Har nu gjort den här resan igen och kommit tillbaka. Vi har landat efter tio timmars försening, sovit en stund och sitter nu i pyamas på taket och ser New York vakna. Känner mig lite kännslomässigt ömhudad efter hemresan, eller bortresan eller vad det nu är, men det känns fantastiskt bra att vara här igen. Och det känns bra att det känns bra om ni förstår vad jag menar. Och jag läser hos Jorun om "Där hemma" och "Här borta" och tänker att jag inte är den enda flyttfågeln.
Jag var två veckor i Sverige och som vanligt var det inte bara ett återseende av landet som jag levde i för tio år sedan utan en nostalgitripp som går längre tillbaka än så. Det känns alltid som jag går i barndom när jag åker till Sverige, delvis beroende på att jag mest bor hos mina föräldrar och inte jobbar, delvis på att det alltid verkar pågå någon form av nostaligfest. Denna gång var det Lillie och Sussie som hade grävts fram och sjöng medley på Allsångsscenen. Jag försökte ignorera att fantastiska Theresa Andersson sjöng på Mosebacke samtidigt som de fortfarande lika blonderade systrarna Oh-Mamade för miljoner TV-tittare. Eller att Jazzfestivalen pågick, var det något på TV från den?
Men det fanns ju nyheter också: Lotta på Liseberg!
Men att sommar-TV är dåligt är ju lite som sig bör, jag försökte tom titta på när de sista överlevarna i Midsummer mördades men där gick min gräns. Annars var det väldigt mycket norskt och danskt på TV tyckte jag?
På tal om nyheter, nu när jag äntligen vant mig vid hoppmattan och Foppatofflan dyker en ny färgglad plastgrej upp: spikmattan. Jag hann se två TV-reklamer och ett Aktuelltinslag om konsumentverksanmälan min första Sverigekväll. Min mamma äger en och jag tycker fortfarande att det låter som något Killinggänget hittat på.
Men jag tittade faktiskt inte bara på TV, jag njöt av vädret också! Eller jag led iallafall inte så mycket även om det var lite väl myggigt. Jag plockade blåbär, sympatisatt på stranden när barnen badade, drack kaffe, åt oförsvarliga mängder korv(grill-, falu- och prickig) och undvek semesterlitteratur jag tagit med mig för att hänge mig åt svenska (rätt mediokra) deckare i hammocken. Och jag sprang, ha,ha! Varje morgon faktiskt så nu ska jag också börja fråga folk hur det går med träningen! Och jag köpte ett par träskor på utförsäljningen bredvid Claes Ohlsson i Insjön, det känns jätteovant att gå i dem.
Barnen är väldigt nöjda med sin sommar, de har har haft två veckor med farmor, farfar och faster vid havet och sedan tre veckor med mormor och morfar, kusiner och sysslingar i Dalaskogen. Idag återerövrar de sina rum och leksaker och de har fem veckor kvar till skolstart.
Här är idag runt 30 grader och HÖG luftfuktighet. Sommaren är inte över på länge än!
På tal om nostalgitripp, vilka vina Vokuhila de har (Vorne kurz hinten lang eller hockeyfrilla på ren svenska)!
Att jag aldrig gjort detta förut!
-
När jag upptäcker något som är fint och som hittills gått mig förbi brukar
det fladdra förbi en tanke på vad jag missat. Men sedan tänker jag på hur
roligt...
6 timmar sedan
3 kommentarer:
Hihi nummer 2 denna kväll. Jag tror vi maste varit i Sverige ungefär samtidigt för jag delar sa fullständigt dina TV-upplevelser... OCH även att även jag sprang varje dag. Nâgot jag analyserat sen jag kom hem. VARJE gang jag aker hem för att umgas med familjen pa landet i mitten av Sverige, VARJE gang far jag san lust att springa. Typ hela tiden. Hittills hade jag alltid dragit slutsatsen att det nog var pga den friska lufter, den fina bygden, att detta tillsammans gav en spring i benen. Denna gang kom jag hem med en helt annan hypotes. Jo, just det: Lilly och Sussi pa Skansen, Lotta Engberg pa Liseberg, men kanske främst den hets det blev att "äta färdigt innan allsangen börjar", eller löpsedlar dagen efter med "läsarna älskar Lottas nya kropp" (jojo, här har vi det igen, ätstörningarna...). Eller "den där bloggaren Alex Schulman heter han va? han har skrivit en mycket kärleksfull bok om sin far".
Och annat som ökar pa rastlösheten.
Och jag tänker att det kanske inte är ett under att jag trivs bättre i Frankrike och att jag sedan jag kom fatt ett ack sa mycket sundare förhallningssätt till bade joggingturer och mat i allmänhet...
What do you think?
Löpturerna som flykt? Det hade jag inte tänkt på!
Jag tror att det är typiska emmigrantproblem vi har, frustrationen av att inte känna sig hemma i sitt eget land, oavsett vilket land det nu rakar vara. Det och det faktum att man flyttar hem till Mor och Far!
I Frankrike kan jag lättare strunta i "Le plus grand Cabaret du Monde".
Jo, det är nog sa - hemvändarsjukan; som säkert kan vara densamma om man sa vänder hem 30 mil istället för fler.
Men visst, haha, finns manga lättnader ocksa: som du säger, slippa reta sig pa Le plus grand Cabaret du Monde eller korkade diskussioner i tunnelbanan. Och tom lättare att sla dövörat till, rent fysiskt, faktiskt!
Skicka en kommentar