Babels sommarstuga

Jag lyssnar på barnen som leker på svenska. De har tillbringat tre veckor i Sverige i en helt svenskspråkig miljö och vips blir det förstaspråket, iallafall för några dagar.

Ni skulle hört dem, mina två och deras tre kusiner som är födda och fortfarande bor i London med svenska föräldrar, på landet hos mormor och morfar. Aldrig har det talats Rinkebysvenska där tidigare! Eller det var det väl inte direkt men ibland låter de verkligen som invandrarbarn: "Kom kompis så går vi!" "Kan jag ha vattencitronen, snälla?" Svar "Ja du kan få, citronvattnet". Ordet "få" kan igen av dem använda (Can I have some water, please? Est-ce que je peux avoir du l'eau s'il te plaît?)och de lägger ofta till ett "snälla" (please, s'il te plaît) som blir lite konstigt ibland. Som om de bönade och bad när de bara försöker vara artiga. Jag sakanr också ett please i svenskan, känner mig ofta oartig innan jag vant mig vid att säga tack hela tiden.

De pratade inte direkt engelska med varandra, det kommer inte naturligt för mina barn i svensk miljö, förutom några ord när de inte kunde översätta. Jag undrar hur det blir nästa år, när mina barns engeska antagligen sitter bättre, kommer de att förstå brittisk/amerikansk engelska? Kommer det att kännas som samma språk eller två olika?

Jag borde blivit lingvist, jag skulle kunnat forska på min egen familj.