn under 10 ensamt hemma. Vår 9-åring var ensam hemma ibland men nog max en timme åt gången.

Egentligen tror jag att han skulle kunnat göra mycket av det ovanstående, tom på Manhattan. Det finns en rörelse i USA som heter Free Range Kids, grundat av en mamma som blev kallad USAs sämsta mamma på TV för att hon lät sin son ta tunnelbanan ensam. Hon menar att det inte är farligare att vara barn idag än på 70-talet, brott mot barn hade en topp på 90-talet men har sedan dess gått ner (siffror från USA) pga av bl a mindre toleranas mot våld mot barn och större polisinsatser mot pedofiler. Alltså borde (iallafall amerikanska) barn kunna leva precis som deras föräldrar gjorde som barn; cykla till skolan, ta bussen ensamma, vara hemma utan vuxen, springa ärenden etc. Så är ju inte alls fallet utan det curlas och övervakas ju överallt, påhetsat av sensationslystna medier och andra föräldrars skuldbeläggande. Hon menar att extrem säkerhetsiver har blivit ett bevis på att man älskar sitt barn. "Steriliserar du inte flaskorna? Vill du att ditt barn ska dö?"

Även om jag håller med av princip kände jag mig dock inte riktigt bekväm med att låta sonen ta tunnelbanna ensam. Men jag tycker att barnen behöver mer frihet och ansvar. Alltså kanske man får flytta till en miljö som iallfall känns säkrare, även om jag inte har några bevis för att så är fallet. Avstånden är iallafall mindre och efter ett tag har man kanske större möjlighet att känna till sin närmiljö och dess innevånare bättre. Och man kan cykla hemifrån rakt ut i skogen!

Vi får väl se när han kommer hem hur det gick...

lördag 6 mars 2010

This land is your land

Jag är en rätt lojal bloggläsare. Jag har en 15-20 bloggar i min RSS-läsare och kommer mig sällan för med att uppdatera den. Jag tycker om att följa bloggar länge och troget och då finns det inte tid för fler.

Men, jag har just återupptäckt Annannans blogg som jag äntligen lagt in i min läsare och nu läser jag gamla inlägg när jag har en stund över.

Idag får vi ett inlägg som ämnat för oss som ryckt upp stövlarna rejält ur leran men ändå inte kan sluta skrapa av fötterna.

onsdag 3 mars 2010

Att ta fram och titta på när jag blir nostalgisk


The Sandpit from Sam O'Hare on Vimeo.

Hittad hos Gunilla, hon skriver också mer om Tilt shift tekniken som använts.
Kreatören skriver: Please view in HD and full screen for best effect. For a description of the shoot, camera, lenses and workflow, please see here: bit.ly/aFmaPZ

tisdag 2 mars 2010

Möbelångest

Fyra dagar klarade vi utan att åka till IKEA. Förut tyckte jag att att besök på IKEA kunde vara kul och prisvärt för en student som vände på slantarna. Numera har jag ju rymligare plånbok och irriteras av att jag hamnar där iallafall eftersom alternativen antingen har jättefula eller jättedyra möbler.

När vi bodde i New York öppnade under stor mediauppmärksamhet ett nytt IKEA, det var hemskt. Stökigt, solkiga möbler, sängar som kunderna provade och ingen bäddade efteråt, dåligt informerad och sur personal (man får den prestation man betalar för är min teori). Vi trodde det berodde på en dålig chef men häromkvällen på vårt "gamla" IKEA var det likadant. Kanke var personalen omotiverad pga strejken (den har jag inte följt och kan inte uttala mig om) men glatt var det inte.

Vi suckade och pustade runt där (och då hade vi ändå inga barn med oss) och till slut utbrast maken: Jag vet varför jag inte tycker om att åka till IKEA, det finns absolut inget nöje/njutning (plaisir) i shoppandet. Det tar en evennerlig tid, man hasar runt som får i en fårskock, och man köar ofta tre gånger.

Som svensk ska man vara stolt över IKEA. Speciellt som utlandsssvensk ska man vara stolt för de representerar Sverige i Världen. Visst känns det så? Man ska vara stolt över ett multinationellt företag från Holland, som massproducerar slit och slängmöbler av dålig kvalitet och gör en obscent rik man med grumligt förflutet som bor i Schweiz ännu rikare. Det svenska möbelundret! Precis som det svenska popundret, deckarundret och tennisundret. Hur kommer det sig att varje gång svenskar är bra på något är det ett under? Vad säger det egentligen om den nationella självkänslan?

Maken undrade vidare om det inte fanns en ilska i Sverige över att IKEA på eget bevåg kidnappad varenda svensk symbol och gjort att Sverige identifieras med den sämsta typen av globalisering: likriktning via masskonsumtion, så-långt-bort-som-möjligt-producerat (jag försökte hitta en motsats till närproducerat) slit, släng och köp nytt, nödvändigheten av att ta bilen när man handar, omotiverad (vår subjektiva erfarenhet) och missnöjd (i Frankrike) personal och säket dåligt betalda underleverantörer? (Det där sista har jag ingen aning om men soffbordet Lack för 5 Euro kan knappast ha kostat så mycket i produktion.) Detta ligger väl inte i linje med de svenska värdena?

Ilska? Neej, sa ja, folk är stolta. Eller förväntas vara det.

Jag kanske har fel, IKEA kanske är ett under av miljömedvetenhet, respekt för personal och underleverantörer. Jag har ingen annan information än den jag fått som konsument. Det vore ju bra i sådanafall för har man en hel vägg att fylla med bokhyllor är det väldigt dyrt i alla andra möbelaffärer. Så jag är ju lika mycket får som alla andra och nu har vi en Billyvägg igen, jag  tror det är den femte färgen på Billy jag har i mitt hem. Nästa gång ska jag kanske köpa en bit bokhylla i taget istället. Hos en lokal snickare.