Land of plenty

Vi brukar vara dåliga på att planera våra semestrar i god tid men den här gången tog vi priset. Tre dagar innan vi åkte kunde vi inte ens bestämma oss för vilken kust vi ville till. Av lite olika anledningar blev det till slut Kalifornien där jag aldrig varit tidigare. (En av andledningarna var förhoppning om sol vilket visade sig vara helt fel anledning!)

Vilket ställe! Det kändes som om en hel del av de värsta amerikanska excesserna och extremerna finns där men även en fantastisk natur. Staten är i det närmaste bankrutt men vi fick intrycket att pengarna flödade. Husen, bilarna, brösten och pommes friten är gigantiska. Och jag menar gigantiska.

När man åker Highway one mellan San Fransisco och Los Angeles åker man först genom Big Sur, ett stort skyddat strandområde. Fantastiskt vackert och välbevarat, få diskreta hus, knappt några restauranter, inga stora parkeringsplatser, inga reklamskyltar, inga souvenirshoper och inget skräp. Verkligen vackert, om man t ex jämför med Rivieran är det mycket mer välbevarad natur och obebyggt.

Sedan tar man sig längre söderut och närmar sig Los Angeles och scenariot förändras. Bebyggelsen ökar mer och mer och det är det ena sagoslottet efter det andra. Grekiska kolonner, moderna glaskonstruktioner, askungeslott med tinnar och torn, den ena fantasiskapelsen efter den andra. Många måste ha upp mot 30 rum och man kan ju inte annat än undra vilka som bor i , och har betalat för, alla de här husen.

Och så dessa bilar, jag trodde i min enfald att att Kalifornienborna var miljömedvetna. Ha! Jag har aldrig sett så stora bilar, och så många stora bilar. Alla, unga 20-åriga tjejer, gamla tanter, familjer, har rena monsterbilar som måste dra lika mycket som en buss.

Det syns inte riktigt hur stor den här bilen är, men var normalstora fyrardörrars hyrbil sag ut som en mini Cooper bredvid.

Och brösten, tja de ser helt enkelt knäppa ut. Unga tjejer med ballerinasmala kroppar och jätteboobisar, äldre damer med brunbrända, skrynkliga dekolletage, inte är det vackert inte.

Ihop med den där kroppsfixeringen hör, i något slags knepigt motsatsförhållande, de jättestora pommes friten. Eller den värdelösa kosthållningen. För trots att Kalifornien ända sedan Jane Fondas glansdagar är sundhetsfixerat finns det fortfarande en stark kultur av dålig mathållning. Överallt ser man människor som häller tjocka lager smält ostmassa över chipsen, det finns en gratis läskmaskin till hotellfrukosten och salladen är ofta solkig och indräkt i Rhode Island. Jag gnällde över samma sak efter förra semestern men det känns som om mina barn levt på färgämnen till frukost, konserveringsämnen till lunch och socker och fett till middag. Inte för att de klagar (Fanta till frukost, tänk er!). Men denna restaurangmat i kombination med mycket pick-nick-mat gör att hemmaköket känns välkommet. Det finns givetvis bra restauranger men man ska veta vart man ska gå. Annars räddas man av den etniska maten, vi hittade både thailändskt och japansk även i de mindre orterna uppe i Sierra Nevada och de serverade fräsch, smakrik och nyttig mat.

Men visst är det konstigt att de inte verkar äta grönsaker? Allt växer ju här! Vi såg odlingar av broccoli, jordgubbar, majs, mandelträd, sallad och allt möjligt annat. På en amerikansk matsedel finns det kött, kött, skaldjur, french fries (är det det som ska vara grönsaken?) och jättetrista ceasarsalladen.